Det är början på mars 2015 och kallt ute. Klockan närmar sig lunchdags och dagen är mulen och grå. Jag är på väg hem från min arbetsplats; det är tre minuters gångväg mellan hem och jobb, om jag tar genvägen över Stockholmsvägens fyra filer. Idag har jag dock fastnat vid vägen och stått still; som fastfrusen vid vägen i 45 minuter.

Jag står som katatonisk vid vägen, en bit från sjukhuset och andas häftigt. Mitt hjärta slår så fort och hårt att det känns som att det vill bryta sig ut. Jag stirrar framför mig i chock medan bilarna far förbi i rusningstrafiken och jag kan inte röra mig. Min kropp lyder inte, jag har helt tappat fotfästet i tillvaron och den totala avsaknaden av något konkret och säkert att klamra mig fast vid och förutsägbarhet, fullkomligt tjuter i mina öron. Jag minns inte ens hur jag hamnade här, har ingen aning om hur länge jag stått där ens; jag är livrädd. Jag har aldrig känt skräck som denna tidigare; någonsin och det är helt förlamande.

Jag vet bara att jag nyss lämnat min arbetsplats sedan ca tre år efter ett möte som jag bett om med den nya chef som nyss börjat på avdelningen. Jag ville prata med henne om hur vi, under ledning av förra chefen, trots att jag har en funktionsnedsättning har fått jobbet att fungera bra med några mindre anpassningar och ett par hjälpmedel.

Istället har jag fått en 45 minuters utskällning för att ”Jag inte klarar mitt jobb, aldrig har gjort det” hur ”alla hatar mig, alla är trötta på att få göra det jag bara lämnar och trötta på att städa upp efter mig” och hur ”jag är en fara för patientsäkerheten”. Dessutom kommer det att vara slut på alla anpassningar och chefen kommer i framtiden att ”ställa exakt samma krav på mig som på alla andra”.

I början av mötet försökte jag påpeka att arbetsgivare har skyldighet att anpassa efter mina behov enligt både Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen men det bara gjorde att chefen blev mer aggressiv i sina påhopp och spände samtidigt blicken i mig på ett sätt som nästan gjorde fysiskt ont.

Någonstans här går något i mig sönder. Hela min självbild och världsuppfattning kraschar totalt och min hjärna uppfattar detta som ett så stort hot att den slutar fungera nästan helt. Den enda del som går att nå är min ”reptilhjärna” och den har bara tre alternativ: slåss, fly eller spela död dvs jag hamnar i ”Fight-flight-freeze-läge”.

I slutet av mötet har jag sådan panik att min hjärna skriker: ”FLY!” till varje pris var tvungen att ta mig därifrån, snarast möjligt. Medan chefen pratade så planerade jag min flykt; hur jag enklast och mest diskret skulle fly utan att bli sedd av någon. Ingen fick se att jag gråtit, min mascara måste ha runnit, kanske kunde jag via brandtrappan snabbt ta mig ner i kulverten?

Nu står jag då efter flykten vid vägen och har bara en enda tanke i mitt huvud: ”Jag vill inte leva mer, om det är som hon säger; alla hatar mig, då kan jag inte fortsätta leva! Det går inte; det finns ingen chans!”

Efter 45 min börjar min hjärna skicka signaler till andra delar och två andra ord dyker upp: ”Ring facket!” och jag ringer Vårdförbundet och på andra sidan svarar Cecilia som jag har haft kontakt med tidigare. När jag i efterhand har sagt till henne att hon där och då räddade mitt liv så tror jag inte att hon kan ana hur sant det är, hur stor hennes insats faktiskt var för mig.

Cecilia sa direkt till mig: ”Men Anna: det där stämmer ju inte!”, något som före detta inte ens hade slagit mig men nu räckte det för att väcka mig ur den där ”koman” och fick mig att återvända till logiskt tänkande som också fick mig att börja ifrågasätta. Var det verkligen rimligt att de låtit en legitimerad sjuksköterska jobba i tre år trots att de ansett mig vara patientfarlig, bara för att ”ingen ville göra mig ledsen”? Varför fick jag inte veta vilka det var som hade kommit med klagomål så gott som dagligen? Hade chefen faktiskt gått runt och frågat alla vad de tyckte om mig? I så fall; var det ens rätt? Fanns det inte en risk för att man på så sätt kunde uppmuntra till rent skitsnack?

Detta blev början på resan som skulle bli ett mångårigt helvete som jag aldrig kunnat föreställa mig och som jag än idag inte hämtat mig från. Under resans gång kan jag dock säga att jag fick all hjälp jag kunde få från Vårdförbundet; de fanns vid min sida till 200% i otaliga möten. Från det där första samtalet, vid varje möte efter det, i möten med chefen och HR-representant som påstod att de hade bevis för att jag inte kunde mitt jobb och i samma möten där Vårdförbundet begärde att få veta vad gjort fel men som chefen aldrig kunde visa. De förhandlade åt mig när arbetsgivaren ville säga upp mig och var obevekliga mot arbetsgivaren då det inte fanns saklig grund för uppsägning. De fanns där när jag fick svaret på IVO’s utredning och var för rädd för att öppna kuvertet, då stannade Jani kvar på kontoret med mig och gick igenom innehållet med mig trots att hennes dotter ringde! Jag har fått hjälp som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag blir aldrig samma person som jag var innan, får aldrig tillbaka tilliten till människor eller rättssäkerheten i vårt samhälle. Jag vill dock tro att jag någon dag kommer vidare som en klokare och bättre person. En sak jag bestämde mig för direkt, det blev mitt mantra; den regel jag aldrig fick bryta mot och som jag inte heller gjort och det var: ”Jag kommer aldrig att sjunka till deras låga nivå och jag kommer aldrig att vara tyst om detta!”.

Anna, stolt legitimerad sjuksköterska med funktionsvariation, nu även föreläsare och kunskapsspridare

Annas hemsida

  

 

Bli medlem

Läs mer vad du får som medlem.

Bli medlem nu