Ett steg närmare ett något mer fungerande system

Öppet brev från mig till allmänheten med anledning av pågående konflikt mellan SKR och Vårdförbundet. Således är den även baserad på mina upplevelser, känslor och tankar. 

Här kommer några tankar från mig, en sjuksköterska i Region Skåne med elva månaders erfarenhet inom yrket, som just nu är uttagen i strejk sedan den 4 juni.

SKR uppger sig inte ha mandat att möta Vårdförbundets bud på en arbetstidsförkortning med 75 minuter/vecka. Det är 15 minuter/dag. Spontant kanske du tänker “Vad är det att orda om? Det är ju ingenting!”. Högst relevant fråga. En fråga som ställts av mig och flertalet förbipasserande när jag och mina kollegor stått runtom på SUS som strejkvakter. 

I Aktuellts debatt mellan Ulf Olsson från SKR och vårdförbundets ordförande från i tisdags blev svaret på frågan att det helt enkelt skulle vara otänkbart eftersom den redan ansträngda bemanningssituationen skulle förvärras om vi jobbar 15 minuter mindre per dag. I mitt 22-åriga huvud tänker jag att någon av de 13000 tusen sjuksköterskor som valt att lämna yrket enligt socialstyrelsens rapport kanske kommit tillbaka om utvecklingen går mot lite mer tacksamma arbetsförhållanden eller om SKR iallafall försökt anstränga sig för att framstå som en attraktiv arbetsgivare? Men SKR svarar i debatten att de inte har mandat till detta. Och sen tänker jag att om jag kommit på detta, måste även regionens ansvariga ha gjort det. Trots det tvivlar jag ibland. 

Vissa kanske tänker att deras arbetsveckor består av 40 timmar och det går hur bra som helst, så vad bråkas det när vi redan jobbar kortare arbetsveckor? Det korta svaret är att våra arbetsuppgifter kanske skiljer sig lite åt (eller kanske inte, och i så fall kan jag bara beklaga). I det långa svaret vill jag ge en inblick i inte allt för ovanliga, utan snarare vardagliga jobbsituationer: Hos en patient försöker jag lugna den galopperande dödsångest som kan uppstå efter ett hastigt meddelat cancerbesked eller beslut om att “vid ett hjärtstopp kommer vi inte försöka återuppliva dig”. Hos en annan patient frustration och lidande över att fortfarande vara i livet när hen hoppades på att få lämna jordelivet redan förra veckan. 

Till er som nu kanske undrar varför vi väljer att jobba kvar om vi nu tycker att det är så stressigt finns det lite olika svar. Ett av dem är att det faktiskt är många som valt att lämna. Det gänget representeras av de 13000 personerna jag nämnde tidigare (för perspektiv är vi just nu 2000 personer uttagna i strejk i landet, drygt 500 av dessa i Skåne, vilket Region Skåne uttryckt är en samhällsfarlig stridsåtgärd). Ett annat svar är att jag trivs på mitt jobb. Jag trivs med mina arbetsuppgifter. Jag trivs med patienterna och med mina kollegor. Vad jag inte trivs med är att periodvis inte kunna sova på nätterna på grund av stress. Stress som kräver tillräcklig återhämtning för att inte vara direkt skadlig, inte minst kortsiktigt i form av drömmar om att be om ursäkt till en smärtpåverkad patient efter att hen fått vänta okristligt länge på smärtstillande, utan även långsiktigt för att undvika utmattningssyndrom som följd av en ohållbar arbetsmiljö. 

Jag förstår att man kanske ifrågasätter hur en kvart om dagen ska kunna bota stressen? Jag har också ställt den frågan. Men jag har landat i svaret att vi måste börja någonstans, med ett litet steg, för att i slutändan skapa oss ett hälsosammare arbetsliv där vi så småningom slipper gå runt med en känsla av att betraktas som maskiner i en industri, som duger tills vi slits ut, och sedan byts ut mot nästkommande. Istället tar denna arbetstidsförkortning oss ett steg närmare ett något mer fungerande system. 

Och slutligen vill jag till dig som initialt tänkte att dessa 15 minuter om dagen känns som en absurd grund till pågående konflikt och strejk vill jag sammanfatta vad jag ville säga med dessa tankar. Jag personligen vet inte hur mycket mitt framtida arbetsliv kommer påverkas. Samtidigt är samma kvart uppenbarligen bärande för hela den svenska sjukvårdens uppbyggnad eftersom den enligt SKR är helt omöjligt att göra något åt, trots att de redan har 37 timmars arbetsvecka i sina kollektivavtal med Kommunal. Samtidigt tänker vissa fortfarande att det är Vårdförbundet som står för samhällsfaran i sammanhanget. Tänk så knasigt det kan bli. 

Tack för mig! /Lovisa Aldén