Politiker! Glömde ni oss?

En tuff arbetsdag i infektionsdelen på akuten i Alingsås. Kan inte räkna alla gånger jag tagit på mig skyddsutrustningen & tagit av mig den mellan patienterna idag. Av & på, av & på. Tänka igenom exakt vad jag kan behöva ha med mig för materiel in på patientrummet för att inte behöva lämna rummet & riskera ännu en onödigt av & påklädning. Måste lyckas med att sätta nålen, får inte ta med extra material in, inte slösa på resurserna.

Ett larm på väg in. -Är det covid-misstanke?
Vi klär oss. Visa av erfarenhet. Kollegor som gjort missen att inte klä sig, eftersom patienten glömt att berätta om hostan de börjat få, och personalen själva gått hem med smitta. 

Arbetsdagen är slut. Jag också, slut både i kroppen och mentalt. 
En kollega berättar att det kommit nyheter på intranätet. Vårdpersonal får betalt! Extra till dem som arbetar i skyddsutrustning med smittsamma covidpatienter!! 
Glädjen och tacksamheten är stor.
Äntligen! Man ser vårt slit och uppskattar våra uppoffringar från politikernivå. Alla timmar jag spenderar på mitt arbete.  Alla nära jag väljer att inte träffa bara för att inte riskera få smitta som jag kan föra vidare till mina patienter. Jag vet också hur väl jag behövs på mitt arbete i dessa tider.
Jag läser vidare och ser fortsättningen av texten: 

”Den extra ersättningen gäller för arbetspass utförda på enheter med inneliggande covid-19-patienter” 

Inneliggande. På avdelning. Inte till oss på akuten?
Inte till oss som möter patienterna först. Som aldrig vet vad som väntar oss. Som alltid måste vara beredda. Som har fått bygga om, tänka om och lära oss en helt ny typ av triagering. Vi som klär oss i skyddskläder fler gånger än de flesta en arbetsdag. Vi som kan bli stående i full utrustning på larm i timmar med svetten rinnande, plastförklädena klistrade mot kroppen och med kippande anda i munskydden. Vi får inget?!

Missförstå mig inte, Jag är tacksam för att politikerna äntligen förstår hur värdefull vårdpersonalen är. Jag missunnar absolut ingen att få en extra uppmuntran i form av en extra slant i lönekuvertet. Men, vi är fler som sliter under samma eländiga villkor. Har vi då inte samma värde?

Jag hoppas att det är en felskrivning. Att det inte kan vara så orättvist. Att vårt engagemang och vår extremt utsatta position inte glömts av. Eller negligerats.
Om vårt slit inte belönas på samma sätt som de andra som arbetar under liknande förhållande så tror jag att jag och många med mig släcker lyktan då vår låga mattas av.
Svik oss inte!

Mvh Emma Barkestedt 
Leg. Sjuksköterska 
Akuten Alingsås lasarett /Sjukhusen i väster