Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Är det viktigare att gräva ner rör och bygga bussfiler än att rädda liv???

by 2 Comments

Under sommaren har jag jobbat kliniskt som jag brukar, ett välkommet avbrott i den fackliga vardagen.
I år till skillnad från tidigare somrar så har jag stött på en helt ny och icke desto mindre utmaning, nämligen det omfattande arbetet med att bygga om för de nya BRT bussarna. Och som inte detta vore nog så gräver man i snart sagt varenda gathörn i hela Örebro innerstad på grund av andra orsaker.

Jag förstår att allt det som görs måste åtgärdas. Men min fråga är, måste alla grävarbeten och avstängningar göras exakt samtidigt?
Nu är det så många arbeten att vi inte kan hålla reda på vilka vägar som är avstängda eller om trafik har släppts på. Det åtminstone jag och många av mina kollegor landat i är att ” det gick att åka här igår så det går nog idag också”.

Vi jagar minuter och ibland sekunder för att kunna rädda personer med livshotande tillstånd vi tränar på olika livshotande tillstånd i jakt att jaga sekunder för att kunna rädda ett människoliv , och detta sätts helt ur spel om vi inte kommer fram på grund att hela innerstan är avstängd för motorfordonstrafik.

Hur tänkte kommunen när man la denna kaosartade planering?
Ska man utsätta sig själv och andra för fara i jakt på att komma fram till den sjuke i tid för att rädda liv när man inte vet vilken väg som är öppen och kan orsaka fördröjning med lidande och död som följd?

Jag kan tycka att kommunens dialog med ambulanssjukvården har stor förbättringspotential.

För framtiden måste en bättre dialog finnas, det finns byggnationer att lära av som till exempel det nya H huset på USÖ där tack vare en tät dialog med entreprenören löste man framkomlighetsproblem på daglig basis i dialog.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska
Huvudskyddsombud/Förtroendevald
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Ingen borde behöva dö på grund av graviditet, förlossning eller abort.

by Leave a Comment

810 kvinnor och 6 700 nyfödda dör varje dag i samband med graviditet och förlossning. Ungefär 23 000 kvinnor och flickor dör varje år pga osäkra aborter och ett oräkneligt antal skadas svårt i någon av de 25 miljoner osäkra aborter som genomförs årligen.Om de hade levt i Sverige så hade troligtvis de allra flesta av dem överlevt. I Sverige har alla tillgång till graviditetskontroller, förlossningsvård och efterkontroller av både den nyförlösta och den nyfödda. Vi har en abortlagstiftning som låter den individen bestämma över sin kropp och göra egna, informerade val. Alla har råd att få vård under sin graviditet och alla har möjlighet att föda barn med en barnmorska vid sin sida i Sverige, eller att avsluta en oönskad graviditet.

Det är ni som arbetar i vården som skapar den goda vården. Utan er kompetens skulle inte Sveriges position gällande mödra-och spädbarnsdödlighet se likadan ut längre. Vi har också ekonomiska förutsättningar för att utbilda rätt kompetens, bygga sjukhus och vårdcentraler samt utveckla vården och driva forskningen framåt.

Barnmorskan står i centrum för den trygga vård som vi har inom sexuell och reproduktiv hälsa. Hen finns med genom hela den reproduktiva livscykeln, från det allra första andetaget. Barnmorskor arbetar evidensbaserat och stöttar personer genom hela livet oasvett om det handlar om att övervaka graviditet, förskriva preventivmedel eller bistå vid en säker och trygg abort.

