Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Hot och våld är en del av vardagen i vården idag

av Lämna en kommentar

Arbetsmiljöverkets rikstäckande rapport om hur arbetstagare beskriver sin arbetsmiljö visar att personal inom vård och omsorg är särskilt utsatta för våld eller hot om våld i arbetet. Det påverkar dagligen våra medlemmars arbetsmiljö.
De flesta incidenter av hot och våld sker vid personlig omvårdnad av patienter med demens eller psykisk ohälsa, samt av patienter inom akutsjukvård, ambulans, primärvård speciellt i samband med drog påverkan.Problematiken har även ökat i andra typer av vård miljöer, hemsjukvården, LSS och boenden för funktionshindrande.

Detta ställer mycket högre krav på kunskap för att kunna kan kommunicera rätt med patienterna så att inte hot och vålds situationer uppstår. Även anhöriga som finns omkring patienterna kan agera ut in frustration och missnöje gentemot personalen.
Orsakerna till att hot och våld förekommer är troligen en komplex samspel mellan olika faktorer där personalens bristande tid för omvårdnad av patienterna är en stor riskfaktor. Förklaringen kan vara att patienter upplever att deras personliga integritet kränks, eller att de blir missförstådda och/eller orättvist behandlade.
För att förebygga och minska hot och våld inom vård och omsorg, krävs mer resurser och även utbildning i hot våld för att kunna ge god vård och omsorg till sårbara, sjuka och åldrande patienter, klienter och vårdtagare.
Ytterligare resurser till det förebyggande arbetet behövs och i det arbetet måste vårdpersonalen vara en aktiv del, som experter på den egna verksamheten.

Arbetsgivare ska visa nolltolerans mot hot och våld riktat mot vårdpersonal kravet är att vårdens arbetsgivare bedriver ett systematiskt och förebyggande arbete med beredskap och rutiner, så att personal inte utsätts för risk.
Förutsättning för att säkra en god arbetsmiljö är att det på arbetsplatsen nära medlemmarna finns en god dialog mellan arbetsgivare och de fackliga företrädarna för att jobba med det systematiska arbetsmiljö arbetet. Det är viktigt att regelbundet genomföras skyddsronder för att på så sätt uppmärksamma riskerna med hot och våld i tid.
En känd och tydlig rutin ska finnas på varje arbetsplats som används när hot och våld situationer uppstått.

Eventuella händelser ska anmälas inom sjukvårdens interna rapportsystem. Här behöver arbetsgivaren skapa rutiner så att en tillbudsanmälan verkligen görs.

Rutinerna ska göra det enkelt och tryggt för våra medlemmar att rapportera. Alla hot ska polisanmälas av arbetsgivaren.

 

Vid pennan Eva Harrysson

Leg. Distriktssköterska
Huvudskyddsombud Örebro Kommun
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

En grå novemberdag splittrades min profession

av Lämna en kommentar

En gråmulen novemberdag krävs det inte mycket för att man ska känna sig nedslagen. Mörkret och grådasket ligger liksom ett lock över huvudet och smyger sig in i minsta lilla por.

Det var också en gråmulen novemberdag som denna, då barnmorskeprofessionen söndrades och delades itu.

Svenska Barnmorskeförbundet röstade ja till att bli en yrkesförening inom SRAT.

Varför splittrade, kanske du tänker.  Som barnmorska brinner jag för min profession, för yrkets utveckling och för möjligheten att ha villkor som låter mig utöva den vård som bäst gagnar patienten.  Och, icke att förglömma; att få lön för mödan. Den möda som faktiskt tar 4, 5 år på universitet, ger två legitimationer och en unik kunskap om reproduktiv och sexuell hälsa. Den möda som bidrar till att svensk kvinnohälsa, ur ett globalt perspektiv faktiskt är på toppnivå. Vi har enats i kampen för att uppnå dessa mål. Ibland har det tyckts vara ouppnåeliga mål då vi fått kämpa med näbbar och klor för att få igenom minsta lilla förbättring för vårt skrå.

