Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

av Lämna en kommentar

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Kul att bli kallad vårdens hjältar men…

av Lämna en kommentar

Något jag reflekterat över när jag ”sommarjobbat” är vilken kompetens och erfarenhet det finns.

Blir jag sjuk idag får jag bästa tänkbara vård. Man kan känna sig trygg när hälso och sjukvården flyttar hem till ditt och mitt vardagsrum i form av det prehospitala teamet som möter oss när vi är akut sjuka.

Kollegor med lång erfarenhet stöttar de som är nya, och är en garant för för att den prehospitala vården är patientsäker och minimerar de risker man möter i det dagliga arbetet.

De framtida utmaningar jag ser är för det första problemet att rekrytera personal med rätt kompetens, vilket blir svårare och svårare på grund av konkurrensen om de med erfarenhet. Erfarenheten kan vara avgörande när man står ensam med många gånger livsavgörande beslut.
För det andra ökar personalomsättningen på ett sätt vi inte sett tidigare. Dels kommer pensionsavgångarna bli allt mer kännbara, och rörligheten bland kollegor är mycket större.  Huvudanledningarna man anger är hög arbetsbelastning men framförallt löneutvecklingen.

Jag önskar att Regionen ger mig argument att förklara varför man efter 45 års ålder inte ska ha någon löneutveckling trots att vårt löneavtal skulle gynna dem med lång erfarenhet.

Jag anser också att arbetsmiljön måste förbättras annars kommer personalomsättningen fortsätta att öka.
Förslaget som ska lösa arbetsmiljön och vårdplatsbristen är att vi måste arbeta smartare. Hur gör man det?

Som pricken över i kom pandemin som en våt filt och semestrar kortades ner och många medarbetare har fått offra familjelivet under detta år.

Beslutsfattare ta till er detta och möt/ lyssna på de önskemål som kommer fram och försök gå dessa ”hjältar” till mötes.

Att bli hyllad för sina insatser ger inte mat på bordet eller en dräglig arbetsmiljö.

Jag önskar mina kollegor en skön semester, den ni nu får.

Klicka här och läs krönikan om vårdens hjältar som publicerades häromdagen i Expressen

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/ Förtroendevald
Vårdförbundet avdelning Örebro

Dags att öppna skattkistan!

av Lämna en kommentar

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

Är det bara vårdpersonalens barn som inte får sommarlov..?

av

Sommar, sommar, sommar… Så ljuvliga ord som man i slutet av maj vanligtvis ser framemot med längtan om vila, återhämtning och tid med familjen utan en massa måsten. Bara vara. En semesterutflykt, glass i solen och förhoppningsvis bad i massor.

Men i slutet av våren 2020 är tankarna lite eller ganska mycket annorlunda. Semestern och sommardagarna som man brukar se framemot och som får oss att orka lite till när övriga året har haft hög arbetsbelastning och tempot varit tufft, kommer kanske inte komma. Nu känns den där längtan mer som ett mörker, en magkänsla som gror oro. Hur ska det bli med våra barns sommarlov? Hur ska vi lyckas att pussla med våra semesterveckor så att våra barn inte blir lidande? I vanliga fall kan vi ju ta hjälp av anhöriga. I min familj hade vi löst sommaren med hjälp av farföräldrarna som barnen skulle hänga med i 2-3 veckor. Denna sommar är vi många som inte kan ta hjälp av den äldre generationen i familjen.

Semester! 4 efterlängtade sammanhängande semesterveckor där barnen får sina sovmorgnar och vi vårat morgon kaffe i lugn och ro. Där ekorrhjulet slutar spinna för ett tag och vi får andas ut som familj.

Men så ändras spelreglerna pga. årets speciella omständigheter. Semesterlagens 4 veckors sammanhängande semester ska nu bli 3 veckors semester och för vissa ska semesterperioden börja innan skolan slutat och förlängas till september. De där 4 veckorna som man så längtat efter att få styra själv och inte vara i arbetsgivarens ”grepp”.

Kommer att tänka på barnkonventionen. Jag som i vanliga fall jobbar inom Barnhälsovården och är Barnsjuksköterska jobbar hela tiden utifrån barnkonventionen. Barns rätt till lek, vila och fritid!  Just den här sommaren är ju speciell och många med mig känner nog också att man velat skydda barnen och låta dem hålla någorlunda social distans för att undvika smitta och smittspridning. Men det lär ju inte vara möjligt om de ska hänga på förskola och fritids stora delar av sommaren. Blir frustrerad över detta, varför ska vårdpersonalens barn vara extra utsatta? Är det inte nog med att deras föräldrar sällan kan delta på avslutningar, uppvisningar och aktiviteter för att vi jobbar obekväma arbetstider, helger och storhelger? Vad händer med de barn som råkar ha två föräldrar som jobbar inom vården? Kommer arbetsgivaren ta hänsyn till familjelivet när vi får våra önskade semesterveckor flyttade? Vad har vi för rättigheter till vårt familjeliv?

