”MINIMIPERIODER FÖR VILA – ANDRA BESTÄMMELSER OM ARBETSTIDENS FÖRLÄGGNING

Artikel 3

Dygnsvila

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.” (EUR-Lex – 32003L0088 – EN – EUR-Lex (europa.eu))

Detta beslutades den 1 januari 2007. Alltså för 16 år sedan. Enligt direktivet och arbetstidslagen skulle den sammanhängande ledigheten vara elva timmar på en 24 -timmars period. Direktivet tillät dock avvikelser om det fanns ett kollektivavtal som gav ett minst lika bra skydd, till exempel, genom kompensationsledighet. Kollektivavtalen träffades, men problemet var att dessa inte uppfyllde den så kallade EU-spärren. Man visste att så var fallet, men man blundade för det. Så nu står vi här och är arga, på fackförbunden som har kommit på en sådan dum regel. Kanske skall vi inte vara arga på fackförbunden? Kanske skall vi vara arga på EU eller på oss själva som tillåter oss att arbeta så mycket och länge som vi gör? Kanske ska vi vara arga på arbetsgivaren som inte tar ansvar för arbetsmiljön?

Någonstans på vägen har vi som anställda blivit invaggade i att det är vi som ska se till att arbetsplatsen är bemannad, vi ska se till att semestrarna går ihop och vi skall ta extra turer när det fattas folk. Detta har på många ställen blivit en självklarhet.

Arbetsplatserna har blivit alltmer slimmade. Ofta beskrivs förändringen i skönmålande ordalag. En omskrivning är uttrycket ”precisionsbemanning”. Arbetsgivaren anställer färre personer än vad som egentligen behövs och låter dem lägga sitt eget schema, ett så kallat önskeschema. Så fint det låter. För arbetsgivaren vet att flexibilitet är något som värdesätts. Att själv kunna påverka när, var och hur arbetet ska utföras kan upplevas som en förmån. Problemet är att detta inte fungerar i verkligheten. Flexibiliteten innebär inte frihet utan ett krav på att vara ständigt tillgänglig och gränslös. För att ändå få verksamheten att fungera görs hastiga ändringar i schemat och övertid beordras, men du har ju önskeschema. Det är fint. Problemet är bara att återhämtningen uteblir och tid tas från vänner och familj för att hålla verksamheten flytande. På arbetsplatsen skapar det arbetsmiljöproblem: slitningar i arbetsgruppen, konflikter mellan kollegor och chefer, ökad personalomsättning och sjukskrivningar.

Arbetsgivaren har en skyldighet att åtgärda brister som påtalas i arbetsmiljön, de skall systematiskt arbeta med arbetsbelastning och arbetstid. Arbetsgivaren är även skyldig att hålla reda på hur mycket de anställda jobbar samt att de inte har fler arbetsuppgifter än de har möjlighet att klara av. Att vid underbemanning fortsätta göra samma jobb under lång tid är helt orimligt. Det är arbetsgivarens uppgift att lösa. Arbetsgivaren har ansvar att se till att kraven inte överstiger resurserna. En arbetsgivare som inte ser till att anställda har en rimlig arbetsbelastning och kravbild, riskerar både sin kompetens, produktivitet och sitt varumärke – därmed sin lönsamhet och konkurrenskraft.

Syftet med dygnsvilan är att värna de anställdas skydd och göra avtalet kompatibelt med EU:s arbetstidsdirektiv. Grundregeln är att en arbetstagare har rätt till 11 timmars dygnsvila per 24- timmars period och vilan får inte delas upp. Jag kan alltså inte längre jobba ihjäl mig på mitt önskeschema.

Hur skall detta då lösas rent schematekniskt? Svaret är att arbetsgivaren måste ta tillbaka det ansvar som de helt medvetet lagt på arbetstagarna. De måste börja leda och fördela arbetet, de måste höja lönerna och anställa fler. Vi, i vår tur, måste ta vårt ansvar gentemot oss själva, sluta offra oss för arbetsgivaren, börja säga nej.

Vi måste sluta kompensera för systemfel.

Magdalena Singleton huvudskyddsombud Region Skåne


Kommentarer

  1. Enligt min mening är önskescheman ett stort självbedrägeri, (som arbetsgivare ivrigt hejar på);
    jag tror jag bestämmer,
    jag tror jag har frihet ,
    jag fattar inte var för jag blir tröttare och tröttare.

    Jobbade fackligt när det skulle införas inom mitt område.
    Först lät det så bra, men när vi närmade oss införandet tog de bort själva ”moroten” .
    Då kunde lönesystemet inte ge extra pengar passen på obekväm arbetstid, inte ens vanliga ob kunde ges.
    Till nåt sådant kan man bara säga NEJ.
    (Chef från stora Länssjukhuset måste trott att lilla sjukhuset var dumma i huvudet, på riktigt)
    Idag är jag oerhört tacksam att vi sa nej.

    Jag har gått på fastschema under de 20 år jag arbetade inom akutvården.
    Har känt efter hur det skulle vara med önskescheman eller tvättstugeschema, båda med veto rätt på några turer varje schema period om 8-12 veckor.
    JAG FÅR ONT I MAGEN.
    Med önskemål schema så vet jag inte om jag jobbar jul eller midsommar eller kan ta ledigt för andra viktiga saker som sker i mitt liv.
    Jag ser inte riktigt i schema att det fattas personal.

    Med fastschema vet jag när jag jobbar och när jag är ledig hela året. Jag kan i god tid söka ledigt eller byta arbetspass med kollegor (det var ALDRIG ett problem; vi var kollegor) för att ha ett gott liv utanför arbetet.
    Idag kan man också göra så att storhelger tas bort från fasta schemat och fördela så rättvist det går emellan kollegor på jobbet.

    Men med önskeschema;
    är jag ledig den där helgen om 15 v när jag vill …
    Jag vet inte och kan inte höra med vännerna det går att göra det helgen före eller efter för jag vet inte det heller ..
    Det ger mig ont i magen, att hoppas men inte veta.

    Med fast schema om jag jobbar , kan inte få ledigt, ingen kan byta. Jaa då vet jag det också i god tid och hinner bearbeta besvikelsen.

    För mig blir det en bättre arbetsmiljö.
    OCH med fasta scheman blir det MYCKET MYCKET TYDLIGT att det FATTAS kolllegor på raderna.
    Det gör det också tydligt varför man känner sig utschasad vid och efter arbetsdagen, det gör det lättare att förstå och kunna vidta åtgärder. Också det är bättre för arbetsmiljön.
    Tydligheten gör det lättare att börja agera i enlighet med Magdalena Singletons budskap.
    Önskescheman är Dödscheman i min värld.
    Död för arbetslust,
    Död för att orka vara kollegial
    Död för att orka göra saker på fritiden…

    Idag arbetar jag dagtid som Distriktssköterska på heltid, finns mycket att säga om primärvårdens arbetsmiljö och hur den förändrats de sista 10-15 åren men det tar vi en annan gång.

  2. Förstår absolut tanken med mer vila och återhämtning. MEN – mina helger tillsammans med familjen är borta. Att jobba fre kväll, lör kväll, söndag kväll. Nej tack.
    Vi bör lämna vårdyrket för våra familjers skull.
    Lycka till allihopa.

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!