Vi har enats i vår kamp genom Vårdförbundet.

Men nu kommer det alltså att finnas två fackförbund som jobbar för att barnmorskeprofessionen ska få bättre villkor. För att kvinnor barn och familjer ska få det bättre. Båda med goda intentioner.

Två konkurrerande förbund som slåss för bättre villkor, men som samtidigt ska slåss om samma medlemmar.

Kontraproduktivt.

En grå novemberdag splittrades professionen. En ljus vårdag kanske vi enas igen. Fram till dess kommer jag och många andra av mina barnmorskekollegor runt om i landet att fortsätta enas under Vårdförbundets flagga. Vi finns här för dig. Vi finns här för landets alla kvinnor, barn och familjer.

Vårdförbundet- För en Barnmorska Under Livet. Hela Livet!

#enbarnmorskaunderlivet

 

Åsa Mörner och Rósa Ólafsdóttir, förtroendevalda barnmorskor och styrelseledamöter i Vårdförbundet avd Örebro

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Styrelseledamot avd Örebro

 

Grattis på Röntgensjuksköterskans dag. Tillbakablick

av Lämna en kommentar

Eva Liljeholm Andersson, Klinisk Adjunkt och leg. Röntgensjuksköterska.

Intervjuas om röntgen USÖ:s utveckling.

Eva utbildade sig 1977 till röntgenassistent och i början av 80-talet bytte yrket namn till Röntgensjuksköterska. Då ingick utbildningen i hälso- och sjukvårdslinjen som bestod av 6 inriktningar.
Utbildningen ledde fram till examen som sjuksköterska inom diagnostisk radiologi. Först någon gång under 90-talet fick Röntgensjuksköterskorna egen legitimation och yrkesexamen.

Att Eva blev Röntgensjuksköterska berodde på att när hon var ung spelade hon handboll och fick en skada i sin hand. På så sätt kom hon i kontakt med röntgen och tyckte det verkade

Första CT på USÖ

spännande.

När hon började jobba 1979 såg röntgenavdelningen helt annorlunda ut mot vad den gör idag. Efter varje bildtagning framkallades kassetterna i så kallade mörkerrum. I mörkerrummet öppnades kassetten upp och fördes in i en framkallningsapparat och ut kom sedan bilder som hängdes upp i ett ljusskåp där röntgenläkaren satt.

 

Den första Skall-datortomografin kom 1977 till Örebro, och undersökningen kunde ta upp emot 40 min. Idag tar en datortomografi av skallen endast 30 sekunder!

Endast hjärnan gick att undersöka. Varje snitt (bild) som röntgades skrevs ut på filmer och då visades alla bilder upp som småbilder på en film. Filmen sattes sedan upp på ett ljusskåp som röntgenläkaren granskade.

År 1996 blev röntgenavdelningen i Örebro den första helt digitala avdelningen i Världen. Detta innebar att framkallningsprocessen som beskrivs ovan inte längre behövdes och att ”framkalla” bilder gick betydligt snabbare.

Senaste DT

Den största skillnaden mellan 70-talet och idag menar Eva är att mörkerrummen inte finns kvar, det luktar inte framkallningsvätska och filmprocessen är borta. I dag är arbetet tungt på ett annat sätt. Förr var det tungt att släpa på kassetter och idag är det höga tempot och den avancerade tekniken utmaningen.

 

I framtiden tror Eva att röntgenavdelningen kommer utföra mer funktionsundersökningar på cellnivå och att allt kommer bli ännu mera avancerat. Det är svårt att föreställa sig vad vi kommer att kunna göra i framtiden.

 

 

 

Vårdförbundet vill passa på att hylla alla Röntgensjuksköterskor på er dag den 8 november 2018.

