Fel på män som väljer vård?

”Alla killar som arbetar i vården är bögar! Det måste vara något fel på män som väljer vård? De har en lös hand och gillar att domineras av kvinnor. Inte nog med det. Det är synd om dem också. De är bland ett gäng kacklande kärringar som hela tiden måste höras och låter sig hunsas av ett gäng skränande fruntimmer. Råkar det också vara en stark majoritet av kvinnor så får den stackars mannen inte säga något. Och vi kärringar bara kacklar och får ingen verkstad! Stackars karlar!”

Jag mår nästan illa när jag skriver detta. Och det på mig själv för ATT jag skriver om det. Gör jag hittepå om detta? NIX. Jag har mött det. Visserligen för att provocera mig. Men bakom en sådan provokation som jag kan bemöta finns det ett ohörbart mummel från en osynlig massa som handlar om exakt det jag beskriver. Det är värre; för det går inte bemöta. Det ligger där som en våt filt.

För inte kan det vara så att våra professioner attraherar människor av båda könen oavsett sexuell preferens, etnicitet och socialt sammanhang? För att det är ett avancerat och komplext val att arbeta i vård och med människor. Kan det vara så att det krävs mod att våga välja ett arbete där man jobbar med livet och döden? Visst blir livet skarpare när döden är närvarande?

För att arbeta med vård och människor, krävs modiga människor. Människor som är professionella och bemöter varje person på ett unikt sätt och vågar jobba med sina fördomar om ”hur det skall vara”.
Jag arbetar med kollegor och arbetskamrater. Jag möter människor, inte kön, inte etnicitet och inte sociala hierarkier.
Jag försöker jobba med mina fördomar. Jobbar du med dina?

Ha det bäst där ute!

Marianne Brindbergs