Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Idag firar vi Internationella sjuksköterskedagen med en besk eftersmak

by Leave a Comment

Jag heter Rebecca och arbetar som legitimerad sjuksköterska på Kirurgens vårdavdelning 39 på USÖ. Vi är en vårdavdelning för högspecialiserad vård inom kirurgi med fokus på cancer och akuta tillstånd i buken. Vi är ett glatt gäng som tar tillvara på varandras kunskap och kompetens. Vi jobbar aktivt med arbetsmiljön, kompetensutveckling och förbättringsarbeten. Vi har kompetensgrupper för journalföring, vårdplaner, sårvård och vi har även ett strukturerat introduktionsprogram för nyanställda. Dessa saker värdesätter vi högt men tyvärr så är det just detta som ibland får prioriteras bort. Prioriteras bort när annat kommer i vägen, annat så som Covid-19 & omorganisation.

Det har varit en tuff tid för alla i samhället men för oss inom vården har det nog varit extra tufft då vi har ställts inför prövningar som vi aldrig tidigare har kunnat föreställa oss. Vår struktur och arbetssätt har fått ändrats på kort tid. Under Covid-perioden har många av oss fått byta arbetsplats, medarbetare och chef samt fått lära oss nya rutiner under kort tid. När detta väl var ”över” kändes det som att vi äntligen kunde återgå till det normala och därmed ta upp arbetet med förbättringsområden igen. Vi kände också stort behov av att få lite arbetsro och behovet av återhämtning var stort. Denna tid har varit väldigt slitsam för oss inom vården. Vi är både trötta, slutkörda och frustrerade för även det ”normala” inom vården innebär en tveksam arbetsmiljö med brist på återhämtning.

När vi på Kirurgisk vårdavdelning 39 precis återgått till vardagen igen efter Covid-tiden fick vi plötsligt till oss att en stor omorganisation skulle genomföras inom vår klinik. Eller om jag ska vara helt ärlig kom den första informationen om omorganisationen i en kort notis på intranätet under sommaren och vi lämnades utan svar. Omorganisationen i sin tur ledde sedan till att vi fick bedriva vård av svårt sjuka patienter i en arbetsmiljö som jag inte önskar att någon ska behöva uppleva. Det var oklara direktiv och brist på information. Helt plötsligt gick vi från att ha ett helt våningsplan som avdelning till att bli intryckta på halva ytan. Omorganisationen medförde att kirurgiska vårdplatser flyttades till andra avdelningar och kvar blev 24 vårdplatser med mycket vårdtunga patienter i trånga lokaler. När vi behövde tid för återhämtning allra mest fick vi istället börja bedriva vård i en byggarbetsplats och den lilla energi vi hade kvar gick till att organisera en tidspressad flytt. Det var långt ifrån den arbetsro vi behövde och detta har gjort oss ännu mer slitna. Och nu kommer sommaren…

Vi ser fram emot vår lagstadgade semester som vi har rätt till men återigen ombes vi av regionen att sälja semesterveckor för att vårdplatser ska kunna hållas öppna. Vi som aldrig har behövt vår semester så mycket som nu. Jag är trött på att regionen omber oss om att sälja vår semester ännu en gång. Under pandemin fick vi endast 3 veckors semester och nu bes det om samma sak igen. Jag är trött på att det är vi som vårdpersonal som ska lösa regionens problem och brist på personal. Är inte vår semester och återhämtning lika mycket värd som alla andra i samhället?

Det skrivs och talas mycket om bristen på vårdplatser i regionen men den största bristen är bristen på oss som kan vårda patienterna i sängarna. Men med den arbetsmiljö som sedan länge har varit ohälsosam inom regionen tillsammans med sommarens alla vakanta pass, som vi vårdpersonal nu ombes täcka trotts att många av oss redan arbetar heltid, är det inte så konstigt att vårdpersonal väljer att avsluta sin anställning. Sen att regionen väljer att ge oss en lönerevision som är sämre än tidigare år känns som ett slag i ansiktet. Betala oss för vårt slit, betala oss som väljer att stanna och kämpa för våra patienter. Högre löner skulle medföra fler medarbetare som i sin tur skulle resultera i en bättre arbetsmiljö för oss och framförallt en säkrare vård för våra patienter.