 

Skriven av
Angelina Stridh
Leg. Röntgensjuksköterska

En regeringsutredning ska förespråka framsteg, inte bakåtsträvande!

av Lämna en kommentar

Det har inte alltid varit en självklarhet att kvinnodominerade professioner ska ha en akademisk utbildning för att ”badda pannor, passa ungar och lära ut alfabetet”. Universitetsvärlden har tillhört en liten manlig maktelit som värnat om de traditionella värderingarna om vad som är akademiskt och vad som inte är det. Om det nu vore så att vi bara baddar pannor, tömmer bäcken och fluffar kuddar…..

När Emmy Rappe drog igång sjuksköterskeutbildningen på 1860-talet så tog det inte lång stund innan du var färdigutbildad och kunde kalla dig för sjuksköterska. Och specialistsjuksköterskor var det inte tal om. Men i takt med vårdens utveckling så förändrades kraven på professionen och specialisering blev ett krav inom allt fler områden. Och fler borde det bli, om vi följer utvecklingen. I alla fall om man lyssnar till forskning vetenskap och framsteg.

Men nu har det kommit en utredning som vill att vi ska gå bakåt istället för framåt.

Vi har fått armbåga oss fram för att kunna ta plats. Stridit, kämpat, svettats. Idag har vi nått dit. Våra yrken har en tydlig akademisk förankring. Studierna för att bli specialist ligger på s.k avancerad nivå och ger en magisterexamen i omvårdnad.

Vården har gått framåt. Professionen har följt med. Men nu ska vi alltså backa?!?

Är det någon som verkligen kan anse att den regeringsutredning som nyligen presenterats angående framtidens specialistsjuksköterskor har framåtanda och representerar vårdens enorma framsteg?

Utredningens ”lösning” på hur framtiden vård ska utvecklas är att vi ska backa, dvs strimla sönder den akademiska förankringen som vi kämpat oss till, istället för att gå framåt. Vi ska också skala bort 8 av 11 specialistinriktningar, trots att vården blir alltmer specialiserad och därmed också kräver allt högre specialistkunskap. Hur kan någon tycka att det är framtiden?

Vi har kämpat. Kämpat hårt för att uppnå den akademiska nivå som vi befinner oss på idag. Vi har armbågat oss fram för att försöka uppnå respekt för vår kunskap och vår profession. Men den här utredningen är som ett slag i ansiktet, en kalldusch, en knytnäve i magen.

Vi är inte beredda att gå bakåt. Vi vill framåt! Borde inte våra beslutsfattare också vilja det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska, universitetsadjunkt.

Reflektioner om hot och våld i ambulanssjukvården

av Lämna en kommentar

På Flisakonferensen 2-4 oktober (Föreningen ledningsansvariga i svensk ambulanssjukvård)  hölls en föreläsning om hur den prehospitala vården bör organiseras under en händelse med pågående dödligt våld, med anledning av händelsen i Stockholm den 7 april 2017.

Vilka resurser har polisen att ta hand om skadade och se till att vi kan arbeta säkert?
I vår region jobbar vi i alla lägen där det framgår att det pågår eller att det är hot om (dödligt) våld att vi agerar först när vi får klartecken från polisinsatsledaren. Fram till dess befinner vi oss vid en brytpunkt anvisad av polisen.
Detta är grunden för mig om en säker arbetsmiljö. Min grundtes som huvudskyddsombud är att alla ska komma hem oskadda från arbetet och då ska man inte tumma på säkerheten.

Föreläsarna pratade om att polisens primära uppdrag är att oskadliggöra hotet och har inte tid att agera akutsjukvårdsresurs och/eller flytta skadade till säker zon.
Jag uppfattade på föreläsarna att säkerheten kommer i andra hand för den prehospitala personalen, det på grund av att vår primära uppgift i första hand rädda liv. Vad man egentligen menade med det tyckte jag inte framgick riktigt tydligt.

Frågor som väcktes hos mig var, ska vi börja tumma på vårt säkerhetstänk? Är det smart om en ambulansbesättning blir utsatta för beskjutning eller annan form av attack och inte kan utföra sitt uppdrag överhuvudtaget.

Jag har tjänstgjort både i Bosnien och Kosovo under krigen där och vi tummade aldrig på vår personliga säkerhet så långt det var möjligt att förutse.