Jag som vuxen kan ju ändå välja att gå undan när min hjärna överaktiveras och livet springer på i ett intensivt tempo. Jag kan välja att säga nej till umgänge och det sociala (vilket vi ändå får göra i dessa tider). Men barn är barn och vi vet att när vi lämnar in dem på förskolan så går tempot i 180. Var på en föreläsning där man pratade om ”Akta barns hjärna” dvs. vikten om vila och återhämtning för barnen. Visst det finns tid för vila för de små barnen. Men barnen vi lämnar in på fritids har knappast schemalagd vila i sin fritidsverksamhet. Hörde av en kollega att hennes yngsta blivit orolig och frågade sin förälder ”Kommer inte jag få sommarlov nu?” när hon hörde att föräldern inte skulle få ut sina 4 semesterveckor.

Kommer detta innebära att det bara är vårdpersonalens barn som inte får sin återhämtning tillsammans med sina föräldrar i sommar och sitt sommarlov?!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

av

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

av

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Är jag dubbelt så gammal?

av

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.

Älskade hatade arbete

av

För mig har alltid bakning och matlagning varit som terapi när jag behövt rensa tankarna. Sista tiden har det bakats en hel del där hemma och tankarna snurrat snabbare än någonsin på samma gång som det emellanåt varit en känsla av sirap innanför pannbenet.

Jag älskar mitt arbete och gick de flesta dagarna dit med ett leende på mina läppar, sen kom Covid-19. En kollega sa till mig för några veckor sedan ”det fanns inte skrivet i mitt anställningsbevis att jag skulle bekämpa en pandemi och stå i frontlinjen i kampen”.
Hans ord fastnade i mitt huvud och där mal dom runt tillsammans med allt annat.
Vi arbetar i en verksamhet där ingen dag är den andra lik och där besluten många gånger sker sekundsnabbt och gör skillnad på liv och död. Nu står vi här med våra skyddskläder och vet aldrig vad som komma skall. Är patienten vi nu ska träffa smittsam?

Varje arbetspass träffar vi patienter som är konstaterat sjuka eller misstänkt sjuka i Covid-19. Vi gör det efter bästa förmåga och sliter hårt för att undkomma smitta, såväl på egen hand som att undvika att föra eventuell smitta vidare.
Många av oss älskar vårat arbete med att finnas där i människors svåraste stunder men knappast någon av oss tycker nuvarande situation är speciellt behaglig att arbeta i. Den psykiska belastningen på vårdpersonalen är idag bra mycket högre än de flesta av oss någonsin upplevt.

Tankarna över hur länge man ska orka och om det är värt att stanna i en verksamhet som under många år varit eftersatt vad gäller personalens villkor kommer näst intill varje dag nu och med händerna i degbunken tänker jag emellanåt att jag kanske borde byta bana. Jag hoppas och tror ju att det kommer bättre tider framöver.

Dock har jag sista veckorna stressats av olika artiklar och information om att man kanske kommer korta ner sjukvårdspersonalens sommarsemester, med allt från 1 vecka till att skjuta hela semestern till hösten. Det här skrämmer personalen med all rätt, man är helt slut och behöver verkligen veta att semestern kommer som ett andningshål om några veckor.
Vi riskerar våra hälsa och kanske i värsta fall våra liv varje dag på arbetet för att vårda och hjälpa våra medmänniskor och detta utan minsta risktillägg eller ökad kompensation på något sätt. Att be till högre makter känns lönlöst, men jag hoppas att de som styr samhället, fördelar pengar och resurser kanske nu får upp ögonen för vilka som är oumbärliga och just nu bär det här samhället på sina redan innan mycket tungt belastade axlar.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Förtroendevald
Ambulanssjukvården USÖ

Grattis till oss

av

Har blivit tillfrågad om jag kunde blogga för vårdförbundet då jag jobbar på avdelning 12, Örebro universitetssjukhus med covid-19 och våra vanliga patienter samtidigt. Det är inte vilken avdelning som helst, utan också en av årets arbetsplatser för sjuksköterskor, vilket jag inte är förvånad över.

