Jag är inte längre värd en banan

Nä, vad är en sällan skådad lyx. Jag har tidigare varit ute och vevat i media kring situationen på sjukhuset. I detta fall talar jag om komplexet Sahlgrenska. Jag skall inte in på patienterna, denna gång, idag är personalen i fokus. Personalen som nu gick miste om sin sista banan eller för den delen äpplet. I klartext säger jag att fruktkorgen för anställda nu försvinner. Vet ni hur mycket det kostar!?

Min kontring är, vet nu hur mycket den bananen hjälpte när jag inte har hunnit äta min lunch eller middag för det är för mycket att göra. När jag kan gå ut i personalrummet och ta en banan och ett glas mjölk för att rädda det sjunkande blodsockret tillika hjärnkapacitet ett tag till. Ja ja vad du gnäller, tänker någon, ta med dig en egen frukt. Absolut, det kan jag göra.

Det jag reagerar på är att indragningarna nått en gräns när vi missunnar vår personal en banan. Till övervåningen som ni kallar den (självutnämnt av ledningen) undrar jag, är jag inte värd en banan? Igenom det stålbad ni i veckobreven talar om, ni meddelar att vi tillsammans skall ta oss igenom den förändring, denna kris, tillsammans skall vi skapa den överordnade fantastiska vården ni vill erbjuda. När ni säger håll i håll ut tillsammans klarar vi detta. Ni får hjälpa varandra, byta avdelningar, stötta upp allt som krävs. Kan jag inte igenom stålbadet få en banan. Kanske bara som ett tack.
Samtidigt är prishöjning på personalparkeringen en het potatis utan att överdriva. En höjning som går från dagens 400,-/månad till 1100,-/månad. Kanske redan vid årsskiftet. Frågan är sedan senaste brevduvan kom bordlagt. Kanske för att vi ska hinna smälta chocken och fundera över vilka prioriteringar vi behöver göra i livet för att ha råd att jobba kvar. Kanske får jag dra in på min klase bananer jag hade tänkt ta med till jobbet.

Ni kräver mycket av oss, ni drar in på det som skapar trevnad, ni sparar in på vår arbetsmiljö. Ni överlever på att vi älskar våra jobb och tuggar i oss en försämring i taget. Men betyder inte ledande, att även personalen mår bra så att de kan utföra ett bra jobb eller är det upp till tekniken att ta över? Roboten kräver bara el men sköterskan en hel banan.

Ni får gärna säga till om ni inte håller med om min bild Ers Övervåning men kanske är detta ert sätt att minimera bemanningen, de där 2000 anställda som skulle försvinna. Den ensamstående föräldern som ev nu ska lägga ca 5% av sin lön på att få parkera på jobbet. Då hen inte har något annat val ex, lämna på förskolan och ändå hinna till jobbet 6:45 eller inte bor i centrala stan där kollektivtrafiken kl 05:30 inte direkt åker skytteltrafik.

Vill ni att vi ska jobba kvar? Eller jobbar ni för att vi själva ska gå så att ni kan kalla det naturlig avgång? Det är en stor fråga efter en debatt kring en banan eller just det, även om parkering, arbetsmiljö och kanske ett robot övertag.

Maria Cronholm
Specialistsjuksköterska Barn och Ungdom
Drottning Silvias Barnsjukhus