/ Rebecca. Leg. Sjuksköterska & förtroendevald.

Jag arbetar inte som barnmorska – jag är barnmorska!

by Leave a Comment

När min mamma väntade min storasyster 1968 fick hon och pappa boken ”Vi väntar barn” på mödravården. En bok för blivande föräldrar skriven av Maj-Britt Bergström-Walan, barnmorska, psykolog, sexualupplysare etc. Jag, som inte hade någon som helst önskan om att arbeta inom hälso- och sjukvård när jag växte upp, tyckte att boken var otroligt spännande att läsa. Bilderna var instruerande och detaljerade och det fanns till och med en bildserie från en riktig förlossning – i färg!

Min syster förstod inte mitt intresse för boken och jag å min sida, förstod inte hennes ointresse. Kanske grundlade denna bok om havandeskap och förlossning ändå någonstans min framtid som barnmorska. Kanske kittlade den omedvetet mitt sinne, mitt intresse, min nyfikenhet att lära mig mer om barnmorskeyrkets hantverk. När jag läser den idag med en barnmorskas ögon tycker jag fortfarande att den är intressant. Det finns kunskap och ämnen i den som är aktuella även idag, ex. att barnmorskan ska vara närvarande hos den födande kvinnan för att hon ska känna trygghet genom förlossningsprocessen. Ett väldebatterat ämne inom barnmorskekåren drygt 50 år efter bokens publicerande.

När jag tog min barnmorskeexamen 1999 började jag arbeta på förlossningen. Varje dag när jag cyklade till jobbet gick jag i mitt huvud igenom rutiner för akuta situationer som skulle kunna uppstå under arbetspasset och min lättnad och glädje var nästan lika stor som föräldrarnas när det kom ut ett skrikande barn till en välmående mor. Arbetet var roligt och intressant, men kunde också vara slitsamt med ett stort medicinskt ansvar. Allt eftersom tiden gick och jag blev mer varm i kläderna uppfattade jag storheten i det som jag som barnmorska fick vara en del av för vilket privilegium är det inte, när förutsättningar ges, att få vara med när en helt ny liten människa föds, att dela glädje och ibland sorg med föräldrarna. I den stunden vill jag inte vara någon annanstans än just precis där jag är, där tiden står stilla och själarna möts.

Idag får jag som ultraljudsbarnmorska se barnet innan det föds till världen. Jag får förtroendet av föräldrarna att möta deras barn i sitt eget universum. Jag får göra ett studiebesök in i en gömd värld för att undersöka det mest dyrbara som finns och precis som på förlossningen får jag dela glädje och ibland sorg med de blivande föräldrarna.

Har jag någonsin ångrat mitt val? Nej, det har jag inte. Det var en utmanande utbildning, det första året som nyutbildad barnmorska var arbetsamt och som arbetssituationen ser ut idag finns det en hel del att arbeta med, men jag kan inte tänka mig annat än att vara barnmorska.

Jag arbetar inte som barnmorska – jag är barnmorska!

Idag den 5 maj är det den Internationella Barnmorskedagen. Det jobb barnmorskor gör världen över är ovärderligt för kvinnors och barns hälsa. Tack för det fantastiska arbete du gör som barnmorska – du är värdefull!

Marie Jossebo
Leg. Barnmorska och Leg. Sjuksköterska

Arbetsmiljö vadå??

by Leave a Comment

Idag håller @vf_orebro förtroendevaldautbildning med tema arbetsmiljö.

Det känns helt rätt ur flera perspektiv.

För det första så är arbetsmiljön i välfärdssektorn sedan många år eftersatt. Hur kan jag påstå det? För det första så blir många sjuka av den tuffa arbetsmiljön för våra medlemmar. Vi har aldrig haft så hög omsättning av medarbetare som nu. Vi ser också att fler än någonsin lämnar vården för helt andra yrken.
Vi har över 13000 i våra professioner som inte arbetar kvar i vården. Det vi vet är att över 60 % skulle kunna komma tillbaka om man blev korrekt värdesatt och att man hade möjlighet att påverka sin arbetsmiljö.
Oavsett vad arbetsgivaren säger finns över 7000 av våra professioner som gärna kommer tillbaka om ovanstående villkor skulle tillgodoses. Så kom inte och säg att det inte finns kompetenta personer att rekrytera. Men vi väljer att bara fokusera på de nyutexaminerade.