Jag hade nog inte tänkt att vårdavdelning på sjukhus riktigt var min grej när jag blev klar sjuksköterska februari 2019. Men då jag hade haft praktik och jobbat där som undersköterska en sommar och trivdes så bra kändes det tryggt att börja mitt jobb som sjuksköterska där. Jag skriver jobb för det är vad det är, ett jobb. 

Så hur hamnade jag som sjuksköterska då?

Dels så ligger det väl lite i familjen men så var det så att jag gick på mitt gamla jobb på industrin och tänkte att jag var ganska less på det och ville plugga. Tänkte att jag måste läsa något där jag vet jag får jobb, så det blev sjuksköterska. Önskar att jag kunde skriva att det har jag aldrig ångrat men när jag tittar på lönen så kan man lätt se att tre år utbildning på universitet inte gav någon löneökning alls, plus att jag har studieskuld och måste bla betala för att få ha min bil parkerad utanför mitt jobb. Så det som skulle kunna få mig att lämna avdelning 12 Lungkliniken på USÖ, är just lönen.

Ska väl skriva lite om hur vi har det med Covid-19 patienter.

Känns som vi har klarat oss riktigt bra, tack vare att vi fick hålla ihop arbetsgruppen.

Visst har det varit lite funderingar kring skyddsutrustning och patienter som har testat negativt först men haft röntgenbilder som visar annat, men tycker vi har fått bra rutiner för detta nästan jämt.

När man läser om hur andra kollegor har det med 12 timmars pass och skavsår av gasmasker har mitt jobb i stort inte förändrats mycket. Det som varit ett problem har varit att vi inte har vetat hur många Covid platser vi ska ha och hur många “vanliga platser”, vilket har gjort att vi har haft våra sköra lungpatienter i samma vårdlag som Covid patienter, vilket inte känns patientsäkert.

Jag har själv blivit drabbad då jag var hemma med lite ont i halsen i nästan tre veckor (hade inte jobbat med Covid-19 då) innan jag fick komma och testa mig (visade negativt), vilket känns lite surt.  80 % av en redan dålig lön blir man inte rik på!

Nu så ska jag ut och klippa gräset då det blev VAB idag, yngsta sonen var snorig och måste hållas hemma, så att vi kan ha våra skolor öppna. Vi måste alla dra vårt strå till stacken och stanna hemma då jag har sett hur väldigt dåliga människor kan blir av denna lömska sjukdom. 

Ska avsluta med att hälsa till min grymma arbetskamrater på 12, vi är inte perfekta men nästan!! 

Eva Larsson
Leg Sjuksköterska, Avd 12 USÖ

Barnmorska – världens häftigaste jobb

av

Att vara barnmorska är världens häftigaste jobb. Det innebär att möta alla sorters människor, från alla grupper i samhället genom alla olika skeden i livet. Som barnmorska får jag möta kvinnor, män, unga och gamla genom mitt arbete med förlossning samt med kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa. Jag sätter livsvillkoren för kvinnan och hennes barn i fokus, men arbetar tillsammans med hela familjen där jämlikhet och solidaritet genomsyrar mitt arbete.

Jag understödjer hälsan i hela samhället då jag arbetar både förebyggande och behandlande genom patientens hela livscykel från livets början till ålderdomen.

Som barnmorska arbetar jag patientcentrerat och främjar delaktighet och samspel i det korta mötet, och även i det längre perspektivet då jag får följa en kvinna t.ex. genom hela hennes graviditet. I mötet med patienten är det viktigt med god information, god kommunikation genom samtal där en trygg och lugn miljö skapas. Där i mötet med patienten förmedlar jag all min kunskap om den evidensbaserade vård och beprövade erfarenheten som jag lärt mig. Jag som barnmorska tröstar, peppar, håller, stärker och behandlar patienten med respekt och omtanke.

När jag berättar att jag arbetar som barnmorska så får omgivningen något vackert i blicken och de allra flesta ser detta yrke som något positivt. Vi kan alltid dela något minne förknippat till ”barnmorskeriet”, eller så samtalar vi om livet som människor i alla dess former.

Jag skulle önska att fler gjorde samma yrkesval som jag, då vi behöver fler barnmorskor i Sverige. Vi behöver bli fler barnmorskor för att alltid förbättra arbetsmiljön och för att se till att det ges hållbara villkor som skall kunna gälla för ett helt arbetsliv. Vi måste värna om kvinnors hälsa vilket är otroligt viktigt för hela samhället, ja faktiskt för hur vår nation skall utvecklas i framtiden. Vi skall tillsammans fortsätta verka för jämlikhet och kvinnors livsvillkor , inte bara lokalt utan även globalt.

Beda Blomqvist legitimerad Barnmorska sedan 2005