Men vi vet också att vi skulle kunna skapa en ännu bättre vård. En vård där vi har högre personaltäthet med högspecialiserad vård. En individuellt anpassad vård med närhet till förlossning oavsett var du bor i vårt avlånga land.  En eftervård som ger de allra bästa förutsättningarna för både den nyblivna föräldern och det nyfödda barnet. Vi vill kunna ge stöd kring amning, erbjuda god vård om du fått bestående besvär efter förlossning, ha en sammanhållen vårdkedja för att skapa trygghet för dig, ditt väntade barn och familjen. Vi vill kunna ge dig just det du behöver, både för ditt fysiska och ditt psykiska välmående. En vård utan köer, förflyttningar och osäkerhet,

Vi vill fortsätta förbättra vården. Men vi har ett stort arbete framför oss för att nå dit vi faktiskt vet att vi skulle kunna nå. Det borde inte vara så svårt, eftersom vi är ett rikt land med en utbyggd välfärd. Varför är det så trögt?

Och medan vi fortsätter att förbättra vården här i Sverige, så kan vi också stötta de gravida, födande och nyfödda i de delar av världen som inte har samma möjligheter som oss. Vi behöver arbeta för en förbättrad vård för alla, även om vi har helt olika utgångslägen och vitt skilda förutsättningar. Ingen borde behöva dö på grund av graviditet, förlossning eller abort.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska

Idag är det Internationella Patientsäkerhetsdagen. Årets tema handlar om säker graviditets- och förlossningsvård.

https://unicef.se/fakta/modravard

https://lakareutangranser.se/vad-vi-gor/vara-arbetsomraden/kvinnors-halsa

https://kvinnatillkvinna.se/srhr/modravard/

Vi fick inte tag på någon byggnadsingenjör, men vi har anställt fyra svetsare istället

by 10 Comments

Själv är jag nyfiken på om bron kommer att hålla för tung trafik, alltså den bro som ska konstrueras utan byggnadsingenjör, men som har fyra rekorderliga svetsare på arbetsplatsen. Men det kanske inte är så viktigt?

I alla fall inte när en liknande situation utspelar sig i vården. Det går ju att chansa också och se hur länge det håller.

För när det kommer till säkerheten i vården så tycks det vara underordnat. Det verkar inte vara viktigt att den vård du får på vårdcentralen eller på BB utförs av någon som faktiskt har utbildning och därmed kompetens för att göra rätt bedömningar och behandlingar. Arbetsgivare runt om i landet verkar tro att utbildningen till distriktssköterska inte har någon större betydelse för vårdcentralens säkerhet. Eller att en barnmorskelegitimation inte spelar någon roll, det går lika bra med en sjuksköterska eller undersköterska, trots att dessa professioner inte har någon som helst utbildning inom vare sig sexuell och reproduktiv hälsa eller perinatal vård och amning.

I vissa delar av landet så är den gynekologiska cellprovtagningen helt utlagd på undersköterskor. Har de ens gynekologiska undersökningar med i sin utbildning? Men det räcker tydligen med en snabbkurs någon eftermiddag för att få den kompetensen som annars innefattas i den dubbellegitimerade barnmorskeprofessionens område. Och den stund för det korta samtalet innan, under och efter provtagningen då många frågar om blödningsrubbningar, torra slemhinnor eller framfall, faller helt bort. För det krävs en barnmorska för att kunna besvara sådana frågor. Ingen annan.

Missförstå mig inte. Undersköterskor är ju helt fantastiska och vården skulle inte fungera utan dem. Men det är ju ingen som kommer på tanken att sätta in en barnmorska som kirurg. Inte ens med en snabbutbildning…

Precis samma skrämmande taktik sker på labb och på röntgenkliniker. Legitimerade biomedicinska analytiker byts ut mot exempelvis undersköterskor och samma sak sker med röntgensjuksköterskor.

Är budskapet från våra arbetsgivare att vi inte behövs? Kan vi lägga ner utbildningarna på landets universitet och högskolor egentligen? Oavsett hur de (inte) tänker så är det ju verkligen inte positivt ur rekryteringssyfte. “Utbilda dig en himla massa år, men det går egentligen lika bra med någon utan din utbildning“.

Jag ser också ett problem med att det faktiskt finns personer som har utbildning inom ett visst område men som, utan betänkligheter, ger sig in hals över huvud i något som de faktiskt inte har kompetens för. Varken teoretisk eller praktisk. Hur tänker du som gör det?

Personligen så är jag rädd om både människan jag ska vårda och den legitimation jag har.

Jag vet i alla fall vem jag vill bli behandlad av, vem som ska få ge mig råd när jag behöver, vem som ska genomföra undersökningen på mammografin och vem som, åtminstone borde få undersöka mina prover på labb. Men vet du det?

Du kanske åtminstone vet vilken bro du helst skulle rulla ut din bil på när du ska korsa ett vattendrag eller en djup ravin; Den som är byggd med hjälp av byggnadsingenjörens arbete med bland annat system- och hållfasthetsberäkningar? Eller den utan?

Åsa Mörner, leg sjukskötersla och leg barnmorska

Finns det tid för sjuksköterskor att undervisa studenter?

by Leave a Comment

Studenter är våra framtida kollegor! Jag mötte studenter förra året vid universitetet och de skulle ut på sin första VFU och var så nervösa. Jag sa då att de ska ta de positiva förebilder de möter och tänka, så ska jag göra!  Men också tyvärr möta de som inte tycker att studenter är superkul… Tänk då att så ska jag INTE göra…

Jag arbetar ju i nuläget enbart en liten del i kliniskt arbete inom mitt gebit, dvs operationssjukvården. Men jag har ju under många år arbetat, först som allmän sjuksköterska och sedan som operationssjuksköterska och 1:a linje chef. 
Det jag har reflekterat över är, hur vi under den pressade arbetssituation inom de flesta verksamheter tar hand om de studenter som kommer. Hinner vi vara pedagogiska och peppande så de blir inspirerade att fortsätta inom våra professioner? Till ”min” värld, operationsverksamheterna kommer ju sjuksköterskor som kanske arbetat under flera år och vill vidare. De ska vidareutbilda sig till specialistsjuksköterskor, ett nytt yrke inom yrket…

Det förstår ju alla att har man en student på en operation, som ska få möjlighet att förbereda, tillsammans med en handledare, inför en operation, instrumentera under en operation och ”räkna” ner instrument, kompresser och nålar och göra sedvanliga kontroller tar allt lite längre tid. Detta ska dessutom göras på ett pedagogiskt sätt så studenten lär sig och tar till sig kunskapen. Alltså måste det FÅ ta lite längre tid utan att någon står och ropar att man ska skynda sig… sen finns det undantag naturligtvis, en student måste kanske inte lära sig alla specialingrepp under en kort VFU(verksamhetsförlagd utbildning).  Men som en kollega en gång sa, utbildning/ utveckling måste få ta tid!  Sen är det en avvägning, vad en student ska göra, behandling ska ju inte försenas för att en student nödvändigtvis ska göra allt anser jag. Men det är ju där en trygg handledare ska hjälpa till att se, vad, hur och på exempelvis vilka operationer en operationssjuksköterskestudent ska vara med på.

Men är våra verksamheter anpassade till att studenter kommer ut på VFU?
Finns det tillräckligt med sjuksköterskor som kan undervisa studenterna?
Finns det tid för de sjuksköterskorna att undervisa studenterna?

Har ni en lärande kultur på den enhet ni arbetar? Jag anser att hur vi tar hand om studenter speglas av hur vi tar hand om nya kollegor. Finns det inskolningsprogram, en tydlighet i vad som ingår i din inskolning. Jag har arbetat på ganska många arbetsplatser och haft olika inskolningar på dessa. Det jag tycker sticker ut på ett positivt sätt är de arbetsplatser som haft ett tydligt dokument där jag (med ett eget ansvar) får veta vad som är huvudpunkterna i min inskolning. Där kanske chefen eller mentor stämmer av hur det går, att jag får feedback.

