Ann-Marie Karmborg, Huvudskyddsombud på SUS

Smidighet. Flexibilitet. Förmågan att snöra skorna så att hen kan springa snabbare. Och snabbare. In på för hen okända kliniker. Och springa. I de långa korridorerna springer de. Sjuksköterskorna. Och arbetsgivaren i Landet upp och ner jublar. Det är den sortens medarbetare man vill ha. Det är alldeles tydligt.

Men premieras den enskilda sjuksköterskan för sin flexibilitet, för sin smidighets förmåga?

Nej då, när arbetsgivaren ber hen att hoppa ska hen inte fråga varför. Hen ska fråga hur högt? Till andra eller femte våningen? Där det saknas folk. Bredvid gång? Nej det är inte behövligt, du ska bara dela lite piller, hålla skutan flytande om man så säger.

För det har ju blivit så svårt på sjukhusen i Landet upp och ner, att de tillsvidareanställda sjuksköterskorna blir färre och färre. Men patienterna blir fler och fler. Och sjukare och sjukare. Således måste de kvarvarande anställda kollegorna röra sig snabbare och snabbare och in på okända terränger för att upprätthålla minimibemanning. Som sällsynta fåglar, innan de får de fridlystas status och upprättelse, är de i rörelse dygnet runt, alla dagar i veckan.

I tider av kris har arbetsgivaren som enda lösning för de akuta problemen att låta de få tillsvidareanställda sjuksköterskorna lösa situationen, att pressas ytterligare, att rotera på klinikerna, inom ramen för sin arbetstid, eller ytterligare övertid. Dygnsvila? I bästa fall.

Kungen i Landet upp och ner är likgiltig och tittar åt ett annat håll. Avstånden växer mellan arbetsledning och arbetstagare. Landskapet i Landet upp och ner har förändrats. Förändringen har skett successivt och omärkligt, men likväl har en radikal försämring av arbetsmiljön hänt över tid. Tonerna på himlen har blivit mer grå och solen tränger numera sällan fram. Det nya normala är inte som det var förr i tiden. Man pratar inte längre om utveckling. Det finns ingen tid att värna om professionen.

I Landet upp och ner har kungen haft en stor portmonnä med guldpengar avsedda för hyrsjuksköterskor. Dessa guldpengar har varit öronmärkta för dem. Det har tagits från en annan kassa sägs det. En kassa som är lika mystisk som obegriplig för de gamla trotjänare som år efter år troget tjänat sin klinik med usla lönepåslag, i varje fall jämförelsevis med konsulterna.

Så från en dag till en annan bestämmer kungen i Landet upp och ner att alla hyrsjuksköterskor ska avvecklas till årsskiftet. Massor med hyrsjuksköterskor ska försvinna från sjukhusen. Från alla kliniker, avdelningar, akutmottagningar. Kungen anser bland annat att det är demoraliserande med hyrpersonal. Han har dock inga moraliska betänkligheter kring vad hyrstoppet kommer att göra med en redan decimerad, pressad yrkesgrupp, eller vad det kommer att innebära för medborgarna och patientsäkerheten. Han har heller inte haft någon moralisk ångest att betala tillsvidareanställda lojala sjuksköterskor hårresande lägre löner än hyrsjuksköterskorna över lång tid.

Eftersom det inte är gjort någon orsaksutredning till den grundläggande sjuksköterske-bristen i Landet upp och ner så vet man heller inte hur man ska göra nu, när man akut kommer att stå utan massor med sjuksköterskor överallt. På olika kliniker sitter kungen och hans undersåtar och resonerar, skakar på sina huvuden och försöker tänka ut åtgärder utifrån risk och konsekvensanalyser kring vad det kommer att innebära att man tappar väldigt många sjuksköterskor inom en väldigt kort tid. Naturligtvis finns det ingen omedelbar lösning till alla luckor i den så kallade grundbemanningen. Därför att ingen tar eller har tagit ett övergripande ansvar för att lösa det grundläggande problemet. Man låter saker hända. Så får man se sen. Ingen ställer frågan öppet: HUR KUNDE DET GÅ SÅ HÄR LÅNGT? Eller: VEM ÄGER ANSVARET FÖR KOLLAPSEN?

