När det verkligen gäller – vårdens beredskap som valfråga

Ett valår i en allt otryggare värld

2026 är valår. Löften upprepas, hopp tänds – samtidigt som en alltmer otrygg värld kryper närmare. Sedan senaste valet har jag arbetat med och utbildat mig i frågor som rör sjukvårdens kris- och krigsberedskap. Jag har lyssnat på kollegor från Ukraina, där vård under angrepp är ett mörker få av oss kan föreställa oss. Jag har också mött kollegor här hemma – både de som inte vill tänka tanken och de som vill förbereda sig, öva och utbilda sig för att kunna hantera det otänkbara.

Krigsplacerad personal och ett ansvar vi inte kan välja bort

Vi som arbetar i vården är krigsplacerade. Det innebär att vi förväntas axla ansvar i ett scenario ingen vill uppleva, men som vi ändå måste kunna hantera. Beredskap handlar inte bara om enstaka katastrofer som bussolyckor, våldsdåd, IT-attacker eller avgrävda vattenledningar. Det handlar också om långvariga påfrestningar: pandemier, stora evakueringar och vård av både civila och soldater i kris eller krig.

Det kräver ett allriskperspektiv – både spetskompetens och uthållighet. Att kunna ge allt till några få svårt skadade, men också att mobilisera, anpassa och vårda många under lång tid, i knappa och osäkra förhållanden.

Nato, civilt försvar och en sjukvård som redan går på knäna

Sveriges medlemskap i Nato har inneburit ökat fokus på det militära försvaret. Det är nödvändigt. Men det ställer också krav på civil beredskap. Natos generalsekreterare har pekat på behovet av att skala upp svensk sjukvård. Frågan är hur den uppskalningen ska ske när vården redan i dag går på knäna.

Vi ser budgetunderskott, besparingar, överbeläggningar och vårdplatser som inte kan hållas öppna. Arbetsbelastningen är hög och personal lämnar. I detta läge blir en obekväm men nödvändig fråga tydlig: var finns utrymmet för utbildning, övning, planering och samverkan? För många är svaret: ingenstans.

Utan övning ingen beredskap

Beredskapskompetens är svår att upprätthålla när händelserna är sällsynta. Till vardags blir vi bra på det vi ofta gör. Men masskadehändelser, extrem miljö, vård under hot och långvarig resursbrist kräver något annat: övning, övning och åter övning.

Det handlar inte bara om medicinska färdigheter, utan om kommunikation, samarbete och organisation. Ändå tas det ofta för givet att rutiner finns och att alla ”kan” när det väl gäller. Så ser inte verkligheten ut. Arbetet pågår på många håll, men inte i den takt som krävs – tid och resurser saknas.

När beredskap blir ett särintresse

På min klinik har vi kommit en bit, tack vare chefer som ser beredskap som en del av att klara både vardagen och framtiden. Men på många arbetsplatser ges mycket liten, eller ingen, tid för beredskapsarbete. Trots att beredskap lyfts som prioritet i Västra Götaland saknas ofta öronmärkta medel. Utan tydliga direktiv och tydligt avsatta resurser riskerar satsningar att rinna ut i sanden.

Vården som grund för samhällets trygghet

Inför valet behöver vi fråga oss vad som väger tyngst. För mig är svaret tydligt: att vård finns när något händer, att barnen är trygga i skolan och att våra äldre får det stöd de behöver. När grundfunktionerna fungerar kan människor i samhällsviktiga yrken fokusera på sin uppgift i kris.

Därför måste vården vara en av de mest avgörande valfrågorna – även om det innebär att andra hjärtefrågor ibland får stå tillbaka.

Motståndskraft byggs i vardagen

Jag vill att mina kollegor får möjlighet att utbilda sig, reflektera och öva. Motståndskraft byggs genom kunskap, träning och mental förberedelse. Men för att stå pall i kris krävs också en rimlig vardag: tillräcklig bemanning, hanterbar arbetsbelastning, återhämtning och vårdplatser som kan hållas öppna. Utan luft i systemet blir beredskap bara ett ord på ett papper.

Ett nationellt ansvar som inte kan delegeras bort

Riksdag och regering har inte gjort tillräckligt för att göra svensk sjukvård mer robust och resilient. Ofta hänvisas ansvaret till regionerna. Men om vården är en samhällsbärande funktion – vilket den är – behövs ett tydligare nationellt ansvar för förutsättningar, långsiktighet och finansiering.

Först måste vardagen fungera. Sedan måste vi rusta för framtiden: i morgon, om ett år och om tio år.

Dags att sätta press – inför valet

Det som krävs är inte fler tillfälliga projekt, utan samordnade krafttag: öronmärkta resurser för beredskap, långsiktiga lösningar för bemanning och arbetsmiljö, bättre samverkan mellan vård, kommuner, regioner, Försvarsmakten och frivilliga samt lagstiftning som möjliggör informationsdelning när det behövs.

Sjukvården är klassad som verksamhet värd att skydda – men behandlas ofta som en kostnad. I en tid där hot och kriser känns närmare måste människor kunna lita på att samhällets bas fungerar.

När valrörelsen drar igång: låt oss sätta press på våra politiker, på alla nivåer, att ge vården de förutsättningar vi förtjänar och behöver.

Sofia Westerling
Anestesisjuksköterska
Kris- och beredskapskoordinator Anestesi/Operation/IVA
Kungälvs sjukhus, Sjukhusen i Väster

Sökord

sjukvårdens beredskap, valfråga 2026, krisberedskap vård, krig och sjukvård, Nato och civil beredskap, resilient sjukvård, beredskapsutbildning vårdpersonal, vårdens bemanning, civilt försvar, nationellt ansvar sjukvård, vård i kris och krig