Det jag annars märkt är att inskolningarna tar längre och längre tid. Är det för vi har mer komplicerade verksamheter eller är det för vi vill kunna allt innan vi inte räknas som nya? Hur länge kan jag räkna mig som ny? I vissa verksamheter är du kanske efter några år den som arbetat längst… Hua det känns inte bra. Nej en blandning av nya och erfarna är bäst, då kan vi ta hand om våra framtida kollegor på ett bra sätt.

Avslutningsvis vill jag också säga några av de saker jag tycker är viktigast när vi har studenter och nya kollegor i verksamheten där jag arbetar. Vänlighet, välkomnande inställning och ödmjukhet inför att de inte kan kunna allt. De är där för att lära sig och med din hjälp bli en jättebra framtida kollega.

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska/ Operationssjuksköterska
Förtroendevald/Huvudskyddsombud

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

by Leave a Comment

Sedan början av sommaren så har våra danska sjuksköterske- och röntgensjuksköterskekollegor strejkat för att få bättre villkor. Precis som här hemma i Svedala så är den starkt kvinnodominerade professionen gravt undervärderad och har en alltför pressad arbetsmiljö. Men dansk media har haft mer fokus på fotbolls-EM och OS än att en av landets samhällsbärande yrken desperat ropat efter förbättrade villkor, trots att stödet från befolkningen är stort. Och nu tar den danska regeringen fram ett lagförslag som omedelbart stoppar strejken. WTF?!

Motiveringen till den danska regeringens mindre moderna påhitt är att konsekvenserna av strejken blivit så pass allvarliga för hälso- och sjukvården att det “krävs ett ingripande.” Antar att de menar att det alltså är samhällsfarligt att inte ha tillräckligt många av dessa yrkesgrupper i tjänst?

Och det är ju svårt att argumentera mot det. Självklart drabbas samhället av att det inte finns tillräckligt många sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor som kan undersöka och behandla patienter. Men något som faktiskt går att argumentera emot är varför så pass viktiga yrken; yrken som uppenbarligen är så oumbärliga så att regeringen måste gå in och stoppa en strejk, inte värderas högre? De är ju så oumbärliga så att det krävs ett särskilt (medeltida) lagförslag för att få dem att återgå i tjänst till och med?

Legitimerade yrken i vården får inte strejka på samma sätt som exempelvis busschaufförer eller snickare får göra. Det är samhällsfarligt. Men vad innebär egentligen en samhällsfarlig avsaknad av exempelvis sjuksköterskor inom vården?

När de danska sjuksköterskorna strejkat under sommaren så har planerade operationer ställts in, något som enligt den danska regeringen kommer att ta flera år att komma ikapp. Är det inte samhällsfarligt att ha sådan brist på sjuksköterskor i verksamheterna så att vårdköerna växer, behandlingar ställs in eller flyttas fram och akutmottagningar och vårdavdelningar är överfulla? Ungefär som vi har det rent allmänt alltså, även utan strejker?

Nej, vi får inte strejka så att det blir ”samhällsfarligt”. Men våra villkor fortsätta vara usla, något som i sin tur lett till en vårdkris som tycks bli allt djupare och djupare. Det är inte bara här i Sverige eller i vårt grannland Danmark som situationen ser ut så. Kvinnodominerade vårdprofessioner är gravt undervärderade i stort sett överallt.

Sjuksköterskelönerna i Danmark ligger 15-20 procent lägre än andra yrken med motsvarande utbildningsnivå och enligt arbetsmarknadsforskare så riskerar nu Danmark, precis som i Sverige, att förlora ännu fler sjuksköterskor. Men det är tydligen inte samhällsfarligt?

Tänk om den danska regeringen istället skulle hävdat att det var samhällsfarligt av arbetsgivarparten att inte erbjuda bättre villkor? Kunde de inte fixat fram ett sånt lagförslag istället?