Jag känner mig trygg med de riktlinjer vi har idag och ser inte någon anledning att vi ska börja gambla med våra egna liv.

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Vi ska arbeta patientsäkert, javisst! Men personalsäkert då?

av Lämna en kommentar

I många verksamheter arbetas det långa arbetspass, dubbelpass eller arbete på beredskap under många timmar.

När ska man som legitimerad personal säga ifrån?
”Jag arbetar på min legitimation och nu känns det inte ok”. Vi kan kanske inte gå hem mitt i arbetspasset men borde använda de verktyg som finns i organisationerna, dvs avvikelsesystemen. Många gånger rapporteras det att avvikelser angående arbetsmiljö, är väldigt få. Varför är vi så mycket snabbare att rapportera om händelser, där det är saker som hände patienter som kunde ha blivit en vårdskada, men inte blev det? 
Att det är överbeläggningar med många patienter att vårda kan rapporteras, men att vi arbetar för långa arbetspass, tex 12-14 tim rapporteras väldigt sällan. Jag skulle vilja säga aldrig…

De flesta andra som arbetar inom kollektivaavtalade verksamheter har trots allt 38:25- 40 timmars veckor, inte 45 timmar eller mer. Varför ska vårdförbundet driva frågor angående arbetstidsförkortning om vi alltid ställer upp och arbetar mer utan att knota?
Använd också de kanaler som finns hos dig lokalt, ta upp frågorna på APT/ samverkan, prata med din förtroendevalda på avdelningen samt din chef. Det är tillsammans vi kan förändra! Finns det avvikelser kan det också underlätta i förändringsarbetet samt också för din chef att visa SINA chefer att arbetsmiljön/ patientsäkerheten  påverkas. Alla vill vara en attraktiv arbetsplats, personal ska inte bara vilja börja arbeta där, de ska ju helst också vilja stanna.

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Signaler om försämrad arbetsmiljö

av Lämna en kommentar

I oktober varje år (vecka 43) arrangeras Europeiska arbetsmiljöveckan för att synliggöra ett hälsosamt arbetsliv. Det är en mycket bra tidpunkt för att lyfta upp och synliggöra arbetsmiljön på våra arbetsplatser runt om i länet.

Arbetsgivaren ska ordna en riskfri arbetsmiljö men vad händer när det inte upplevs vara på det sättet?

Låt säga att du och dina kollegor upplever att er arbetsmiljö försämrats den senaste tiden. Ni har själva observerat ett antal faktorer och möjliga förklaringar. Vad blir nästa steg?

  1. Lyft frågorna med din närmaste chef och be denne att tillsammans med er arbeta fram förslag på lösningar så att ni får en bättre arbetsmiljö.
  2. Lyft frågorna på arbetsplatsträffar (APT) och få med hela personalgruppen i arbetet. Kanske är ni fler personalkategorier på samma arbetsplats som påverkas olika av arbetsmiljön?
  3. Lyft frågan till samverkan genom den som är förtroendevald och skyddsombud. I samverkan kan ni sedan fatta beslut om förändringar.
  4. Genomför förändringarna och gör kontinuerliga uppföljningar så att ni ser att förändringarna får effekt och om inte: ta upp frågorna igen och gå tillbaka till steg 1.

Men tänk om chefen inte lyssnar? Tänk om chefen inte tycker att de frågor som ni anser vara viktiga har så stor betydelse?

Då börjar det bli dags att läsa på om vilka regler som gäller på arbetsmiljöområdet.

Arbetsmiljön regleras främst genom skrifter från Arbetsmiljöverket (AMV) och då är det kanske i första hand två föreskrifter som är av större vikt:

  1. AFS 2001:1 – Systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM)
  2. AFS 2015:4 – Organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA)

Den första, om systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM), har funnits med ett par år och har under tidens gång reviderats både 2003 och 2008. I den går det bland annat att läsa om vikten av att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten för att förebygga olyckor och ohälsa.

