Ingen ska behöva dö på sitt arbete!

Nu har precis årsdagen för det fruktansvärda mordet i Harmånger passerat och det sätter fart på tankarna hos mig i rollen som Ambulanssjuksköterska såväl som i rollen som Skyddsombud. Jag har under sommaren arbetat heltid kliniskt, övrig tid på året gör jag 50 % kliniskt och 50 % som Förtroendevald med utökat uppdrag.

Psykisk ohälsa är ett växande problem bland befolkningen vilket blev än mer tydligt för mig under sommaren som gått. Det är dags att beslutsfattare och ansvariga politiker tar detta på allvar och skjuter till resurser för att möta det ökade trycket på vården. Vi ser att det ökar med hot och våld mot vårdpersonal och att det blir allt grövre. Antalet larm som ambulansen åker på som handlar om Psykisk ohälsa av olika slag fortsätter stadigt att stiga i antal, framför allt kvällar/nätter och helger är dessa larm väldigt vanliga.

En positiv utveckling som pågår på olika platser i landet är ju att man i fler och fler regioner arbetar med att sätta in PAM-enheter (Psykiatri Ambulanser). Stockholm, Uppsala, Linköping/Östergötland samt Värmland är föregångare här, och jag hoppas att även politiken i Region Örebro Län såväl som på nationell nivå skyndsamt inser vilka vinster det skulle få för samhället i allmänhet och patienterna i synnerhet med den här typen av enheter. Detta är något som jag verkligen tror på. Vi behöver i hela landet få till en fungerande Psykiatrisk vård där de patienter som har Psykisk ohälsa eller sjukdom faktiskt får träffa personal som är specialiserade på just den här patientkategorin. Att möta patienter med psykisk ohälsa eller sjukdom är inte någonting som ska ligga på, låt oss kalla det, somatiska Ambulanser i första hand. Dessutom är det så att i de fall det inte finns en ambulans tillgänglig är det inte ovanligt att ärendet spiller över på Polismyndigheten som inte alls har som huvuduppgift att vårda och många gånger har en helt annan vinkel in i ärendet än sjukvårdspersonal.

Ambulansen är idag en slags ”brandsläckare” när andra delar i vården ej kan möta upp i tillräcklig utsträckning.

 

Till exempel så är det vanligt att vi hamnar hos äldre patienter där man som anhörig kämpat länge men ej längre orkar, ibland kan det handla om en patient som ej själv ser att den behöver hjälp i vardagen men lever tillsammans med en partner som tar på sig vård ansvaret ofta på grund av ovilja att ta emot hjälp hos den som faktiskt skulle behöva det. Som tidigare nämnts är en stor andel av de larm vi åker på kväll/helg kopplade till psykisk ohälsa som tar sig olika uttryck. Här ser vi inom Ambulanssjukvården att sjukvården behöver vara med och äga dirigeringen av sjukvårdsresurser så som polis och räddningstjänst redan gör. SOS-alarm är ett vinstdrivande företag som inte på något vis tar ett arbetsmiljöansvar för de som arbetar inom ambulanssjukvården. Vi ser att när man har erfarenhet, kunskap och insyn i vården gör man mer välgrundade bedömningar och kan väga in fler olika parametrar för att säkra upp arbetsmiljön för personalen, vilket aldrig SOS-alarm kommer klara av så länge man anställer personer helt utan sjukvårds erfarenhet att dirigera vårdresurser.

I mina ögon är det 3 delar som behöver byggas ut i nuläget:

Larmkedjan behöver ägas av sjukvården från samtal till resurs på plats, Primärvården behöver stärkas för att ha möjlighet att ta emot de patienter som faktiskt är deras samt en förstärkning av Psykiatrin för att kunna möta det ökade trycket från personer med psykisk ohälsa. I dagsläget är trycket högt på såväl prehospitala resurser som akutmottagningar över hela landet då varken primärvård eller psykiatri har tillräckliga resurser för att hinna med det som egentligen är deras uppdrag. Inte sällan får vi inom ambulanssjukvården åka till personer med vad vi ser som enklare åkommor som man bör tagit omhand inom ex primärvård på en vårdcentral, men de här patienterna orkar inte längre försöka få ens en telefontid på sin vårdcentral då de försökt flertalet gånger så tillslut ringer man 112 för att få hjälp. Många ser samtalet till 112 som sin enda väg in i sjukvården även om vi vet att den vägen inte kommer fungera i det långa loppet för ex långdragna åkommor som kräver uppföljning vilket inte är akutsjukvårdens uppdrag.

Kom igen nu Sverige vi kan bättre än såhär 2026!

Jag vill avsluta min text med att skänka en extra tanke till anhöriga och kollegor till Helena som aldrig kom hem från sitt arbete för ett år sedan.

Carolina Classon

Huvudskyddsombud

Styrelseledamot Vårdförbundet Avd Örebro