Den stora vinsten blir att om vi arbetar med arbetsmiljön på arbetsplatsen tillsammans med med att bli värdesatt kommer vi bli fler och och personalomsättningen kommer att minska. Det leder nästan automatiskt till att arbetsmiljön blir bättre.

Debatt artikel i dagens (28/4) DN om just detta. Läs och begrunda.
https://www.dn.se/debatt/bristerna-i-valfardssektorn-har-blivit-en-kronisk-sjukdom/

Tack alla härliga skyddsombud för att ni finns och driver arbetsmiljöarbetet framåt!

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud och arbetsmiljönörd

Utan mig och mina kollegor stannar vården

by Leave a Comment

Jag heter Kristin Wilenius och jag är legitimerad Biomedicinsk analytiker och utan mig och mina kollegor stannar vården. Idag 15 april är det vår dag, det är den internationella Biomedicinska analytikerdagen

Biomedicinsk analytiker är en ofta bortglömd arbetsgrupp inom vårdyrket. Som däremot under pandemin fått extra ögon på sig när det kommer till analys av Covid-19. Men vi är så mycket mer än så. Vi finns med i hela analyskedjan vid analys av till exempel blod, odlings och vävnadsprover med mera.
Vi planerar och utför provtagning på regionens provtagningsenheter på vårdcentraler och laboratoriemedicin, vi ser till att proverna hanteras korrekt och förbereder proverna för analys, vi utför analysen och svarar ut provsvaren. Inte nog med det så är vi med och utvecklar olika analysmetoder och vi deltar även vid forskning.

När det kommer till laboratorieinstrument finns det olika typer, det finns bland annat stora instrument på central laboratorierna på sjukhusen och sen så finns det små patientnära instrument på vårdcentralslaboratorierna och på sjukhusens avdelningar och mottagningar.

Just dessa patientnära instrument arbetar jag med bland annat med. Patientnära analyser (PNA) är som det låter analyser och provtagning som utförs nära patienten.

Jag arbetar i PNA-gruppen på USÖ där jag och mina kollegor (Biomedicinska analytiker) stöttar regionens drygt 5200 PNA-användare på vårdcentralslaboratorierna och avdelningar/mottagningar på regionens tre sjukhus, vilket är ca 500 instrument.

Som Biomedicinska analytiker inom PNA-gruppen stöttar vi PNA-användarna genom att upphandla kvalitetssäkra instrument som ger tillförlitliga svar, vi har kontinuerlig kontakt med leverantörer och andra regioners PNA-grupper, vi skriver dokument för alla instrumenttyper, vi utbildar i provtagning, preanalys och analys, vi hjälper till när instrumenten havererar eller får andra problem.

Med hjälp av våra mellanmjukvaror och laboratorieinformationssystem har vi en överblick över alla 500 instrument, vi kan konfigurera instrumentet och vi ser till att provsvaren kommer till journalerna. Där har vi även såklart stöttning av bästa Labb-IT, där även majoriteten är legitimerade Biomedicinska analytiker.

Att arbeta med PNA är utvecklande och arbetet varierar från dag till dag. Det känns alltid kul att gå till jobbet! Att PNA-gruppen består av flera härliga kollegor gör att jobbet blir ännu roligare.

Jag är stolt över vad jag och min yrkesgrupp gör som Biomedicinska Analytiker. Med vårt arbete räddar vi liv!

Utan Biomedicinska analytiker stannar vården

Kristin Wilenius
legitimerad Biomedicinsk analytiker

#stoltbiomedicinskanalytiker

Du ska inte tro det blir sommar

by

Hej regionen och arbetsgivarna i stort, jag har något viktigt att berätta för er. Är ni med?

Det kommer bli sommar!

Det kan kännas lite galet jag vet, men inte nog med det, det kommer till och med bli sommar nästa år. Och när det är sommar kommer era anställda vilja ha semester. 

Att det blir sommar är ganska så förutsägbart, att anställda vill ha semester under sommaren är också något som de flesta inser. Men då kan man undra hur det kommer sig att inför varje sommar är det panik? Det ska säljas semesterveckor och mutas med sommarpaket. 

Att det blir sommar är ingen extraordinär händelse, det ska inte kräva stabsläge för att solen skiner och semester är inte ett katastroftillstånd. 

Jag tror att vi alla är överens om att semester är något bra, något vi alla behöver. Så varför prioriteras det så dåligt? Varför kan vi inte anställa så det finns möjlighet att ge alla semester utan att de som är kvar får arbeta övertid och dubbelpass. Varför erbjuds inte löner och arbetstider som gör att vi orkar. Sommar efter sommar ser ut på samma sätt. Övertid, stress och dåligt samvete för att man som arbetstagare tar ut några föräldradagar för att få mer tid med sina barn.

Jag har en önskan, istället för sommarpaket och semesterbonusar önskar jag mig en grundlön som speglar att vi är den enda regionen utan bemanningsföretag på sjuksköterskesidan, Hälsosammare arbetstider och fler kollegor, fler jag kan luta mig mot när det är tungt, fler att skratta med och fler som hjälps åt att lösa sommarn så alla får semester. Då skulle vi inte behöva semesterpaket, vi skulle inte behöva sälja våra semesterveckor och vi skulle orka jobba kvar ett helt arbetsliv inom vården.

#Yrkenförlivet

Sara Persson
Barnsjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avd Örebro

Sommarsemester och bemanning, en omöjlig ekvation

by

Det händer mycket just nu. Vårt nya löneavtal har precis blivit klart.

Sommaren närmar sig med raska steg, och semesterplaneringen skulle vara klar vecka 12. Så alla borde veta hur man ska arbeta under semestern.

Är så fallet i alla verksamheter?
Svaret i vissa verksamheter är nej.
Vi träffade förtroendevalda från intensivvårdsavdelningen på USÖ.
Man kan sammanfattningsvis säga att det finns många orosmoln hängande över hur sommaren ska lösas.
Bemanning finns i nuläget för att hålla fyra avancerade intensivvårdsplatser öppna på USÖ, och anledningen är en skriande brist på intensivvårdssjuksköterskor. Att ca 20 % av sjuksköterskorna sagt upp sig det sista året gör inte saken lättare. Kravet från sjukhusledningen är att hålla minst 6 vårdplatser öppna under sommaren på IVA.

Då ställer sig medarbetarna frågan Hur ska det gå till?

Man har under de sista åren vänt ut och in på sig själva för att lösa covidkrisen i vården med många svårt sjuka. Detta har lett till att fler inte orkat arbeta kvar utan varit tvungna att säga upp sig för att inte bli sjuka av den hårda arbetsbelastningen med många övertidspass. Och man upplevde sig varken sedda eller hörda när man larmade om att villkoren måste förbättras. Och vi ser att de sista åren har bemanningsutmaningarna bara blivit större och större.
Oavsett vad arbetsgivaren säger så är lön en av de viktigaste frågorna för våra medlemmar och det handlar framförallt om de som har medellång och lång erfarenhet tjänar obetydligt mer än en nyutbildad. Därtill måste man arbeta med arbetsmiljön för att orka med ett så pass tufft jobb.

Vårdförbundet har krävt besked hur semesterbemaningen ska lösas, men vi har inte fått några svar. Det är dags att ta frågan vidare till de högst beslutande. Fortsättning i frågan följer.

Hans Nilsson
Orolig medborgare och leg sjuksköterska

Sjunker i Vårdkaosets Hav

by

Det kalla vattnet stiger snabbt, upp över mina fötter, ben och mage. Jag håller upp hakan för att inte få in vatten i munnen och näsan och känner hur håret blir blött i nacken.

Jag befinner mig mitt ute på ett mörkt och stormigt hav av underbemanning, vårdplatsbrist och bristande finansiering.

Hur länge förväntas jag orka trampa vatten?

Den evighetslånga krisen i vården sätter djupa spår. Magkatarr av oregelbundna matvanor och stress med att hinna kasta i sig matlådan eller bananen. Återkommande spänningshuvudvärk av konstiga ställningar, tunga lyft och kroniskt ömma axlar. Migrän som utlöses av ett schema med arbetstider som ligger huller om buller, dag, kväll och natt.

Ångest av att inte kunna ge den vård som jag är utbildad och har kompetens för att ge.

Ska man verkligen behöva bli sjuk av sitt arbete? Hur länge ska det få fortgå, denna djupa kris, som egentligen faktiskt går att lösa? Varför lyssnar ingen på oss som arbetar i vården?

Jag känner hur vattnet letar sig in under mina pyjamasliknande arbetskläder. Plötsligt glider mina arbetsskor av mina trötta fötter och sjunker ner mot den dyiga bottnen. De dyra, fotriktiga sandalerna som jag betalat med mina egna surt förvärvade pengar.

Ljuden av larmsignaler, pipande och väsande apparater och rondens samlade röster hörs allt dovare. Mina öron är vattenfyllda och alla ljud tycks ha lindats in i tjock bomull.

Det var längesen jag sov en hel natt. Och det var ännu längre sedan som jag lämnade min arbetsplats och kände att jag gjort ett bra jobb. Otillräcklighetskänslan drar mig allt längre ned i det kalla vattnet, likt tyngder om min kropp.

Sjukhuskorridorens skarpa lysrörsbelysning har övergått i ett mörkt hav och en dovt bubblande tystnad.

Jag har länge kippat efter andan vid ytan, trampat vatten och viftat med armarna. Desperat försökt få hjälp. Hjälp för att kunna ta en ordentlig rast, hjälp för att hinna vila ordentligt mellan arbetspassen, hjälp för att hinna gå på toaletten. Jag har skrikit efter hjälp för att kunna ge en trygg och säker vård, utan risk för att skada och göra illa någon.

Men nu är min röst hes och jag får ingen kraft i min stämna. Och mina ben orkar inte trampa runt i det tunga vattnet längre. Mina lungor har tömts på syre och fyllts med vätska. Jag kan inte andas längre. Jag har nått botten av ett kallt hav fullt av höga vågor och starka strömmar.

Jag har drunknat i det avgrundsdjupa oändliga Vårdkaosets hav. Hur ska jag komma upp till ytan igen?

Vårdplatsbrist eller sjuksköterskebrist?

by

Det har tröttat ut mig till leda att höra hur SKR, Regioner och även politiker pratar om den stora brist på SJUKSKÖTERSKOR som finns i Sverige.

Det pratas om vårdplatsbrist i hela Sverige. Vad då vårdplatsbrist. Vad är det?

Det tänker jag förklara.
Vårdplatsbrist är i första hand en brist på förutsättningar för Sjuksköterskor. Den skapas av att arbetsgivaren inte lyckas behålla och rekrytera tillräckligt många med den kompetens som dessa professioner innehar. Det finns många lediga vårdplatser, om man relaterar till sängplatser, på de allra flesta sjukhus så också i Region Örebro län. Varför arbetsgivaren inte kan ha dessa platser öppna och lägger där en behövande patient är för att Sjuksköterskor inte finns att tillgå på arbetsplatsen.

Sjuksköterskebristen orsakas av alldeles för hård arbetsbelastning, över en längre tid som innebär konstant samvetsstress för att du vet att du kan ge så mycket bättre vård, som patienterna har rätt till, om du bara får Förutsättningar. Men det får du inte utom du behöver konstant springa och lösa det mest akuta, nu!

Det spelar ingen roll hur många skyddsbarriärer vi har i form av en bedömning på akutmottagningen eller någon annanstans om det inte finns Sjuksköterska med rätt kompetens som tar hand om patienten 24/7 efter att bedömningen görs. Att det inte år 2022 är helt uppenbart att det är Sjuksköterskorna som vårdar patienterna är för mig en gåta.
Det är Sjuksköterskorna som ser de första symtomen på att något inte står rätt till och kontaktar läkare vid behov. Om varje Sjuksköterska ska ha ansvar för fler patienter då är det stor risk att den inte upptäcker de tidiga symptomen. Att vara Sjuksköterska är ett hantverk som kräver tid. Om vi inte har tiden tå tappar vi möjligheten att se helheten. I det avseendet spelar det ingen roll hur många workshops eller omställningar vi har. Det är Sjuksköterska och tid som behövs!