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, leg barnmorska

Historisk anekdot: Vi har faktiskt en sån här liknande gammal ful händelse från vår egen svenska historia också. 1951 kräver dåvarande fackförbundet för sjuksköterskor, Svensk sjuksköterskeförening (numera vårt professionsförbund) stora löneökningar, eftersom yrket, även då, var gravt undervärderat, vilket också hade lett till massuppsägningar i protest. Riksdagen kallades då in akut in under sommaren för att besluta om en ”tjänstepliktslag för sjuksköterskor”. Lagen antogs dock aldrig. Men det var först 1966 som sjuksköterskor fick konflikträtt, dvs rätt att strejka. Så länge det inte blir samhällsfarligt…vad nu det är…

Mer än en Pride-flagga i väntrummet!

by Leave a Comment


Att kunna skapa respektfulla möten i vården förutsätter ett öppet och för alla människor inkluderande synsätt.

På Ängens Vårdcentral jobbar vi därför aktivt med HBTQI-frågor sedan 2014 då vi certifierades av RFSL och därefter omcertifierats 2017 och 2020.

Bakgrunden till certifieringen är att vårdcentralen har en ambition att ligga i framkant och vara en HBTQI-inkluderande verksamhet och på så sätt garantera en god vård för alla!
Arbetet med certifieringen har varit omfattande och utgått från RFSL:s krav och mål. Inför omcertifieringen utvärderas handlingsplaner och uppsatta mål och nya mål sätts för kommande 3 år.
Dessa granskas och bedöms noga av utbildare från RFSL i Stockholm. Efter godkännande utdelas ett certifikat som sitter inramat på synlig plats på vårdcentralen.

All personal har genomgått en web-baserad utbildning och olika typer av föreläsningar och två gånger/år genomförs introduktionstillfällen för nyanställd personal tillsammans med HBTQI-gruppen. Att jobba med dessa frågor är en ständigt pågående process och ett naturligt inslag i vårt dagliga arbete. Vi har en stående punkt på APT där vi informerar om nyheter och även fortlöpande föreläsningar, film, värderingsövningar och tips på aktuell litteratur. Till hösten planeras en föreläsning kring ämnet
könsdysfori.

Ett av våra uppsatta mål är att personalen ska känna sig trygga och ha tillräcklig kunskap för att på ett respektfullt sätt kunna ställa relevanta frågor i mötet med patienten. Det kan handla om att inte utgå från heteronormen, att fråga vilket pronomen patienten önskar använda samt att använda könsneutrala ord som t ex partner, förälder och familj.
Vi blir aldrig fullärda och behöver påminna oss själv och varandra om hur vi kan förbättra mötet med alla typer att människor vi möter! För visst borde det vara så att ingen verksamhet skulle behöva ha ett diplom på väggen för att visa att vi accepterar och inkluderar alla som kliver innanför våra dörrar!
Det ska vara en självklarhet!
Men vårt diplom vittnar ändå om vår ambition att just ligga i framkant och värna om
ALLAS LIKA RÄTT ATT VARA OLIKA
Med det går vi alla in i ÖREBRO:s PRIDE-vecka!!!

Kram Helen och Therese
Barnmorskor på Ängens vårdcentral

Arbetsgivare i vården – Ta ansvar för din personals arbetsbelastning

by Leave a Comment

Som huvudskyddsombud och förtroendevald på Vårdförbundet får jag tyvärr alltför många samtal från medlemmar om att arbetsbelastningen inte är ok. Det för mycket att göra, för många patienter att ta hand om i relation till antalet personal, arbetsuppgifterna blir fler och kraven i yrket bara ökar.
I samtalen beskrivs kraven i arbetsuppgifterna omöjliga att hinna med, vilket leder till stress och oro för att göra fel eller missa något viktigt och i värsta falla åsamka patienter vårdskada. Medlemmar vittnar om symtom på långvarig stress som trötthet, sjukfrånvaro och att inte orka med privatlivet utanför arbetet.

Många nyutbildade barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor överväger att lämna vården på grund av en alltför pressad och kravfylld arbetssituation. Där liten hänsyn har tagits att man är ny i yrket och behöver en strukturerad och individuell introduktion. Där tid och reflektion tillsamman med van kollega finns inplanerad.  

Så här får det inte fortsätta! Det måste finnas balans mellan krav och resurser. Det går inte att bara lägga på mer och mer arbetsuppgifter utan att samtidigt ta bort något annat eller tillsätta mer resurser. Resurser i form av fler kompetenta medarbetare, administrativt stöd och utbildning i de nya arbetsuppgifterna. Det händer väl aldrig?! Det brukar gå till som så att medarbetarna får ett mejl där det står att nu ska vi börja göra detta, har man tur får man gå en utbildning i den nya rutinen men oftast inte. Det kan finnas en länk med information i mejlet som man inte får någon tid att läsa och om man ändå pliktskyldigt går in och läser är man kanske för stressad eller frustrerad för att ta till sig informationen.

I Nerikes Allehanda förra veckan kan man läsa om ett boende där en ny utbildad sjuksköterska ensam ska ansvara för 52 multisjuka boende på ett Äldreboende dagtid. Hur kunde de gå så långt?! Jag blir på riktigt ledsen. Det här är tyvärr inte det enda äldreboende som har den här sjuksköterskebemanningen. Jag har besökt ett äldreboende med över 70 boende där det bara var en sjuksköterska i tjänst, dagtid, en HEL sommar. Den sjuksköterskan var nästan gråtfärdig när jag försökte prata med henne.

Får arbetsgivare behandla sin personal hur som helst?! År ut och år in. Vad händer med den som drabbas av utmattningsdepression på grund av arbetet? Vad händer med hens ekonomi, familj o.s.v.? Det krävs nog inte så mycket för den med lite fantasi att föreställa sig vilka människoöden som kan följa. Som tur var återhämtar sig de flesta efter en utmattningsdepression men man kanske inte kan jobba kvar i yrket eller så tvingas man arbeta deltid resten av sitt liv, inte alls ovanligt är min erfarenhet. Vad gör det för pensionen och på samhällsnivå leder det till brist på Vårdförbundets yrkesgrupper.

Nej, så här kan det inte få fortsätta! Arbetsgivare i vården, ta ert ansvar för er personal. Det gynnar alla, framför allt de som behöver vård.

Nadya Lehto
Huvud-/regionaltskyddsombud, förtroendevald och styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Hur mycket övertid och arbetsbelastning tål vårdens hjältar?

by

Mängden arbete i vården ska utföras av en ständigt minskad yrkeskår.

Varje dag kommer rapporter om en arbetsbelastning som vida överstiger bemanningen i vården.

Svaret på bristen är ofta panikartade åtgärder som varken förbättrar patientsäkerheten eller arbetsmiljön.

Just nu strömmar det in arbetstidsavsteg från Regionen.

På de flesta avstegsunderlagen står en begäran om 300-350 timmar.

Lagen ger en arbetsgivare rätt att beordra 200 timmar övertid utöver ordinarie in arbetstid. Därutöver får de beordra ytterligare 150 timmar övertid om det inte gått att lösa behovet av bemanning på annat sätt.

Utöver det finns även flextid som ofta ligger på minst 10-20 timmar plus.

En person som jobbar heltid, alltså 38,15 timmar per vecka.( det 40 timmars arbetsvecka, men de är jobbar helger och röda dagar). De förväntas, utifrån ovanstående extratider, egentligen jobba ca 44-47,5 timmar per vecka.

Är det rimligt att yrkesgrupper som dessutom blandar dag, kväll och natt ska jobba så mycket per vecka?

I region Örebro län har Vårdförbundet förhandlat fram ett arbetstidsavtal som syftar till att få återhämtning mellan passen. Avtalet innebär att varje nattpass ger 4 timmars arbetstidsförkortning, men det får då bara läggas, i snitt ,två nattpass per vecka. Det gör att arbetstiden blir mer rimlig. Personer som jobbar 30% natt kommer ändå upp i 34-40 timmar per vecka när övertid och flextid räknas in.

Kommunerna och privata arbetsgivare rapporterar sällan eller aldrig vilken övertid som finns bland Vårdförbundets yrkesgrupper.

Arbetsbelastningen och all övertid gör att våra medlemmar byter jobb i en allt högre takt. Det i sig gör att stressen ökar och patientsäkerheten blir lidande.

Vi ser att fler helt vänder vården ryggen. De väljer alltså att byta yrkesbana helt. Våra medlemmar är nämligen eftertraktade inom an mängd områden. Vi är vana att jobba alla tider på dygnet, alla dagar per år, vana att leda andra yrkesgrupper, serviceinriktade, noggranna och stresståliga!

När en av våra medlemmar bestämts sig är det desto svårare att locka tillbaka dom till vården.

Med den här trenden kommer vi inte att fixa vården för medborgarna och kan inte heller uppnå politikernas målbild 2030!

Det är dags för våra politiker och arbetsgivare att satsa på Vårdförbundets yrkesgrupper om vi ska kunna bemanna med rätt kompetens och åtgärderna måste komma nu!

Karin Nordén Persson
Leg. Operationssjuksköterska
Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Avd. Örebro

Hejja Sverige. Hejja jämställdheten.

by

Idag spelar svenska damlandslaget i fotboll OS-final.

Men var är flaggorna och hejjaropen, storbildskärmarna på uteserveringarna, sverigetröjorna och de megastora rubrikerna. Hallå – det är OS–final!

När det var dags för OS 2012 i London såg min familj svenska damlandslaget på Arlanda. Barnen var nyfikna och undrade vilka de var. Damlandslaget flög reguljärt till London. Ryktet på Arlanda var att herrlandslaget flög i eget plan. Sant eller falskt? Jag vet faktiskt inte men jag såg dem i alla fall inte i avgångshallen. Familjen hade en lång diskussion om idrott och orättvisa i vår familj, om att det är olika förutsättningar i olika sporter och pga av kön.

Bild pixabay

Idag är det OS–final. Svenska damlandslaget i fotboll spelar final och det är stort. Fotboll för damer har faktiskt bara varit en Olympisk gren sedan 1996. Det är 100 år mindre än herrfotbollen som fanns med redan vid OS starten 1896.

Oavsett hur det går, oavsett om du gillar idrott eller inte gillar idrott kan vi kan enas om att det är en fantastisk prestation. Det är också självklart att det sänds på TV. Det är självklart att många tittar och hejjar.

Men vad har OS och damfotboll i en facklig blogg att göra? Fackligt arbete har många likheter med damfotbollens kamp. Uthållighet, tidsaspekt, jämlikhet och villkor ( pengar ). Och att det krävs att några går före om det ska ske en förändring.

Kvinnor har kämpat för rätten att spela fotboll, att idrotta och för lika villkor sedan damfotbollen etablerade sig i Sverige.  De kämpar för att kunna leva på sin idrott, att utveckla sporten och att kommande generation tjejer ska se detta som självklart.

Handen på hjärtat kämpar de fortfarande, för villkor och att få lika förutsättningar som de män som spelar fotboll på samma nivå. Men det har skett och det sker förändring. En liten förändring i taget, ett steg i taget. Idag är många av de svenska damlandslagsspelarna proffs och försörjer sig på att spela fotboll även om det finns mycket att önska gällande lön.

(En snabb googling visar att den bäst betalda manliga fotbollsspelaren i världen tjänar ca 53 miljoner dollar/ år, den bäst betalda kvinnliga spelaren tjänar 500 000 dollar/år).

I tidsperspektiv:

  • 1896 Första OS. Fotboll för män finns det som en gren.
  • 1900. Den första kvinnan deltar i ett OS
  • 1996 Damfotboll är för första gången med i OS
  • 2012 Alla länder tillåter kvinnliga deltagare
  • 2016 Drygt 45% all samtliga OS deltagare är kvinnor
  • 2021 Sveriges damlandslag spelar OS final.

Det finns en bit kvar till att kvinnor i Sverige kan leva på att spela fotboll, men vi har ändå kommit ett litet, litet steg påväg. Damlandslagets OS prestation kommer hjälpa till.

Idag spelar DAMLANDSLAGET OS–final! Hejja!

Ann-Sofie Gustavsson
avdelningsordförande
Svensk damfotbollssupporter

Vid regnbågens slut

by

Dagens Nyheter hade nyligen en uppmärksammad artikelserie om patienter som ”väljer bort” vårdpersonal som inte är etniskt svenska. Det vänder sig i magen på mig när jag läser om hur personer som arbetar med att hjälpa människor i nöd, som vill lindra och stötta genom sorg och smärta, bemöts på ett sånt vidrigt sätt. Tyvärr så kan jag intyga om att verkligheten faktiskt ser ut så. Och det är inte bara de med utländsk bakgrund som bemöts illa och hatiskt. Det handlar också om HBTQ-personer, hur du bemöter någon av ett visst kön eller någon som tillhör en viss religion.  

Eller någon som helt enkelt inte är som du.

För mig har det alltid varit en självklarhet att försöka bemöta människor utifrån deras behov och utan förutfattade meningar. Tyvärr är det nog i och för sig få människor som inte har några som helst förutfattade meningar (finns det ens?). Men det handlar om att ha en grundläggande, humanistisk syn på dina medmänniskor. Oavsett vilket kön en identifierar sig som. Oavsett eventuell religiös tillhörighet. Oavsett vilken färg huden har. Oavsett vem du älskar och åtrår.

Det ska väl ändå inte vara så förbannat svårt?

Ändå tycks det vara mission impossible för många. Vi ser det när vi vårdar och vårdas, i affären, på krogen, under familjemiddagen och när vi är ute och rastar jycken. Någon som tittar snett, viskar, kastar glåpord eller kanske rent av utsätter dig för fysiskt våld.

Bara för att du är kvinna. Bara för att din hud är mörk. Bara för att du bär slöja. Bara för att du är queer. Bara för att du håller din samkönade partner i handen.

Artikelserien i DN visar att vi faktiskt inte kommit så långt, inte ens i Sverige. Det händer här, hemma på din gata.  Och det går inte bara framåt i utvecklingen. Titta bara på Ungern. Eller Polen. De har rest bakåt i tiden, till en mörkare, dystrare och ondare värld istället för att ta kliv framåt, ut i ljuset till en bättre, vänligare värld.

Jag önskar att jag kunde garantera att du kommer att möta en professionell person när du behöver uppsöka vården. Någon som är fördomsfri och öppensinnad, med en holistisk och humanistisk syn på människor. Jag önskar också att du som söker vården är nöjd när du får möta en profession som är utbildad för att tillgodose dina vårdbehov. Oavsett om sjuksköterskan, läkaren eller undersköterskan är vit, gul eller svart, gay, straight eller bi, han, hon eller hen, religiös, ateist eller agnostiker.

Tyvärr kan jag inte garantera det. Men en sak kan jag garantera; Den dagen vi slutar bry oss, när vi säger att det ”inte går” eller att det ”inte är någon idé längre”– Då har de inskränkta vunnit. Därför ska vi fortsätta jobba med att förändra och bredda synen på det ”normala”, förändra våra normer och sprida budskapet om att vi alla är unika, utan färdiga mallar som definierar oss. Jag vet inte när vi är där, när vi nått målet. Men det kommer att hända, om vi fortsätter att kämpa för att det ska ske. Någon gång, någonstans vid regnbågens slut.

Vi måste fortsätta kämpa gemensamt för ett öppet samhälle och en tillåtande värld. En värld som låter dig vara den du är.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska