Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

av Lämna en kommentar

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Är jag dubbelt så gammal?

av Lämna en kommentar

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.

Älskade hatade arbete

av Lämna en kommentar

För mig har alltid bakning och matlagning varit som terapi när jag behövt rensa tankarna. Sista tiden har det bakats en hel del där hemma och tankarna snurrat snabbare än någonsin på samma gång som det emellanåt varit en känsla av sirap innanför pannbenet.

Jag älskar mitt arbete och gick de flesta dagarna dit med ett leende på mina läppar, sen kom Covid-19. En kollega sa till mig för några veckor sedan ”det fanns inte skrivet i mitt anställningsbevis att jag skulle bekämpa en pandemi och stå i frontlinjen i kampen”.
Hans ord fastnade i mitt huvud och där mal dom runt tillsammans med allt annat.
Vi arbetar i en verksamhet där ingen dag är den andra lik och där besluten många gånger sker sekundsnabbt och gör skillnad på liv och död. Nu står vi här med våra skyddskläder och vet aldrig vad som komma skall. Är patienten vi nu ska träffa smittsam?

Varje arbetspass träffar vi patienter som är konstaterat sjuka eller misstänkt sjuka i Covid-19. Vi gör det efter bästa förmåga och sliter hårt för att undkomma smitta, såväl på egen hand som att undvika att föra eventuell smitta vidare.
Många av oss älskar vårat arbete med att finnas där i människors svåraste stunder men knappast någon av oss tycker nuvarande situation är speciellt behaglig att arbeta i. Den psykiska belastningen på vårdpersonalen är idag bra mycket högre än de flesta av oss någonsin upplevt.

Tankarna över hur länge man ska orka och om det är värt att stanna i en verksamhet som under många år varit eftersatt vad gäller personalens villkor kommer näst intill varje dag nu och med händerna i degbunken tänker jag emellanåt att jag kanske borde byta bana. Jag hoppas och tror ju att det kommer bättre tider framöver.

Dock har jag sista veckorna stressats av olika artiklar och information om att man kanske kommer korta ner sjukvårdspersonalens sommarsemester, med allt från 1 vecka till att skjuta hela semestern till hösten. Det här skrämmer personalen med all rätt, man är helt slut och behöver verkligen veta att semestern kommer som ett andningshål om några veckor.
Vi riskerar våra hälsa och kanske i värsta fall våra liv varje dag på arbetet för att vårda och hjälpa våra medmänniskor och detta utan minsta risktillägg eller ökad kompensation på något sätt. Att be till högre makter känns lönlöst, men jag hoppas att de som styr samhället, fördelar pengar och resurser kanske nu får upp ögonen för vilka som är oumbärliga och just nu bär det här samhället på sina redan innan mycket tungt belastade axlar.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Förtroendevald
Ambulanssjukvården USÖ

Grattis till oss

av Lämna en kommentar

Har blivit tillfrågad om jag kunde blogga för vårdförbundet då jag jobbar på avdelning 12, Örebro universitetssjukhus med covid-19 och våra vanliga patienter samtidigt. Det är inte vilken avdelning som helst, utan också en av årets arbetsplatser för sjuksköterskor, vilket jag inte är förvånad över.

Jag hade nog inte tänkt att vårdavdelning på sjukhus riktigt var min grej när jag blev klar sjuksköterska februari 2019. Men då jag hade haft praktik och jobbat där som undersköterska en sommar och trivdes så bra kändes det tryggt att börja mitt jobb som sjuksköterska där. Jag skriver jobb för det är vad det är, ett jobb. 

Så hur hamnade jag som sjuksköterska då?

Dels så ligger det väl lite i familjen men så var det så att jag gick på mitt gamla jobb på industrin och tänkte att jag var ganska less på det och ville plugga. Tänkte att jag måste läsa något där jag vet jag får jobb, så det blev sjuksköterska. Önskar att jag kunde skriva att det har jag aldrig ångrat men när jag tittar på lönen så kan man lätt se att tre år utbildning på universitet inte gav någon löneökning alls, plus att jag har studieskuld och måste bla betala för att få ha min bil parkerad utanför mitt jobb. Så det som skulle kunna få mig att lämna avdelning 12 Lungkliniken på USÖ, är just lönen.

Ska väl skriva lite om hur vi har det med Covid-19 patienter.

Känns som vi har klarat oss riktigt bra, tack vare att vi fick hålla ihop arbetsgruppen.

Visst har det varit lite funderingar kring skyddsutrustning och patienter som har testat negativt först men haft röntgenbilder som visar annat, men tycker vi har fått bra rutiner för detta nästan jämt.

När man läser om hur andra kollegor har det med 12 timmars pass och skavsår av gasmasker har mitt jobb i stort inte förändrats mycket. Det som varit ett problem har varit att vi inte har vetat hur många Covid platser vi ska ha och hur många “vanliga platser”, vilket har gjort att vi har haft våra sköra lungpatienter i samma vårdlag som Covid patienter, vilket inte känns patientsäkert.

Jag har själv blivit drabbad då jag var hemma med lite ont i halsen i nästan tre veckor (hade inte jobbat med Covid-19 då) innan jag fick komma och testa mig (visade negativt), vilket känns lite surt.  80 % av en redan dålig lön blir man inte rik på!

Nu så ska jag ut och klippa gräset då det blev VAB idag, yngsta sonen var snorig och måste hållas hemma, så att vi kan ha våra skolor öppna. Vi måste alla dra vårt strå till stacken och stanna hemma då jag har sett hur väldigt dåliga människor kan blir av denna lömska sjukdom. 

Ska avsluta med att hälsa till min grymma arbetskamrater på 12, vi är inte perfekta men nästan!! 

Eva Larsson
Leg Sjuksköterska, Avd 12 USÖ

Barnmorska – världens häftigaste jobb

av Lämna en kommentar

Att vara barnmorska är världens häftigaste jobb. Det innebär att möta alla sorters människor, från alla grupper i samhället genom alla olika skeden i livet. Som barnmorska får jag möta kvinnor, män, unga och gamla genom mitt arbete med förlossning samt med kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa. Jag sätter livsvillkoren för kvinnan och hennes barn i fokus, men arbetar tillsammans med hela familjen där jämlikhet och solidaritet genomsyrar mitt arbete.

Jag understödjer hälsan i hela samhället då jag arbetar både förebyggande och behandlande genom patientens hela livscykel från livets början till ålderdomen.

Som barnmorska arbetar jag patientcentrerat och främjar delaktighet och samspel i det korta mötet, och även i det längre perspektivet då jag får följa en kvinna t.ex. genom hela hennes graviditet. I mötet med patienten är det viktigt med god information, god kommunikation genom samtal där en trygg och lugn miljö skapas. Där i mötet med patienten förmedlar jag all min kunskap om den evidensbaserade vård och beprövade erfarenheten som jag lärt mig. Jag som barnmorska tröstar, peppar, håller, stärker och behandlar patienten med respekt och omtanke.

När jag berättar att jag arbetar som barnmorska så får omgivningen något vackert i blicken och de allra flesta ser detta yrke som något positivt. Vi kan alltid dela något minne förknippat till ”barnmorskeriet”, eller så samtalar vi om livet som människor i alla dess former.

Jag skulle önska att fler gjorde samma yrkesval som jag, då vi behöver fler barnmorskor i Sverige. Vi behöver bli fler barnmorskor för att alltid förbättra arbetsmiljön och för att se till att det ges hållbara villkor som skall kunna gälla för ett helt arbetsliv. Vi måste värna om kvinnors hälsa vilket är otroligt viktigt för hela samhället, ja faktiskt för hur vår nation skall utvecklas i framtiden. Vi skall tillsammans fortsätta verka för jämlikhet och kvinnors livsvillkor , inte bara lokalt utan även globalt.

Beda Blomqvist legitimerad Barnmorska sedan 2005

Ett ögonblick på covidmottagningen

av Lämna en kommentar

Klockan är strax innan åtta och en efter en ramlar vi in i fikarummet. Vi som jobbar just idag är en spännande blandning av personal från vitt skilda delar av vården. Några kommer från asyl- och invandrarhälsan, några från psykiatrin, en från arbets- och miljömedicin, jag från ungdomsmottagningen och två barnmorskor som i vanliga fall forskar. Här finns också flera pensionärer som varit ifrån hälso- och sjukvården under kortare eller längre tid. De är såväl personal som tidigare jobbat på hjärtavdelning 63 som en operationssjuköterska. Leder verksamheten gör Eva som till vardags är chef på KTC.

Ingen av oss gör egentligen det vi brukar göra och här krävs ett prestigelöst och flexibelt arbetssätt där vi hjälps åt för att lösa de frågetecken som kommer upp och för att kunna hänga med i de rutiner och förhållningsreglerna som kan förändras flera gånger om dagen.

Just idag har vi fått veta att det från och med idag kommer att vara möjligt att se sitt provsvar via sin personliga 1177-sida, så nu gäller det att vi säger rätt till de vi provtar jämfört med det som gällde så sent som igår.

Vi jobbar i täta team där några agerar koordinatorer och tar emot alla bokningar, några registrerar och några tar prover i två snabbspår.

Idag tar vi de allra flesta prover utomhus och den skyddsutrustning vi använder är visir, förkläde och handskar utöver den vanliga, men kanske lite extra noggranna, basala handhygienen. Jag känner mig trygg med den nivån av skyddsutrustning speciellt med tanke på den typ av vård vi bedriver och att vi dessutom står utomhus. Inom andra delar av vården kan det se helt annorlunda ut.

Redan nu på morgonen har vi 30 patienter inbokade för provtagning. En vanlig dag tar vi cirka 120 tester.

Det är till 99% personal som vi testar här på covidmottagningen och på en presskonferens under tisdagen berättade smittskyddsläkaren Gunlög Rasmussen att ungefär 7% av alla personaltester som görs är positiva.

Vi jobbar i det som ska bli en del av den nybyggda akutmottagning i H-huset på USÖ-området. Lokalerna är inte avsedda för vår verksamhet, men de ställdes snabbt iordning för vår skull och de fungerar väldigt bra för vårt ändamål. När denna pandemi är över kommer denna del av akuten att vara avsedd för patienter som behöver sluss och på det sättet var det tur att den nya akuten inte kommit igång än eftersom att det ju gör att vi kunde få tillgång till dem så här snabbt.

För snabbt har det gått. För en knapp månad sedan var ingenting av detta i gång, jag tror knappt att tanken riktigt fanns ens.

Men så kom direktiven och ledningen på KTC fick i uppdrag att organisera och nu står vi här och har ett väl fungerande flöde.

Regionen ska vara mycket glada och stolta över att de har så kompetenta personer som tillsammans med oss som bemannar mottagningen har lyckats styra upp den här delen av Corona-situationen.

Själv är jag mest imponerad över hur lätt allting fungerar mellan oss som jobbar här. Vi känner knappt varandra, vi jobbar med saker som vi oftast inte gör i vanliga fall, i lokaler som vi inte är vana vid och som inte är avsedda för oss. Men vi gör det förbannat bra.

Är vi då idioter som ställer oss i frontlinjen och tar prover i näsan på folk där vi misstänker covid-19? Nej, vi är professionella yrkesutövare som drar våra strån till stacken.

Tillsammans med alla andra, som sliter på andra håll i vården, gör vi allt för att klara av den här pandemin.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska

Vi är inga robotar!

av Lämna en kommentar

Efter att ha stångats mot virusinvasionen i vården, med 12-timmarspass, trycksår i ansiktet av skyddsutrustning, evighetslånga arbetsveckor, bristande återhämtning och inställda ledigheter och inte minst, en djup etisk stress under lång tid, så är det många som har nedräkning till sommarsemestern. Att överväga att inte ge de hårt arbetande i vården semester, är såklart en desperat tanke hos våra beslutsfattare som famlar runt i mörkret när det gäller att lösa en akut brist på rätt kompetens och att få till en välfungerande vård även under sommarmånaderna. Men att förverkliga något sådant vore inte bara förödande. Det vore om något, djupt oetiskt och helt utan långsiktigt tänkande.

Hur länge orkar man arbeta i det tempo, med de extra timmar och med den press som många upplever runt om i vården nu? Hur mycket kan vi pressa en redan slimmad och stressad bemanning utan att tippa dem över kanten, utan att bägaren ska rinna över, utan att deras huvuden ska sjunka under vattenytan?

Vi har en kris, en global pandemi som vi inte erfarit tidigare i modern tid. Ett krig som bekämpas med vårdens professioner i frontlinjen. Ett krig där vi vill att så många som möjligt ska överleva. Vården måste bedrivas utifrån extraordinära omständigheter där ett så kallat krislägesavtal kan och i vissa fall, har aktiverats för att kunna bemanna verksamheter som fått fler vårdplatser och kräver mer personal än i normala fall.

Normala fall. Inte ens då är situationen i vården något som borde betraktas som “normalt”. I sådana fall skulle det inte vara ett problem med att lösa bemanningen inför varje sommarsemester. Och det skulle heller inte vara nästintill omöjligt att bli beviljad semester under resten av året heller. Så ser verkligheten ut för många som arbetar inom vården. Och år efter år så har de anställda pusslat, lappat och lagat och vänt ut och in på sig själva för att lösa de brister som uppstått pga en evighetslång ignorans från beslutsfattare. Vi har sålt semesterveckor, avstått från fester och bröllopsinbjudningar och gått miste om dyrbar tid med nära och kära.

Men vårdens medarbetare är inga robotar. Det går inte att bara olja upp muttrar och skruvar, byta batterier eller uppgradera programvaran. Och det går heller inte att betala tillräckligt mycket för att kompensera en förlorad hälsa.

Om vi inte kan erbjuda sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, biomedicinska analytiker, undersköterskor, röntgensjuksköterskor och annan vårdpersonal en riktig semester så riskerar vi att en stor grupp blir sjukskrivna. Eller byter yrke.

Det har vi inte råd med.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Grattis alla Biomedicinska analytiker

av

Man skulle kunna se en patients vårdförlopp som en kedja där individuella länkar representerar hur hen ankommer till sjukhuset och tas hand om, hur patientens problem identifieras, hur behandling upptas och hur patienten tillfrisknar för att sedan återgå till sitt normala liv.

På denna kedja är det ett hårt tryck i dessa pandemiska tider. Tusentals patienter inkommer varje dag till sjukhus och vårdcentraler runt om i Sverige för att ta prover. Just nu ligger fokus särskilt på COVID, men det kan röra sig om allt från prover för diabetes till preoperativa bedömningar.

En ofta bortglömd, men oerhört viktig länk någonstans i mitten av kedjan består av en alldeles särskild arbetsgrupp. Det är vi som utför många av testerna på plats med patienten. Det är vi som tar emot proverna och utför analyser på dem.
Det är vi som är Biomedicinska Analytiker.

Vår länk i kedjan är lika viktig som alla de andra. Med oerhörd analytisk precision och noggrannhet arbetar vi för att på bästa sätt ta hand om de miljontals patienter, prover och material som analyseras varje år.

Just i dessa tider jobbar Biomedicinska Analytiker (BMA) kontinuerligt på sjukhusen runt om i Sverige med att hantera och analysera en allt större våg av COVID-prover. Dag ut och dag in levereras svar till avdelningar och andra beställare, både i form av svar på COVID-relaterade frågor och själva provsvaren från analyserna. Detta uppmärksammas allt mer i samhället och i media. Allt fler håller på att få upp ögonen för vilka vi är och vad vi gör.

Tyvärr är det första som kommer upp när man söker på “BMA” och “LÖN” en mycket nedslående historia. Med stora bokstäver står det att det i dagsläget “…tyvärr inte lönar sig att jobba inom hälso och sjukvården som BMA.”1 Med ett arbete som är så viktigt som vårt är det synd att det inte kan avspegla sig i budgeten uppifrån.

Denna lönesituation gäller egentligen all vårdpersonal, vi utför alla stordåd med de resurser vi har. Vi lägger alla ned ett enormt engagemang och självuppoffringar på jobbet i dessa tider för att hålla vården flytande genom att ta extrapass och jobba övertid. Vi arbetar alltid utifrån vad som är bäst för patienten.

Jag är Biomedicinsk Analytiker och jag är stolt över det jobb jag utför. Mitt jobb är för mina medmänniskor. Mitt jobb är ett av Sveriges viktigaste.

Filip Berner-Branzell
Leg BMA och förtroendevald för Vårdförbundet.

Källor:

1. SACO, Biomedicinsk analytiker – Information om lön, utbildning… Tillgänglig; https://www.saco.se/studieval/yrken-a-o/biomedicinsk-analytiker/ (Hämtad 20-04-12).

Att skydda vårdpersonal från att bli corona-smittade borde vara arbetsgivarens högsta prioritet!

av

Jag följer massmedias bevakning av Covid-19 pandemin, kanske med lite andra glasögon än andra. Det jag ser är bilder, filmer och rapportering från slutenvården och ambulansverksamhet, där personalen många gånger har skyddsutrustning från topp till tå. De har ränder och är svullna i ansiktet efter att ha gått med skyddsmask/munskydd i många timmar. 

Jag hör och ser mindre rapportering från den kommunala äldreomsorgen, där vårdpersonal på sin höjd står med ett kortärmat plastförkläde och ett hemmagjort sladdrigt visir. Jag hör höga chefer i dessa verksamheter som gör uttalande som får mig att häpna. T. ex. en socialchef i en kommun (som tur är inte i Örebro län) som säger att de behöver inga skyddskläder för deras kunder har ingen konstaterad smitta. Då har man verkligen inte fattat! En person som bara arbetar med Covid-19 smittade patienter på ett boende i Stockholm berättar att de spritar och återanvänder munskydden. När reportern frågar varför. Svarar hen för att munskydden är slut och då blir personalen desperata. Gör detta fast de vet att de är engångs munskydd.

Jag blir arg, ledsen och upprörd, om vartannat. Vad är det för människosyn! Är det för att det är häftigare, bättre, yngre patientklientel i slutenvården och den prehospital vården som gör att den massmediala rapporteringen och prioriteringen av skyddsutrustningen hamnar där?!

I Örebro län har den absoluta majoriteten av de avlidna i Covid-19 varit äldre personer inom den kommunala äldreomsorgen. Dessa patienter har inte ens skickats in till slutenvården vad jag vet, utan de har blivit vårdade i sina hem på boenden sin sista tid i livet. Om inte personalen får adekvat skyddsutrustning leder det till smittspridning hos de absolut sköraste personerna i samhället. Dessa personer ska sedan vårdas i hemmen av den kommunala äldreomsorgen vars personal i hög grad är hemma och sjuka. Om vi i vården blir sjuka, vem ska då vårda?! Ekvationen går inte ihop.

Det handlar inte bara om tillgången på skyddsutrustning, det handlar också om kunskapen hur den ska tas av för att man inte ska kontaminera sig själv eller andra. Det är en konst. Våra medlemmar vittnar om att det finns stora brister i utbildning i hur man tar på och fram för allt av sig skyddsutrustningen på ett säkert sett. Ofta får vårdpersonalen i den kommunala hälso- och sjukvården bara se en film eller se på bilder eller läsa en text om hur det ska gå till.  

Jag hoppas att beslutsfattare i Sverige lär sig något av denna pandemi och ser till att ha bättre förberedelser till nästa pandemi. 

Vid tangenterna
Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionaltskyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

I stormens öga

av

Överskriften låter som en filmtitel, men ibland känns det som arbetsdagen är en triller, om än lite vid sidan om och ändå mitt i.

I slutet på förra året planerade vi hur vi på bästa sätt stötta medlemmar, utbilda och kompetensutveckla våra förtroendevalda bestämma hur vi skulle möta våra medlemmar, hur vi skulle växa som förbund, och sist men inte minst men ack så viktigt med vilken vårdpolitik vi skulle kunna förändra lönebild och arbetsmiljö i rätt riktning.

Inför 2020 hade vi stora planer och efter en rätt skral lönerörelse hittat en del förbättringsområden och kände oss taggade att ta oss an utmaningarna.

Och sedan kom Covid 19…..

Och resten är historia brukar man säga, men inte här utan vi är mitt i stormen.
Jag slås av att när krisen kommer så finns det personer som alltid kliver fram och tar ett otroligt ansvar.

Kollegan och förtroendevalda Hanna på IVA USÖ, jösses du finns där och tar hand om de svårast sjuka och orkar ändå på ett väldigt sunt sätt bedriva ett väldigt viktigt arbetsmiljöarbete.

Torben och Marielle mina chefer på Ambulansen USÖ har sedan dag 1 i stormen oförtrutet arbetat med att se till att helt nya riktlinjer arbetats fram och sett till att informationen blivit känd och allting i vardagen har fungerat och att medarbetarna känner sig trygga. Jag vet hur mycket tid ni lagt ner och jag skulle önska att jag på något sätt kunde se till att ni fick lite välbehövlig återhämtning. Och era medarbetare som verkligen ställer upp när det behövs.

Lina och Anette förtroendevalda på Akuten, vilken resa ni gjort och vilket fokus på att era kollegor ska ha en dräglig tillvaro på jobbet.

Jag ska inte bli för långrandig men jag måste nämna de 14 distriktssköterskor som arbetar i sorteringstältet utanför Akuten USÖ. På väldigt kort tid har ni lyckats bemanna ”tältet” dygnet runt. En arbetsmiljö helt ovan er vardag. Jag är väldigt imponerad.

Jag har skrivit om några personer jag imponerats av i min fackliga vardag men måste givetvis hylla alla som är med och bidrar i en svår tid. Vågar man önska glad påsk!!

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska och ärrad veteran med 32 års erfarenhet
Förtroendevald/Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro