Skyddsvästen i ambulansen är ingen provokation – den är en flyktväst

Inom ambulansen i distrikt 4 i Skåne har man valt att inte driva frågan om skyddsväst vidare. Det beslutet har väckt frågor hos mig och flera kollegor.

Hot och våld är fortfarande en reell arbetsmiljörisk i ambulanssjukvården. För många av oss upplevs frågan om personlig skyddsutrustning som mer relevant än någonsin. I höstas, när frågan var uppe på bordet, var det ingen som frågade oss kollegor vad vi tyckte, önskade eller behövde.

För mig – och för flera andra – är den centrala frågan inte längre om skyddsväst behövs.
Frågan är varför diskussionen fortfarande pågår.

Utifrån den verklighet vi möter i ambulanssjukvården, där hot och våld blivit ett allt vanligare inslag, har jag svårt att förstå varför vår personliga skyddsutrustning fortfarande vägs mot signalvärde snarare än faktisk arbetsmiljörisk.

Vi har nyligen sett hur en ambulanssjuksköterska dödades i tjänsten. Vi vet inte om en skyddsväst hade förändrat utgången. Men när det värsta redan har hänt borde frågan inte vara om vi ska införa skyddsutrustning – utan varför vi fortfarande tvekar.

För mig är skyddsvästen en självklarhet.
Eller kanske borde vi kalla den vad den egentligen är: en flyktväst.

Den är ingen provokation. Den är inget uttryck för aggressivitet. Den är inte till för att vi ska gå närmare faran. Den är till för att skydda kroppens vitala delar om situationen eskalerar.

Den ska ge oss sekunder.
Sekunder att backa.
Sekunder att lämna platsen.
Sekunder att komma hem.

Vår viktigaste uppgift är fortfarande vår egen säkerhet.

Ett argument som ofta lyfts är att det är svårt att veta när västen ska användas. För mig är svaret enkelt: den ska bäras hela tiden. Hot och våld i ambulanssjukvården är sällan förutsägbart. Situationen kan gå från noll till hundra på några sekunder.

Under mina sju år i ambulansen har jag dragit överfallslarmet sex gånger. En gång blev jag riktigt rädd. Alla gångerna har påverkat mig. När det väl smäller har vi nästan inga marginaler.

Vi kan ha gjort allt rätt. Följt rutiner. Gjort riskbedömningar. Samarbetat med polis. Och ändå hamna i en hotfull situation.

Det är verkligheten vi arbetar i.

Jag är ambulanssjuksköterska för att jag älskar att hjälpa människor. Jag vill vara där när någon behöver oss som mest. Men jag är också mamma.

Mina barn vill att deras mamma ska komma hem varje dag. Min familj vill det. Min man vill det. Mina föräldrar vill det.

Att skydda oss själva står inte i motsats till vårt uppdrag. Det är en förutsättning för att uppdraget ska kunna fortsätta.

Skyddsvästen är inte ett uttryck för rädsla.
Den är ett uttryck för ansvar.

Ansvar för oss själva. För våra kollegor. För arbetsgivaren. Och för alla dem som väntar på oss hemma.

Vi ska inte behöva riskera livet för att rädda andra.

Jag vill också lyfta frågan om försvarsspray.

Eftersom försvarsspray är lagligt för privatpersoner att bära och använda uppstår en gråzon i yrkesrollen. För många av oss handlar det inte om konfrontation, utan om en sista möjlighet att skapa utrymme att lämna en farlig situation.

Hur bedömer vi arbetsgivarens ansvar i relation till personal som saknar tillräckligt personligt skydd?

Om vi inte ges adekvat skyddsutrustning – vilket handlingsutrymme har vi då?

I andra yrken är skydd en självklarhet

Brandmän går inte in i bränder utan skyddsutrustning.
Byggarbetare klättrar inte utan säkerhetslina.
Elektriker arbetar inte i strömförande miljöer utan isolering.
Och ingen skulle be polisen att lämna sin skyddsväst i bilen.

Vi lagstiftar om hjälm, sele och skyddsutrustning i riskyrken. Men när ambulanspersonal ber om motsvarande skydd uppstår plötsligt en diskussion.

Vi ska kliva rakt in i det okända – utan skydd.

Varför?

Det borde inte vara en diskussion.
Det borde redan vara självklart.

Skyddsutrustning handlar inte om rädsla.
Det handlar om att överleva sitt arbete.

Så jag ställer frågan igen:

Varför ska ambulanspersonal behöva motivera behovet av en flyktväst?

/Angelica Rubér Leg. Ambulanssjuksköterska