"Direkt när handledaren kommer in får jag skarp återkoppling på att jag minsann inte..."

I samma ögonblick som min handledare kliver in i rummet spänns varenda muskel i, men jag drar på mig det där leendet och hoppas att hon inte ser hur rädd och nervös jag är… Hjärtat slår så där hårt så att det känns som att alla hör. Idag ska jag självständigt få ta en patient. Så jag förbereder och hämtar materialet som behövs, ska bara stämma av med handlaren att allt ser okej ut. Jag känner hur jag blir alldeles kallsvettig och skakig, vet att det bara är fånigt, vad tror jag min handledare ska säga liksom?

Direkt när handledaren kommer in får jag skarp återkoppling på att jag minsann inte tagit fram det ena och det andra, trots att det så prydligt ligger framdukat. Hon har dessutom med sig samma material som jag dukat upp, det är som att hon inte litar på att jag klara av att ta fram rätt material. Nej, hon säger ju inte det, men det är så det känns. Hon pekar på tejprullen jag tagit fram och säger att den är alldeles för tunn. Jag försöker skaka av mig känslan av hur korkad jag känner mig som inte hämtat den bredare tejprullen – vad nu det egentligen spelar för roll.

Efter jag har tvättat såret ska jag fota det, det ska göras med någon gammal kamera från tidigt 2000 som varken går att zooma eller fokusera med, om det nu gör det så förstår jag inte hur. Jag tar typ 20 bilder, försöker få till en bra vinkel och ett bra ljus, det går så där men jag gör mitt bästa. Innan jag ska lämna kameran till min handledare samlar jag mig och försöker vara lugn när innan jag knackar på.

Handledaren frågar med en barsk ton Hur gick det då?? Jag stammar fram några ord i stil med det gick väl okej tror jag och lämnar försiktigt fram kameran. Hon tar kameran och i samma sekund brister ut: ”Nej det där går inte, fel, fel, nej vi får radera alla, det funkar inte alls!”. Hon tar med sig kameran med bestämda steg, för att själv ta bilderna. Jag lämnas kvar med känslan av att vara misslyckad och med tårarna som försöker tränga sig på gör jag allt för att hålla mig samman.

När jag sen ska dokumentera står hon bakom ryggen och jag hinner knappt skriva färdigt en mening innan hon påpekar att jag råkat skriva ett ”s” för mycket på något ställe. Klumpen i magen växer och jag vill bara härifrån. Jag får feedbacken att jag behöver tro på min förmåga och våga förslå hur man ska lägga om. 

Men hur fan ska man göra det när man är livrädd för att bli ifrågasatt och faktiskt blir det i tid och otid.

Feedback ska vara konstruktiv och stöttande för att främja vår professionella tillväxt. Genom att dela våra erfarenheter och agera för förändring kan vi skapa förutsättningar för en positiv och stöttande VFU-upplevelse för alla studenter.

En viktig insikt är den obalans i makt som råder mellan student och handledare. I vår VFU-enkät svarade 50% av studenterna att deras psykiska hälsa påverkats negativt av VFUn. Det är dags att förändra detta, och du, som student, kan vara en del av lösningen! Nu är vår VFU-enkät ute och vi behöver dina svar här hittar du enkäten.

Vad kan du göra och var kan du vända dig vid problem under VFUn? dela gärna med dig av dina erfarenheter, kommentera här eller hör av dig till Vårdförbundet Student.

Marlene Juhl (studentordförande)

 


Kommentarer

  1. Detta är alldeles för vanligt. Det gäller även de kliniska lärarna. Man är helt chanslös och utlämnad trots att man inte gjort fel eller är olämplig.

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Redo för jobbstarten?

Missa inte vår nya digitala guide för dig som är ny i yrket eller ska börja på en ny arbetsplats.

Läs om guiden här!