Dygnsvila, schema och ansvar...

”MINIMIPERIODER FÖR VILA – ANDRA BESTÄMMELSER OM ARBETSTIDENS FÖRLÄGGNING

Artikel 3

Dygnsvila

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.” (EUR-Lex – 32003L0088 – EN – EUR-Lex (europa.eu))

Detta beslutades den 1 januari 2007. Alltså för 16 år sedan. Enligt direktivet och arbetstidslagen skulle den sammanhängande ledigheten vara elva timmar på en 24 -timmars period. Direktivet tillät dock avvikelser om det fanns ett kollektivavtal som gav ett minst lika bra skydd, till exempel, genom kompensationsledighet. Kollektivavtalen träffades, men problemet var att dessa inte uppfyllde den så kallade EU-spärren. Man visste att så var fallet, men man blundade för det. Så nu står vi här och är arga, på fackförbunden som har kommit på en sådan dum regel. Kanske skall vi inte vara arga på fackförbunden? Kanske skall vi vara arga på EU eller på oss själva som tillåter oss att arbeta så mycket och länge som vi gör? Kanske ska vi vara arga på arbetsgivaren som inte tar ansvar för arbetsmiljön?

Någonstans på vägen har vi som anställda blivit invaggade i att det är vi som ska se till att arbetsplatsen är bemannad, vi ska se till att semestrarna går ihop och vi skall ta extra turer när det fattas folk. Detta har på många ställen blivit en självklarhet.

Arbetsplatserna har blivit alltmer slimmade. Ofta beskrivs förändringen i skönmålande ordalag. En omskrivning är uttrycket ”precisionsbemanning”. Arbetsgivaren anställer färre personer än vad som egentligen behövs och låter dem lägga sitt eget schema, ett så kallat önskeschema. Så fint det låter. För arbetsgivaren vet att flexibilitet är något som värdesätts. Att själv kunna påverka när, var och hur arbetet ska utföras kan upplevas som en förmån. Problemet är att detta inte fungerar i verkligheten. Flexibiliteten innebär inte frihet utan ett krav på att vara ständigt tillgänglig och gränslös. För att ändå få verksamheten att fungera görs hastiga ändringar i schemat och övertid beordras, men du har ju önskeschema. Det är fint. Problemet är bara att återhämtningen uteblir och tid tas från vänner och familj för att hålla verksamheten flytande. På arbetsplatsen skapar det arbetsmiljöproblem: slitningar i arbetsgruppen, konflikter mellan kollegor och chefer, ökad personalomsättning och sjukskrivningar.

Arbetsgivaren har en skyldighet att åtgärda brister som påtalas i arbetsmiljön, de skall systematiskt arbeta med arbetsbelastning och arbetstid. Arbetsgivaren är även skyldig att hålla reda på hur mycket de anställda jobbar samt att de inte har fler arbetsuppgifter än de har möjlighet att klara av. Att vid underbemanning fortsätta göra samma jobb under lång tid är helt orimligt. Det är arbetsgivarens uppgift att lösa. Arbetsgivaren har ansvar att se till att kraven inte överstiger resurserna. En arbetsgivare som inte ser till att anställda har en rimlig arbetsbelastning och kravbild, riskerar både sin kompetens, produktivitet och sitt varumärke – därmed sin lönsamhet och konkurrenskraft.

Syftet med dygnsvilan är att värna de anställdas skydd och göra avtalet kompatibelt med EU:s arbetstidsdirektiv. Grundregeln är att en arbetstagare har rätt till 11 timmars dygnsvila per 24- timmars period och vilan får inte delas upp. Jag kan alltså inte längre jobba ihjäl mig på mitt önskeschema.

Hur skall detta då lösas rent schematekniskt? Svaret är att arbetsgivaren måste ta tillbaka det ansvar som de helt medvetet lagt på arbetstagarna. De måste börja leda och fördela arbetet, de måste höja lönerna och anställa fler. Vi, i vår tur, måste ta vårt ansvar gentemot oss själva, sluta offra oss för arbetsgivaren, börja säga nej.

Vi måste sluta kompensera för systemfel.

Magdalena Singleton huvudskyddsombud Region Skåne