Vill vi betala för legitimerad kompetens i sjukvården?

I hela Sverige är det problematiskt, kanske rentav omöjligt, att rekrytera Vårdförbundets medlemsgrupper, det vill säga barnmorskor, biomedicinska analytiker, sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor.

I media är det av förklarliga skäl sjuksköterskor som är i fokus, eftersom behovet av allmänsjuksköterskor, men också specialistsjuksköterskor, är i det närmaste skriande. Detta vittnas det om i media nästan varje dag.

Vad är det då som gör att det är så svårt att rekrytera våra medlemsgrupper? För de allra flesta stavas det LÖN, ARBETSTIDER och ARBETSMILJÖ och just i den ordningen. Det är intressant att det är så svårt att förstå att det är just så. Under alla år som vi har engagerat oss i Vårdförbundets arbete för att förbättra villkoren för våra medlemmar, har problematiken vilat på samma grundpelare men tyvärr bara eskalerat. Våra nya kollegor har haft klokskapen att värdera sig själva och dessutom varit bestämda i sina krav.

För att citera Florence Nightingale: ”det är alltid billigare att betala arbetskraften sitt fulla värde. Underbetald arbetskraft är alltid dyrare”. Våra politiker lokalt men framför allt nationellt har valt att agera struts och i stället fokuserat på en annan yrkeskategori i skolans sfär, vilket naturligtvis inte är fel, men oerhört svårt för våra medlemmar att acceptera och förstå varför vi inte räknas till de prioriterade. Opinionen i media säger klart och tydligt: Höj lönen och förbättra villkorsfrågorna.

Men inom vårdens sfär så letar man andra möjligheter och ett av dem stavas workshifting, uppgiftsväxling etc.  Det innebär kort och gott att vi läser tre år på universitetet och sedan ska vi helst byta arbetsuppgifter med varandra. Av förklarliga skäl anser inte Vårdförbundet att detta är att använda våra kompetenser på optimalt sätt.

Tjänstemän i långa rader på olika nivåer kommer med det ena förslaget efter det andra om hur vi ska byta jobb med varandra. Flödesscheman om hur det ska gå till, nya kompetenser, som vi inte vet vilka de är. Allt för att inte behöva höja våra löner. Rätt man (kompetens), på rätt plats, rätt patient, i rätt tid.  Det krävs rätt mycket för att det ska bli fel patient, på fel plats, på fel tid, med fel personal.

Det finns en föreställning om att sjuksköterskor bäddar sängar och delar mat i så stor omfattning att vi inte hinner med det ”rena sjuksköterskearbetet”, vad det nu är. Sanningen är den att vi på grund av vårt karaktärsämne omvårdnad (läkarnas är medicin) är de enda legitimerade specialisterna, naturligtvis inräknat barnmorskor och röntgen sjuksköterskor, när det gäller omvårdnad.

Ordet omvårdnad kan vara svårt att greppa, men det engelska ordet för omvårdnad är nursing och beskriver förmodligen tydligare vad det handlar om. Att bädda sängen och samtidigt prata med patienten ger oss ett gyllene tillfälle för en klinisk bedömning av allmäntillståndet. Kan jämföras med en läkares bedömning innan ordination, vilket aldrig skulle ifrågasättas.

Det sägs att vi sitter vid datorn i så stor omfattning att vi inte hinner med patienterna på grund av detta. När vi sitter vid datorn så gör vi naturligtvis inte detta av illvilja utan dokumentation ingår i omvårdnadstillfället och kan inte delegeras bort. Det som skrivs där ligger till grund för den fortsatta omvårdnaden och kan inte skrivas någon annan dag

Vi har som förbund deltagit i flera grupperingar där syftet har varit att se om någon annan kan göra, (företrädesvis) sjuksköterskans arbetsuppgifter. Begreppet workshifting har använts i många olika sammanhang oftast som en förhoppning om att lösa sjuksköterskebristen. Det är en sak att lära sig en arbetsuppgift vilket är klart möjligt. Däremot är det inte lika lätt att lära sig vidden av just den arbetsuppgiften och eventuella konsekvenser, om man inte har den teoretiska grunden att luta sig mot. För eftersom det är människor vi tar hand om, vi packar ju trots allt inte lådor, så är det viktigt att behålla respekten för våra legitimerade yrken och dess unika kompetens.

Betala oss anständiga löner och ge oss bra arbetstider och en arbetsmiljö värd namnet, så kommer vi att bli fler och förmodligen behöver vi inte ägna så mycket tid till att fundera på hur vi ska byta arbetsuppgifter med varandra. För visst är det den framtida bevarade bristen som ligger till grund för detta.

Som förbund hoppas vi på en verksamhetsutveckling där arbetsgivaren ser vikten av att använda våra kompetenser fullt ut vilket inte är fallet i dag.

Elisabeth Flygare
Förtroendevald i Vårdförbundet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Marita Tenggren
Avdelningsordförande
Vårdförbundet avdelning Västra Götaland

Martin Håland
Förtroendevald i Vårdförbundet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Susanne Blom-Persson
Förtroendevald i Vårdförbundet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset