Ambassadörer för vårt yrke

Jo är det inte så att vi ska vara just det, ambassadörer för vårt yrke? Locka nya medarbetare att gå en minst 3 år lång högskoleutbildning för att sedan bli våra nya medarbetare. Kruxet med det är ju att vi är fäder, mödrar, fastrar, farbröder, mostrar morbröder osv till dessa våra presumtiva framtida medarbetare.

Ja att vara ambassadör för själva jobbet i sig är ju inget jag drar mig för att vara. Det som gjorde att jag själv valde yrket från början, de där skälen att hjälpa dem som behöver eller vill ha hjälp, patienterna och tron att jag kan göra skillnad.

Men dagens arbetsmiljö inom hälso-och sjukvården vill jag utsätta min dotter, son eller någon annan nära och kär för den?

Den där arbetsmiljön som är skapad av kraven om att vi hela tiden skall göra mer på färre personer. En allt större skara behövande patienter på en allt mer minskande skara hjälpande. De där kraven som känns i själen för att vi inte räcker till, känns i onda ryggar, trötta fötter och ömmande axlar. Känns i samvetet för det man inte hunnit med under arbetstiden, som gör att du fortsätter tänka på jobbet flera timmar efter det du slutat. Ibland tar oron över så du tar dig tid att ringa tillbaka till jobbet för att kolla upp med dem som är på arbetsplatsen just då och alltihop för en lön som inte är skälig.

Ja kan jag vara eller vill jag vara ambassadör för yrket? Sälja in det till min dotter eller son eller någon annan nära och kär?  Jag skulle ju så gärna vilja det, för i grunden är det ett fantastiskt arbete! Om det nu inte vore så att ekonomin allena styrde, istället för det som borde styra; nämligen patienternas behov, patientsäkerhet och vår arbetsmiljö, det som tillsammans bildar vårdmiljön.  Vi behöver ju dem så väl, våra presumtiva framtida medarbetare!

Tina Kall