Empatisk övertid döljer en brist

Övertid är nästan en del av den normala arbetstiden på många ställen i hälso-och sjukvården. Den konstanta felvärderingen av kvinnodominerade professioner i vården har orsakat det som i vardaglig benämning kallas ”vårdplatsbrist”

Det är ju inte jättekomplicerat att bygga fler vårdplatser. Problemet handlar inte om brist på fysiskt utrymme för patienterna. Det handlar om att det saknas kompetens som kan vårda patienterna. Eller snarare; det saknas tillräckligt attraktiva villkor, något som lett till att vården är totalt underdimensionerad när det kommer till personaltäthet med rätt kunskapsnivå.

Orsaken är en politisk ovilja att åtgärda problemet. Om viljan bara fanns så hade det såklart gått att lösa. Men istället överöses vi med snedvridna ”satsningar” som rinner ned i avgrundsdjupa hålor. Eller löften som bryts efter att ha strösslats friskt inför stundande val.

Människor som söker sig till yrken där man arbetar med människor har oftast en hög empatisk förmåga. Det är inget man kan läsa sig till, utan något som vissa personer helt enkelt bär med sig; likt ett extra känslosystem i kroppen som finns till för att visa extra förståelse för människors olika situationer och behov.

Det är en gåva att vara empatisk och en nödvändighet för att bli skicklig och förtroendeingivande i möten med patienter.

Tyvärr är denna fantastiska förmåga också en guldgruva att utnyttja, något som pågår ständigt.

Och konsekvensen är förödande.

Etisk stress över att inte hinna med det som jag borde, något som drabbar patienten och dess närstående. Etisk stress över att lämna mina kollegor i sticket när jag är sjuk, går på semester eller inte ”ställer upp” när chefen ringer och undrar om jag kan jobba över eller ta några extrapass. Kanske leder min ”empati” till att jag blir sjuk, går in i väggen, inte orkar längre?

En ond cirkel som bara går runt, runt.  Tills den biter sig själv i svansen…

Det är inte ditt fel att det är brist på sjuksköterskor eller barnmorskor. Det är inte ditt fel att beslutsfattare år efter år ignorerar att åtgärda vårdkrisen. Du har rätt att vara ledig, gå hem när ditt arbetspass är slut, vabba, sjukskriva dig och få sammanhängande semester.

Det är inte ditt fel att vården är sjuk.

Men. Om du vill bota den sjuka vården så måste du ändå förändra något. Och jag vet att det är svårt, för det går emot ditt empatiska inre (och kanske att du faktiskt vill spä på lite i kassan). För din övertid, dina flextimmar och din inställning om att ”ställa upp”, bidrar till att dölja en brist.

Din empatiska övertid döljer den verkliga bristen.

Tänk om vi inte var så sabla flexibla, så tillgängliga. Så empatiska.

Det kanske är först då vi kan åstadkomma en verklig förändring.