Den andra, om organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA), är nyare och lyfter upp vikten av att främja en god arbetsmiljö och förebygga risk för ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön. Det kan till exempel röra frågor om arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling. Sexuella trakasserier, som bland annat beskrivits under #metoo, går att applicera in i denna föreskrift.

I OSA beskrivs det bland annat att arbetsgivaren ska ta signaler om försämrad arbetsmiljö på allvar och därmed är vi tillbaka på punkten 1 här ovanför.

Lyfter du, dina kollegor eller ni tillsammans frågor om er arbetsmiljö är det signaler som er arbetsgivare aktivt måste arbeta med.

Tillsammans med er.

För om vi arbetar med frågorna tillsammans kommer vi betydligt längre än om var och en försöker ro åt sitt eget håll.

Marcus Folkö Müntzing
Huvudskyddsombud
Region Örebro län

Att födas som flicka innebär att födas i motvind

av

Att födas som flicka innebär att födas i motvind, att uppförsbacken är brantare och längre och att det grönare gräset aldrig är på din sida av spelplanen.

Flickor tvingas in i äktenskap med okända män, antingen av ekonomiska eller kulturella skäl. 17 miljoner flickor gifts bort innan de fyllt 18 år, varje år. Och det händer inte bara i fattiga länder. Det händer även här hemma i trygga Sverige. Visste du att tusentals barn bortrövats från vårt lands gränser för att giftas bort? Och mörkertalet är stort, exakt hur många flickor det handlar om är det ingen som vet. Den nationella stödlinjen för hedersförtryck öppnade för fyra år sedan och antalet samtal ökar stadigt. Den senaste veckan rapporterade media att nio barn saknas efter sommarlovet, bara i Göteborgsområdet.

44 000 tonårsflickor föder barn. Varje dag. Och så många som 5000 flickor är under 15 år när de genomgår en förlossning. Dagligen! Komplikationer av graviditeter och förlossningar är den vanligaste dödsorsaken i världen bland tonårsflickor. Och varje år genomgår 300 miljoner flickor en osäker abort, ofta med ödesdigra konsekvenser såsom stora blödningar, söndertrasade underliv, svåra infektioner eller död.

Här hemma i Svea Rike arbetar det tredje största partiet för att begränsa och försvåra tillgången till trygga, säkra aborter.

Betydligt färre flickor än pojkar tillåts gå i skolan. 100 miljoner flickor kan inte läsa och två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor.

200 miljoner kvinnor är könsstympade och majoriteten stympas innan de fyllt 15 år. Det är förbjudet i Sverige, men trots det beräknas nära 40 000 kvinnor vara könsstympade i vårt land. Och det pågår idag, i Sverige. Endast 90 fall har anmälts. Men bara två fall har resulterat i fällande domar.

Att födas som flicka innebär att födas i motvind, eller i hård storm.
Att växa upp som flicka innebär en konstant uppförsbacke, ibland i Mount Everest storlek.
Att leva som flicka innebär att din kropp inte är din och att alla andra utom just du, äger rätten att bestämma över den.

Vad är det som gör att världen accepterar att flickor behandlas som lägre stående varelser?

Åsa Mörner

Leg barnmorska

Här kan du läsa om projektet Girl Child Education Fund som är en fond som arbetar för att afrikanska föräldralösa flickor ska få en skolutbildning. De flesta av dessa flickor är föräldralösa på grund av HIV/AIDS, och fonden stöder flickor vars förälder/föräldrar arbetat som sjuksköterskor. Projeket drivs av International Council of Nurses och Florence Nightingale Foundation.

