Glida med i gräddfilen på en guldkantad highway

Sverige har under en period kunnat stoltsera över att förse befolkningen med en vård som är tillgänglig för alla. Oavsett var du bor eller vem du är. Oavsett vilken storlek på plånboken du har.

Men idag börjar den vården kännas som en svunnen tid. Är det USA som är föregångslandet när vi målar om möjligheterna för att få vård i tid, rehabilitering fullt ut och vård av personal med rätt kompetens?

I kontrasternas land i väst så trängs den mindre bemedlade delen av befolkningen på underbemannade akutmottagningar som inte ens är i närheten av att ha rätt förutsättningar för att kunna ge personcentrerad, patientsäker vård. Barnskrik blandas med sönderslagna gängkriminella och krumma multisjuka i slitna väntrum med avflagnad färg på väggarna och en trasig godisautomat i ena hörnet. En glåmig sjuksköterska ilar förbi med en högt knorrande mage och en skarp bekymmersrynka mellan ögonen.

Den rika delen av befolkningen har inte bara en gräddfil, utan en hel highway med guldkantade genvägar till sviter med fluffiga kuddar, exklusiva gardiner och guldkranar. Vid ett rent rutiningrepp rullas röda mattan ut och utvilad personal med den allra högsta utbildningen kombinerat med lång erfarenhet står uppradade längs tjusiga privatklinikskorridorer.

Här behandlas du som en kunglighet. Notan motsvarar en fantasisumma för föräldern med det gråtande barnet i väntrummet med avflagnande färg. Men för den andre, den som sippar på årgångschampagne i väntan på ett nytt knä, så motsvarar summan endast en droppe i havet.

En dystopi? Eller den svenska vårdens framtid?

I takt med att den svenska vården sjunker allt djupare ner i ett stormigt hav, med allt längre vårdköer, fler vårdskador och färre anställda med rätt kompetens, så dyker det upp fler och fler privata alternativ. Är en privat sjukförsäkring och därmed en stor plånbok snart det enda alternativet  för att slippa oro och smärta när en höftledsoperation krävs? Eller för att undgå ångest och vånda över en orimligt lång väntan på besked om cancern är spridd eller inte? Eller när jag behöver komma till vårdcentralen eller föda mitt barn på det sätt som jag faktiskt önskar?

Och vad är alternativet för den som arbetar i den offentliga vården, när rimliga löner och beviljad semester framstår som en hägring i Saharaöknen?

Jag har alltid varit stolt över vår skattefinansierade offentliga vård, en vård som präglas av jämlikhet, solidaritet och människors lika värde. Men nu känns det som vi styr skutan åt fel håll. Ut på en highway fylld av gräddfiler. Men där får de flesta av oss inte plats.

Alla vill glida med i gräddfilen på en guldkantad highway. Men de flesta får snart nöja sig med att lifta vid en gammal nött åsnestig.