Ge mig en Stesolid! Vill du spela pingis?

Gråtande killeErik, varför kan jag inte sluta gråta? Jag är din mamma! Jag ska dö! Kan jag få en cigarett? Ge mig Stesolid! Vill du spela pingis?

Orden, händelserna och människorna finns kvar i mig.

Innan jag blev anställd på Vårdförbundet arbetade jag en kortare tid på en sluten psykiatrisk avdelning. En spännande tid som gav mig ovärderliga erfarenheter och som jag ofta tänker tillbaka på med glädje, och med sorg.

Sjuksköterskor inom psykiatrin ansvarar för omvårdnaden av människor i vars liv ångesten blivit ohanterligt stark. För människor där gränserna mellan dröm och verklighet blivit besvärande otydliga. Vissa skadar sig själva eller orkar inte leva längre. En del vårdas där av egen vilja medan andra vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Tänk att ha som jobb att möta och hjälpa dessa ledsna, arga, förvirrade, sårade och kantstötta människor. Att få lyssna till deras berättelser. Och att i mötet också möta sig själv. Vad har jag för människosyn, har alla människor lika värde eller är det något vi bara säger? Vad är friskt och vad är sjukt?

Som anställd inom psykiatrin finns det mycket att grubbla kring och jag tror att vården skulle bli bättre om personalen grubblade mer tillsammans. Mötena med dem som under en längre eller kortare tid drabbats av psykisk sjukdom skulle bli bättre då.

Samtidigt som jag gillade mitt jobb fanns det oändligt mycket jag hade önskat vore annorlunda. Varför togs inte den omvårdnadskompetens vi sjuksköterskor har bättre tillvara i det dagliga arbetet? Varför pratade vi mest om diagnoser och piller och inte så mycket om människorna vi skulle vårda och hur vi skulle nå fram till dem? Varför var frågan som ställdes efter ronden ”vad fick vi att göra” snarare än ”vad kom vi gemensamt överens om att göra”? Varför stängde olika yrkesgrupper in sig på olika expeditioner istället för att sitta tillsammans i team?

Och vad är det för syn på patienten som råder inom psykiatrin? Att vi i personalen fick gå en kurs i självförsvar men ingen vänlighetskurs eller kurs i medmänsklighet säger en del.

Sjuksköterskor har ett enormt ansvar inom psykiatrin. Tillsammans med övriga personalgrupper ska vi återskapa patienternas värdighet och stärka det friska som finns hos alla människor, oavsett sjukdom. Vi ska trösta, behandla och inte minst finnas där för anhöriga. Ett ansvar som borde värderas och respekteras högt.

Jag önskar att många av dagens sjuksköterskestudenter intresserar sig för och vill jobba inom psykiatrin. Det florerar floskler om att nya sjuksköterskor borde börja inom den medicinska vården. Floskler jag bestämt vill avfärda. Ett sådant resonemang speglar bara den korkade synen som finns i vården där det medicinska värderas högre än det som handlar om mänskliga relationer. Jag kan vända på resonemanget och argumentera för att alla sjuksköterskor borde börja inom psykiatrin. Det hade sannerligen inte skadat.

Det grämer mig ibland att jag inte jobbade längre tid inom psykiatrin. Kanske återvänder jag en dag till ett jobb som handlar om att hjälpa de mest utsatta. Ett jobb där jag kan utvecklas som människa. Ett jobb där livets svåra och intressanta frågor är ständigt närvarande. På min arbetsplats hade jag dessutom förmånen att jobba tillsammans med fantastiska kollegor.

Hanna-Marie kämpar för blivande röntgensjuksköterskor!

Hanna-MarieNär Vårdförbundet Student valde en styrelse förra våren saknades en röntgensjuksköterskestudent i styrelsen. Årsmötet bestämde då att låta styrelsen adjungera en röntgensjuksköterskestudent när de hittade en intresserad sådan. Hanna-Marie Harr heter studenten som nappade på uppdraget, här presenterar hon sig själv.

”Jag heter Hanna-Marie Harr och läser till röntgensjuksköterska på Karolinska Institutet i Stockholm. Att mitt blivande yrke är världens bästa vet jag redan trots att jag bara läser andra terminen. Vi studenter i Vårdförbundet Student som pluggar till sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker är så otroligt viktiga och vi borde vara stolta över oss själva, varje dag!

Sedan tidigare har jag en högskoleexamen från spa-programmet i Örnsköldsvik och jag har bott lite överallt i norra Sverige; i Piteå, Överkalix, Kiruna, Umeå och Vemdalen. Nu är det Stockholm som gäller men mina hjärtefrågor handlar mycket om glesbygden, att vårdtagare ska få god vård oavsett var de bor. Vårdetik, genus och hur vårdtagares etnicitet påverkar bemötandet från vårdpersonal intresserar mig också mycket. Det är intressant med hierarkier och hur vi ser på oss själva och varandra inom vårdens professioner. I Vårdförbundet Students styrelse känner jag att jag särskilt representerar och bevakar landets blivande röntgensjuksköterskors intressen.”

Gästblogginlägg: If you have not been to Soweto you have not been to South Africa

Linn Anna 6Idag är det fredagen den 12 december och vår sista dag i Johannesburg, Sydafrika. Vi måste erkänna att det är med blandade känslor vi lämnar Johannesburg, en stad som många anser som en utav de farligaste i världen.  Samtidigt en stad där vi inte upplevt annat än värme och hjälpsamhet. Visst är det en stad utav kontraster, vi har stött på personer som räknas som ”the poorest of the poor” och samtidigt sett tecken på den otroliga välfärd som också existerar här i landet (för en väldigt liten del utav befolkningen).

Vi kom hit för att skriva vår C-uppsats vars syfte är att undersöka hur de sydafrikanska radiografernas relation till etik ser ut, och lämnar landet med en näst intill färdigskriven uppsats. Vi har också fått jobberbjudande, ovärderlig ny kunskap, många nya bekantskaper och framför allt kärlek till ett annat land än Sverige.

Det har gått ungefär två veckor sedan vi skrev vårt senaste blogginlägg.  Sedan dess har vi hunnit med en hel del, för att nämna några av sakerna:

  • besökt en top-notch mammografiavdelning
  • fått en rundvisning på Ellis park rugby stadium
  • åkt zipline
  • varit på ”year end function” med faculty of Health Sciences
  • besökt  Hartbeesport damm
  • shoppat loss på flera marknader
  • och nu senast; varit på Soweto-tour

Soweto står för south western townships och är som namnet skvallrar om ett township som var hem åt den färgade och svarta befolkningen under apartheidåren i landet. Vi fick besöka Nelson Mandelas hus, Hector Pieterson museum och Regina Mundikyrkan där studenter gömde sig för polisen under skolstrejken och studentdemonstrationerna i juni år 1976. Just juni månad och mer specifikt den 16 juni är en minnesdag i Soweto efter att polisen öppnad eld mot skolungdomar och sårat och dödat ett antal av dem.

När vi åkte till Sydafrika trodde vi att de privata sjukhusen skulle vara högteknologiska och väldigt moderna eftersom man betalar för att få sin vård där men så fel vi hade. Vi blev förvånade när vi besökte de privata sjukhusen och det visade sig att de har äldre röntgenmaskiner än vad de statliga sjukhusen i Sydafrika har. De statliga upplevde vi som väldigt trevliga och bättre teknologiskt utrustade än de privata även om de inte riktigt uppnår samma standard som här i Sverige. När vi pratade med folk som bor i Sydafrika var de alla överens om att den privata sjukvården är bättre även om de drivs för att gå med vinst och ofta går vinsterna inte till att investera i ny teknologi.

Med oss hem till Sverige tar vi en massa härliga minnen och nya vänner.

Tack för att ni har velat följa vår resa.
Anna och Linn

Röntgensjuksköterskestudenter och Vårdförbundets studentrepresentanter vid Lunds universitet

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sluta önska en bättre jul!

julerikSnälla tomten. Förutom önskan om tjusiga julklappar, alldeles för mycket julmat, fred på jorden, skön ledig tid och umgänge med nära och kära så har jag en uppriktig önskan. En önskan om att det arbete som under julhelgen kommer att utföras på sjukhus, på äldreboenden och i människors hem blir synliggjort och får den status och respekt som det förtjänar.

Att som sjuksköterska möta utsatta människor i juletid har berört mig mycket. Kontrasten mot bilden av julen som glädjens högtid kan bli så skarp i vårdens korridorer. Människor jag mött under julen lever kvar i mig. Glädjen hos den gamla damen på äldreboendet som skulle åka hem till sin familj över julen, men också rädslan för hur det skulle gå. Och sorgen hos den som inte hade några anhöriga att åka till eller som inte orkade. Den unga kvinnan vars ångest tog överhanden vilket ledde till att julen fick spenderas inom psykiatrin. Eller mannen som vårdades för sin akuta leukemi på hematologen. Hur skulle vi råda bot på hans illamående som gjorde att blotta tanken på julmat framkallade ännu mer lidande. Och skulle han överleva fram till nyår?

Julen väcker känslor både hos de anställda och hos dem som vi är till för. Och kanske framträder den skillnad som de anställda gör särskilt mycket under julpassen.

Beläggningen på avdelningarna är ibland lägre under julen vilket kan göra att du hinner göra det där extra som inte borde vara något extra utan något som det alltid borde finnas tid för. Som att hinna prata med sin patient utan känslan av att stå med ena benet ute i korridoren för att hinna vidare till nästa. Eller så är det tvärtom stressigare än vanligt eftersom bemanningen ofta slimmas i helgtider. Då blir frustrationen över att vilja skapa en så god jul som möjligt men att inte ha förutsättningar för det ännu värre.

Så snälla tomten, öppna människors ögon för det fantastiska jobb som vårdens personal utför så kanske de kan få högre lön, fler kollegor och kanske några kronor mer i OB.

Men vänta. Tomten finns inte.

Jag är jävligt trött på all önskan om en bättre vård som jag läser och hör om överallt. Det är dags att sluta önska och hög tid att börja förändra.

Vem ska berätta om allt det fantastiska, viktiga, sorgliga och glada som en julhelg inom vården innebär om inte DU som jobbar där gör det? DU ska prata om all den kunskap du har med vilken du under julhelgen hjälper patienter genom smärta, ångest, illamående och sorg. Först när vi sätter ord på allt det som vi gör går det upp för oss själva och för andra att anställningsförhållandena och lönerna i vården är orimliga och ovärdiga. Så var stolt över ditt yrke. Prata om ditt arbete och dina upplevelser. Ta hand om och stärk dina kollegor. Då kommer förändring att ske, det är jag säker på.

En del tror att änglar kom till det nyfödda Jesusbarnet i stallet. Jag vet att det kommer legitimerade änglar dag som natt under julen till dem som på olika sätt har drabbats av sjukdomar och av livet. Änglar som ska uppmärksammas för att de är proffs och för att de gör en avgörande skillnad!

Sofia bestämde sig redan första veckan på utbildningen

Sofia Persson BloggVårdförbundet Students styrelseledamot Sofia Persson skriver idag om sig själv och sitt engagemang

Jag började studera till sjuksköterska hösten 2011 och har snart avslutat min tredje termin. Första veckan på utbildningen fick vi besök av Vårdförbundet Student och redan då bestämde jag mig för att jag ville vara en del i organisationen. Sagt ock gjort, samma dag blev jag studentrepresentant och idag sitter jag som styrelseledamot i denna fantastiska organisation.

Jag är 23 år född och uppvuxen på Österlen nere i Skåne och flyttade till Stockholm för jobbet och numer för studierna vid Ersta Sköndal Högskola. Jag trivs bra i storstan även om jag ibland längtar hem till böljande landskap och öppet hav. Jag vill beskriva mig själv som orädd och ganska tuff, jag står upp för vad jag tycker är viktigt. Samtidigt ser jag det mesta i livet som utmaningar och jag triggas lätt igång och får då en väldig energi som jag använder för att hitta lösningar och för att kunna förändra det som har upprört mig.