Enkel matematik: det råder ingen egentlig brist på sjuksköterskor, men det råder brist på sjuksköterskor i Landet upp och ner som vill arbeta under dessa förhållanden. Höj lönerna och förbättra arbetsvillkoren så kommer molnen att skingras och solen att lysa igen. Svårare än så är det inte. Öppna portmonnän med guldpengarna och fördela dessa på befintlig ordinarie personal. Så kommer ordet att sprida sig och sjuksköterskor kommer att söka alla de vakanta tjänster som ligger ute.

Hade Landet upp och ner varit ett privat bolag, hade hela ledningen fått avgå. Då hade man gjort en omedelbar analys över situationen för att utreda varför kunderna är missnöjda, varför kostnaderna skenar, varför de anställda är uppgivna och går på knäna, varför alla verksamheter konsekvent missar sina budgetmål. Alla de frågorna vore högst relevanta att ställa till kungen i landet upp och ner. Det vore också rimligt att dessa svar redovisades och att någon i Landet upp och ner tog ett ansvar för situationen. Att jämföra med en haveriutredning. Vad har hänt med vår sjukvård? Vad hände? Varför hände det? Vad kan göras för att en liknande händelse inte kan inträffa igen?

Det är hög tid att vi tar bladet från munnen och säger högt att detta är bedrövligt.

I Landet upp och ner har det blåst in kalla vindar som dragit med sig en ålderdomlig syn på sjuksköterskans profession och profil. Man pratar sällan numera om yrkesskicklighet, eller individuell utveckling. Med en forntida hållning flyttar arbetsgivaren tillbaka positionerna för oss till den tiden då vi betraktades som inventarier och förväntades försaka delar av våra liv för att viga oss till kallet och bo på sjukhusen. Det är lätt att relatera dåtiden till dagens nya normala sjukvård där frågan inte är OM sjuksköterskan arbetar övertid, utan snarare HUR MYCKET?

I stället för att bekymra sig för viten relaterat till den enorma mängd övertidstimmar som är det nya normala, borde kungen i Landet upp och ner bekymra sig om statusen i verksamheten och måendet hos sina sällsynta fåglar som arbetar alla dessa timmar utöver sin faktiska heltidstjänstgöring. Kungen borde lösa det underliggande problemet med konkreta förslag till förbättringar. För att måna om och uppmärksamma en snart fridlyst art. Det som sker nu är ett dråpslag för en hel yrkesgrupp och det är högst sannolikt att detta kommer att leda till ytterligare negativa konsekvenser över tid. Men detta talar man heller inte om.

Jag är minst sagt bekymrad över händelsernas utveckling.

 

 


Kommentarer

  1. Tack för en mycket bra text🙏🏻 mitt i prick! 👏🏼👏🏼👏🏼

    1. Vilken ordkonstnär du är Ammi! 👌 Fantastiskt målande beskrivning av ett förödande problem som faktiskt har en enkel lösning 😮‍💨

  2. Utmärkt skrivet. Dessutom påverkas precis hela sjukvården i Landet upp och ner av denna huvudlöshet och arbetsmiljön försämras för samtliga yrkesgrupper även om det just nu av uppenbara skäl är mest fokus på sjuksköterskor. Den etiska stressen blir enorm.
    Det här rör sig alltså om ett kroniskt försämringssyndrom med perioder av mer akuta skov. Nu ett mycket allvarligt sådant som borde föranleda mycket akuta åtgärder, inte expektans.

  3. En sann sanning. Uppgradera kraftigt sjuksköterskan och övrig vårdpersonal.

  4. Utmärkt skrivet.Att dessutom massor av sjuksköterskor nu kämpar med långdragna utmattningssyndrom och inte tas på allvar, när rehabiliteringen ska ske åter till den toxiska arbetsmiljö som de flesta arbetar i ,då undrar man igen och igen ! Hur kunde det gå så långt? .Vem ska sätta ner foten. Nu räcker det .Ta hand om sjuksköterskorna då de är en utrotningshotad art .Är verkligen djupt oroad.

  5. Precis på pricken. Mycket bra beskrivning av landet upp och ner, Tack Ann-Marie👏👏

  6. Riktigt o h sant. Men ensam dansar inte kungen…. Vårdförfundet har, tycker jag, i mångt och mycket stampat takten till Jenkan 😪. Varit många år utan tillräcklig uppfinningsrikedom för att svara upp…. Vi medlemmar har lagt mkt pengar i kassan och vare sig villkor, arbetsmiljö eller lön är ok. Återigen, tycker jag – som dock inte ger upp hoppet mot den lillas kamp mot de stora regionerna. Men, mycket bra beskrivet. 🏥

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!