 

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

av

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

Vad är ett regionalt skyddsombud, RSO?

av

Jag vill berätta om mitt uppdrag som Regionalt skyddsombud i Vårdförbundet som jag har tillsammans med min kollega Karin Nordén Persson. För att jag tror att det är ett uppdrag som många inte har så stor kunskap om.
Ibland får jag tyvärr höra – Vårdförbundet är väl inget för oss som är anställd hos privat arbetsgivare? Eller – Jag gick ur Vårdförbundet när jag tog anställning hos privat arbetsgivare. Det tycker jag är jättetråkigt att den bilden finns, att Vårdförbundet inte behövs eller inte kan ge bra stöd till medlemmar hos privata arbetsgivare. Det kommer jag förklara vidare, hoppas jag, i denna blogg.

Ett regionalt skyddsombuds uppdrag påminner mycket om uppdraget som huvudskyddsombud. Det utses av den lokala fackliga arbetstagarorganisationen och har till uppdrag att samordna skyddsarbetet på flera arbetsplatser. Skillnaden är att ett huvudskyddsombud verkar inom det område där hen är anställd. Ett regionalt skyddsombud verkar hos flera arbetsgivare, där hen oftast själv inte är anställd, ofta geografiskt avgränsat. I Vårdförbundet avdelning Örebro är det geografiska området Örebro län. Rätten att utse RSO regleras i arbetsmiljölagen, 6 kap. Skyddsombud har funnit i Sverige sedan 1912 och regionala skyddsombud sedan 1949, så alltså ingen ny företeelse.

Varför har vi i Vårdförbundet regionala skyddsombud?

Svaret på fråga kan tyckas självklar: För att säkerställa att fackligt skyddsarbete kan bedrivas även på små arbetsställen utan eget huvudskyddsombud eller skyddskommitté. Anställningen ser idag annorlunda ut för Vårdförbundets professioner mot vad den har gjort tidigare. Andelen privata vårdgivare och bemanningsföretag ökar stadigt och med det blir fler av våra medlemmar anställda där. Vården flyttar allt mer hem från slutenvården, vilket leder till att mer vård bedrivs inom kommunerna. Att möta och stödja medlemmar hos små arbetsgivare kan vara en utmaning. Här kommer de regionala skyddsombuden in, för alla arbetstagare har rätt till säkra, trygga och utvecklande arbeten oavsett arbetsgivare.

RSO uppdragets fokus är på de mindre företagen, där den regionala skyddsombudsverksamheten många gånger är en viktig resurs för arbetsmiljöarbetet, för både anställda och arbetsgivare. I uppdraget ingår att besöka arbetsstället, informera om arbetsmiljöfrågor samt driva på och bevaka att arbetsgivaren uppfyller sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen, arbetsmiljöförordningen och föreskrifterna. En viktig del av RSO-uppdraget är att aktivera det lokala skyddsarbetet, bland annat genom att jobba för att lokalt skyddsombud utses bland medlemmarna på arbetsstället. Fördelen med att ha ett ”eget” skyddsombud är ju att hen finns på plats just på det aktuella arbetsstället. Att vara skyddsombud på ett mindre företag är dock inte alltid lätt. Därför ingår det i RSO-uppdraget att fungera som stöd och bollplank för de lokala skyddsombuden. Det kan handla om att vara mentor för nyvalda skyddsombud och att rent allmänt finnas till hands för att ge information, besvara frågor och komma med tips och råd. RSO kan också behöva bistå ett skyddsombud rent konkret i komplicerade situationer. Problem som uppstår i arbetsmiljöfrågor ska givetvis i första hand lösas mellan parterna på det berörda arbetsstället. Om det inte lyckas ska RSO hjälpa till med att driva ärendet vidare. Arbetsmiljöarbetet är dock ett lagarbete, där hela den fackliga organisationens samlade styrka, kunskaper och resurser ska utnyttjas.

Arbetar du hos en privat arbetsgivare eller i en kommun som saknar förtroendevald/skyddsombud? Hör gärna av dig till Vårdförbundet avdelning Örebro: info.orebro@vardförbundet.se Jag och Karin kommer gärna ut till din arbetsplats och träffar dig och dina kolleger, så kan vi diskutera hur vi kan stötta er.

 

Vid tangenterna:

Nadya Lehto

Regionalt skyddsombud

I Vårdförbundet avdelning Örebro