Små och stora perspektiv på budget

Ibland får vi med fackliga uppdrag höra att vi inte förstår det stora perspektivet när vi protesterar mot arbetsgivarens ständiga försämringar i arbetsmiljö och patientsäkerhet. Man syftar då i regel på ekonomisk fördelning av tilldelad budget inom egen förvaltning. Från det stora perspektivet förväntas vi kunna väga sånt som ensamarbete i hotfulla situationer mot antalet höftoperationer och därmed inse att det är vår plikt att sätta egen säkerhet och hälsa på spel för att någon annan ska kunna få den vård de har rätt till inom skälig tid.

Försämringar och neddragningar inom en verksamhet ställs mot hot om ännu värre försämringar någon annanstans. Det är ett strategiskt smart grepp, men knappast ett särskilt stort perspektiv. Vad man gör är att jämföra ett mikroperspektiv med ett annat, delvis spekulativt mikroperspektiv. Om du får äta dig mätt kommer någon annan att få vara jättehungrig. Men varför räcker inte maten till alla? Där har vi det verkligt stora perspektivet.

På sidan Vården i siffror kan man bland annat jämföra hur mycket pengar de 21 regionerna lägger på olika typer av sjukvård. Tittar man då på indikatorn ”Nettokostnad för somatisk vård” ser vi att VGR lägger överlägset minst pengar per invånare på den typen av vård som utgör huvuddelen av sjukhusens verksamhet. Samtidigt ligger vi något över genomsnittet i primärvård och något under genomsnittet i psykiatrisk vård.

Skillnaden mellan VGR och övriga regioner, viktat efter befolkning, motsvarar drygt 5 miljarder kronor per år för den specialiserade somatiska vården. Om pengarna fördelades mellan sjukhusen i linje med dagens nivåer skulle det innebära ungefär:

• SU: 2 500 miljoner,
• NU: 850 miljoner,
• SkaS: 740 miljoner,
• SÄS: 630 miljoner,
• SiV: 480 miljoner.

Som jämförelse beräknade NU-sjukvården sitt strukturella underskott för 2024 till 450 miljoner kronor. Skillnaden mot övriga riket skulle alltså mer än väl täcka de summor som regionens chefer i dag tvingas jaga genom allt mer desperata och ibland kontraproduktiva besparingar.

Samtidigt är sjukvården i hela riket svårt underfinansierad givet det uppdrag man har, vilket bland annat uppmärksammades av Arbetsmiljöverkets generaldirektör Lars Lööw i DN debatt 26 november 2025, där han skrev: ”Svensk sjukvård pressas till gränsen och det är personalen och patienterna som betalar det högsta priset”. VGR är alltså sämst i ett sammanhang där närapå samtliga deltagare misslyckas med att nå upp till minimikraven.

Vad är lösningen då?

Vårdförbundets krav på värdesäkrade statsbidrag är en del av lösningen. Att protestera mot små försämringar på den egna enheten är en annan del. Att dra i handbromsen när besparingsåtgärderna strider mot lag och avtal är ytterligare en. Ur det stora perspektivet pågår en ständig process av ökande krav och minskande resurser som kommer att kväva hela välfärdssektorn om den tillåts fortsätta. Den processen behöver motarbetas på alla nivåer där den får fäste. Det som inte får plats är passiv acceptans av jakten på allt mindre besparingar i syfte att nå nollresultat under innevarande budgetår. Så små perspektiv har välfärden definitivt inte råd med.