Jag har två stora områden som jag brinner för inom vården; patientsäkerhet och allas rätt till lika bra vård. Jag menar inte att alla har rätt till samma vård, utan att alla har rätt till den vård som passar deras situation absolut bäst. Vård som är mest lämplig utifrån varje unik individ – personen som behöver hjälp i fokus. Patientsäkerhet, det andra området jag brinner för, varje människa ska vara och känna sig säker i vårt vårdsystem. För att nå detta så tror jag att olika professioner inom vården utveckla ett bättre samarbete, varför det är viktigt för mig att vi i Vårdförbundet Student kan bidra med att utveckla dessa samarbeten över professionsgränserna redan under studietiden.

Sofia Persson – styrelseledamot Vårdförbundet Student

Kämparglöd och en vilja till att inspirera andra

Intervjuer med studentrepresentanter från Representantmötet 16 november 2014.
Denna helg i november samlades Vårdförbundet Students representanter på Vårdförbundets nationella kansli i Stockholm. Studenter från hela landet delade med sig av sina erfarenheter från sina utbildningar, pratade om hur man kan kämpa tillsammans och fick också vara med om en ledarskapsutbildning. I klippet syns Jenny Lindblad, Emil Nilsson och Andrea Montano Montes.

-Man tar med sig en kämpaglöd! Och en vilja och inspirationskälla till att fortsätta säger Jenny Lindblad.Jenny Lindblad

Gästinlägg: I London är röntgensjuksjöterskorna seniors och juniors

London Sjukhus 2 Martina Josefine (2)

Hej Bloggen!

 

Nu har det gått en vecka sedan vår första uppdatering från London och sedan dess har vi hunnit med väldigt mycket. Vi har myst i Soho, gjort grymma klipp på Camden Market, upplevt skillnader i hur man går på bio i Storbritannien, och vi har även allmänt försökt insupa solen som faktiskt, något förvånade, lyst över staden som är känd för allt sitt regn.

I slutet av förra veckan genomförde vi våra fyra första intervjuer och helgen bestod mestadels av transkribering. Det var väldigt kul att äntligen få svar på våra intervjufrågor som vi filat på så länge. Det var och är även mycket intressant att få höra de olika tankarna från brittiska röntgensjuksköterskor om vad de uppfattar som viktigt gällande kommunikation med patienterna. Under intervjuerna märkte vi att röntgensjuksköterskorna hade olika kläder på sig. Och vi uppfattade även att de refererade varandra som ”seniors” och ”juniors” och vi funderade mycket vad detta innebar.

När vi sedan kom till ett annat sjukhus igår upptäckte vi exakt samma sak och blev ännu mer nyfikna. När vi sedan fick chansen frågade vi en superintendent som snällt svarade och förklarade kring alla frågor vi hade. Gällande senior och junior är detta något som kan avse hur länge du har arbetat som röntgensjuksköterska men det kan även avse din kunskapsnivå. Som en nyexaminerad röntgensjuksköterska blir du automatiskt en junior och för att bli en senior krävs det att du söker och genomgår en speciell intervju. Du kan alltså arbeta som junior i 10 år om du inte samlat på dig tillräckligt med kunskap på vägen.
Vi uppfattade det hela som ett hierarkisystem som kändes lite överflödigt. Den superintendent vi pratade med tyckte att vårt svenska system lät lite bättre och hade föredragit att ha det som oss. Men vi hann inte direkt fråga alla och det finns garanterat personer med andra åsikter och det finns fördelar och nackdelar med det mesta. På ett sätt verkade det rätt bra, gällande att man alltid visste vem man skulle prata med om man hade några frågor gällande en undersökning eller liknande. Men det kändes även lite konstigt när de hela tiden refererade varandra som att kollegan exempelvis var mer senior än en själv. För även på senior-nivån skiljer det sig, ju längre du arbetat som senior ju mer senior är du. En senior får även mer betalt än en junior.

Han förklarade även att på sjukhuset han arbetar på skiljer sig inte kläderna gällande om du är senior eller junior men på vissa sjukhus har man även denna klädkod att följa.
Igår genomförde vi våra sista intervjuer och vi har nu fått ta del av många olika tankar och idéer. I veckan väntar de sista transkriberingarna och sedan är det dags att börja koda dessa och därefter analysera dem och annat smått och gott.

Nästa fredag lämnar vi den brittiska huvudstaden och beger oss hem till vad som förmodas vara ett något grått Sverige. Innan dess planerar vi att få lite julstämning på Winter Wonderland i Hyde Park, lite första adventmys med mat och vin på Jamie’s Italian och vi ska även försöka med att shoppa det sista på Oxford Street och turista runt lite till och om vi vågar ska vi smaka på någon brittisk paj á la Shepherd’s Pie.

 

London Sjukhus 1 Martina (3)

Cheers

Josefine Tullgren & Martina Voigt

Röntgensjuksköterskestudenter vid Lunds universitet

 

 

Gästinlägg: Quiz på röntgensjusköterskeutbildningen i London

London1Vi (Josefine och Martina) är två röntgensjuksköterskestudenter som studerar vid Lunds universitet termin 5. För närvarande är det C-uppsats som står på schemat och vi befinner oss därför på brittisk mark i London. Vi ska genomföra en intervjustudie gällande kommunikationens betydelse och hur röntgensjuksköterskorna uppfattar denna. Vi ska besöka två olika sjukhus, Charing Cross Hospital och Central Middlesex Hospital och hoppas därigenom kunna få en bra bild av hur olika brittiska röntgenavdelningar kan fungera.

Igår besökte vi University of Hertfordshire strax utanför London och fick känna på miljön hur en dag för en brittisk röntgensjuksköterskestudent kan vara. Science stod på schemat för förstaårseleverna och vi blev insläppta i en stor sal och upptäckte direkt en stor skillnad – storleken på klasserna! I Lund är vi vana med en klass på 20-30 elever, här var klasserna betydligt större. Sammanlagt går det över 320 röntgensjuksköterskestudenter på Hertfordshire och i klassrummet vi fick sitta med i var det närmre 80 elever.
Det mesta under föreläsningen kände vi igen men vi såg att alla elever hade en liten fjärrkontroll-liknande-sak framför sig och vi undrade vad detta var. Vi blev snart varse om detta då det mitt under föreläsningen var dags för quiz och en då skulle använda fjärrkontrollen till att svara på frågor som handlade om föreläsningen i fråga. Tio sekunder hade en på sig att svara sedan kom ett diagram fram på power-pointen där en procentuell fördelning avslöjade vad klassen hade svarat, och även rätt svar avslöjades. Vi tyckte detta var ett väldigt bra och roligt sätt att få studenterna att vara uppmärksamma på lektionen och känna att en faktiskt lärt sig något. Verkligen något bra att kunna applicera till den svenska utbildningen och vi fick höra att detta var väldigt uppskattat av både studenter och lärare.

Varje elev hade varsin dosa som följer dem alla tre år på utbildningen och de har använt detta system framgångsrikt i tre år hittills på Hertfordshire.
Efter en kort paus (läs; 5 minuter) var det dags för röntgenlabb då studenterna skulle lära sig lite om kontrastskillnader och hur detta kan synas i bilden. Även detta kände vi igen från vår utbildning hemma i Lund, men den stora skillnaden här var att röntgenlabbet låg precis bredvid klassrummet vilket endast var avsett för eleverna och deras lärande. Att ha ett eget röntgenrum att kunna använda kändes för oss väldigt privilegierat även om studenterna där inte verkade förstå hur bra det var. Alla elever hade egna dosimetrar vilka även dessa följer med eleverna alla tre år.

Efter en kort te-paus och avstämning med vår kontaktperson på universitet var det dags att åka hem till London igen. Ett kort stopp på Ikea och lite köttbullar hann vi med och i slutet av veckan ska vi besöka våra två sjukhus och genomföra 4 av våra 8 planerade intervjuer.

Kind regards,

Josefine Tullgren & Martina Voigt

Foto 2014-11-11 13 31 55