En svensk papperstiger

För ett drygt halvår sedan mördades en ambulanskollega av en patient i Harmångers kommun. Arbetsmiljöverket har sedan dess delat ut svidande kritik till Region Gävleborg där man bland annat har pekat på deras ansvar som arbetsgivare att skydda personalen från kända risker i arbetet, även när dessa är kopplade till enskilda individer. Sex månader senare häver samma myndighet ett skyddsombudsstopp i Region Stockholm som är riktat mot en nästintill identisk situation. Till media säger Arbetsmiljöverket att man bedömde att det inte föreligger ett allvarligt och omedelbart hot mot liv och hälsa.

Vad är det egentligen som krävs för att en arbetsuppgift ska utgöra ett allvarligt och omedelbart hot mot liv och hälsa i Arbetsmiljöverkets mening? Räcker det att arbeta på hög höjd utan säkerhetsanordningar, eller är det först när personen tappar fotfästet och faller mot marken som risken uppkommer? Detta är givetvis en absurd frågeställning, med tanke på att arbetsmiljölagen är anpassad för just den typen av risker som frågan handlar om. Nämligen de som är förenade med traditionellt manliga yrken. Att falla från ett tak är en uppenbart allvarlig och omedelbar risk, medan att ensam möta en beväpnad person som har uttalat att han vill mörda dig omfattas av en mer metafysisk karaktär, åtminstone så länge du också kan benämna personen som patient eller brukare.

Personal inom vård och omsorg utsätts dagligen för hot och våld, men eftersom lagstiftningen som är tänkt att skydda oss ter sig helt tandlös inför de paragrafer som ger upphov till riskerna hamnar vi i ett typ av juridiskt vakuum. Det är lätt att stoppa arbetet på en byggarbetsplats till dess att ställningar och andra säkerhetsanordningar är på plats, men när andra lagar samtidigt kräver att arbetet ska fortsätta får vi nöja oss med att arbetsgivaren ska tillsätta en utredning eller se över sina rutiner. Arbetsmiljöverket ryter ifrån och säger att offentliga arbetsgivare minsann också måste skydda sin personal, men när saken tas till sin spets räcker det gott med goda intentioner och formaliserade processer inritade i färgglada årshjul.

Vi behöver en modernare arbetsmiljölagstiftning och en tillsynsmyndighet med förmågan att agera förebyggande, även till skydd för välfärdens medarbetare.