För de flesta yrkesgrupper i samhället höjs lönen när det är stor brist på just den yrkesgruppen men inte för Sjuksköterskor. Tvärtemot diskuterar SKR att gå ihop för att du som sjuksköterska inte får arbeta i din hemregion i ett halvt till helt år om du går över till bemanningsbolag. Detta borde kallas för kartell men nej SKR er en organisation, i hela Sverige, trots att det är Regionstyre.

Den enkla sanningen är att om arbetsgivarna skulle erbjuda den lön som är självklar med hänvisning till Sjuksköterskornas kompetens, då skulle inte många gå över till bemanningsföretag. De flesta skulle gladeligen arbeta för utveckling av den egna verksamheten om den fick möjligheten. Som det är nu är flykt till bemanning det enda sättet vi kan använda för att bibehålla vår egen hälsa, ha någon bestämmanderätt över vår arbetstid och fritid och inte arbeta ihjäl oss.

Till arbetsgivaren: Visa nu att ni vill vända sjukvårdskaoset till en bra arbetsplats med motiverade medlemmar. Ge Sjuksköterskor, Barnmorskor, Biomedicinska analytiker och Röntgensjuksköterskor den lön de har rätt till utifrån den stora kunskap och kompetens de bidrar med i vården.

Rósa Ólafsdóttir

Leg. Sjuksköterska och leg. Barnmorska

Styrelseledamot och huvudskyddsombud

Vårdförbundet Örebro

Rósa Ólafsdóttir

Leg. Sjuksköterska och leg. Barnmorska

Styrelseledamot och huvudskyddsombud

Vårdförbundet Örebro

En titel att bära med stolthet

by

Förtroendevald. Det är väl ett fint ord? Att bli vald för att medlemmarna på din arbetsplats har förtroende för dig.
Personligen tycker jag att det är en titel att bära med stolthet. Det har jag själv gjort sedan jag tog examen som sjuksköterska 2014. Den hösten började jag på en vårdavdelning på USÖ där de var i skriande behov av en förtroendevald. Ärligt talat kommer jag inte ihåg om det saknades förtroendevald helt, eller om det behövdes en till. Kanske tjatade jag till mig min första skylt för jag tyckte att det behövdes en till med uppdraget. Det jag med säkerhet vet är att jag snabbt anmälde mitt intresse och att jag blev vald utan protester.
Medlemmarna tyckte säkerligen att det var bra att någon var intresserad av detta åtagande, hade nog inte så mycket att göra med om de hade förtroende för mig eller ej. Smickrar dock mig själv med att tro att deras förtroende för mig väcktes allt eftersom tiden gick.

Efter att en gång ha fått uppdraget som förtroendevald var jag såld.
Jag visste att det här är något som jag kommer att vilja fortsätta med om jag skulle byta arbetsplats. Vilket jag har gjort. Har bytt arbetsplats några gånger och har alltid fått möjligheten att fortsätta mitt uppdrag. Att få möjligheten att representera Vårdförbundet och mina medlemmar i små och stora möten med chef och arbetsgivare. Det som har gjort det mer intressant har varit att alla arbetsplatser har haft olika utmaningar. På ett ställe var det mycket fokus på att kunna få ut sina raster, på ett annat handlade det om schemaläggning.

Som förtroendevald har du möjligheten att driva frågor som är viktiga för dina medlemmar och arbetsplatsen.
Du får gå på utbildningar som Vårdförbundet håller i för att stärka dig i ditt uppdrag. Kunskapen om kollektivavtalen utökas, du får en förståelse för ”Huvudöverenskommelsen” och ”Allmänna bestämmelser” som gör att du får en stadig grund att stå på i kontakt med chefen eller arbetsgivaren i fackliga frågor. Du får chansen att lära dig en massa saker, om vilket ansvar chefen och arbetsgivaren har, men också vilket ansvar du själv har och framförallt vilka rättigheter du har. Att sedan förmedla detta till dina medlemmar och se hur de tar till sig det och använder kunskapen, kanske dagligen, kanske i ett möte med chefen, det är guld värt.

Att ha fått det här förtroendet av mina medlemmar på olika arbetsplatser, under olika förhållanden, har gjort att jag har växt som sjuksköterska, men även som person. Jag har lärt mig så mycket och har en helt annan kunskap om hur jag ska använda mig av allt jag har lärt mig som jag inte hade haft utan detta uppdrag.

Som lite kuriosa kan jag nämna att jag har ”Allmänna bestämmelser” nedladdat som en PDF. På mobilen. Vadå? Man vet aldrig när man kan behöva kolla upp hur det nu var med Kap. 6, §27, Mom. 5, högaktuellt för mig som fyllde 40 förra året.

Elin Jarmeby

Leg. sjuksköterska, Förtroendevald och styrelseledamot
Vårdförbundet avdelning Örebro

Grattis till en evighetslång diskriminering! Låt oss äta tårta!

by

Fluffiga små budskap inlindade i blomgirlanger, rosa moln och bilder på glada kvinnor som skrattar och håller om varandra; Grattis på Internationella Kvinnodagen!

Grattis till evighetslång diskriminering som genomsyrar hela världen! Låt oss äta tårta!

Sverige ligger långt fram när det gäller jämlikhet. Om vi jämför med andra länder där flickor gifts bort i barndomen, tillgången till abort är inskränkt eller helt förbjuden, utbildningsmöjligheterna är knappa eller icke-existerande och lagen är endast skriven för och av män. Då har Sverige kommit väldigt långt.

Men om vi slutar att jämföra oss med skräckinjagande exempel och istället rannsakar oss själva utifrån vilka möjligheter som faktiskt finns här och hur vi istället borde ha det. Hur bra är vi då? Och ska vi nöja oss med den nivån vi har? Borde vi inte stäva efter att faktiskt bli jämställda- på riktigt?

Kvinnors löner är betydligt lägre än mäns löner. I den senaste rapporten från Jämställdhetsmyndigheten jämförs exempelvis en barnmorska med en civilingenjör, den ena professionen starkt kvinnodominerad, den andra manligt dominerad. För att nå en jämlik värdering av yrkena krävs en 30 % högre livslön för den kvinnodominerade professionen.

Kvinnor arbetar också betydligt mer deltid än män. Anledningen handlar ofta om en alltför pressad arbetsmiljö. Ungefär så som det ser ut i bland annt vård och omsorg där många kvinnor arbetar. Men det handlar också om att kvinnor fortfarande är den som tar störst ansvar i hemmet och därmed inte kan få ihop det berömda livspusslet. Och om någon ska gå ner i arbetstid så blir det ju den som oftast tjänar minst i familjen. Och vem är det tror ni?

Hur många manligt dominerade professioner har deltidsanställda män som inte orkar arbeta heltid pga usel arbetsmiljö och som inte kan få ihop livspusslet?

Kvinnor är också mer sjukskrivna, något som påverkar lön och pension, och lider mer av psykisk ohälsa. Inom sjukvården ökar den etiska stressen alltmer pga en konstant otillräcklighetskänsla. Och dessutom är arbetstiderna sjukdomsframkallande, något vi vet baserat på forskning. Oregelbunden arbetstid leder till en ökad risk för bla diabetes typ 2, högt blodtryck och förhöjt kolesterol samt till en ökad sjukfrånvaro.

Och trots att betydligt fler kvinnor än män är högutbildade så har vi fortfarande ett lönegap där svenska män hamnat på den sida som har högst löner.

Fler kvinnor än män är utsatta för misshandel och statistiken gällande mäns våld mot kvinnor går inte åt rätt håll enligt BRÅ. Samtidigt så är risken att dömas för våldtäkt minimal.

Något är allvarligt fel. Och det räcker faktiskt inte att slå sig för bröstet och hävda att Sverige är en av världens mest jämställda länder. För vi är inte jämställda.

Och samtidigt undrar många varför jag kallar mig feminist?

Jag vill inte se små gulliga meddelanden som gratulerar mig på kvinnodagen och jag vill inte ha tårta eller bakelser. Jag vill att kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter som män! Det kan ingen marsipan, grädde eller fyllning i världen ersätta.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska