Nattens röster – En sjuksköterskas reflektioner från psykiatrin

Morgon…

Nattens dämpade belysning är fortfarande på, det behagligt milda ljuset döljer de värsta skavankerna på de slitna väggarna och de gråa dörrarna till patientrummen.

Väggarna pryds av diverse dekorationer; små fjärilar, positiva budskap  och trädet med hälsningar från utskrivna patienter som i detta ljuset  framträder som konturer.

Jag stannar en sekund innanför dörren för att låta mina sinnen och osynliga antenner känna in avdelningen: alla patienter verkar sova eller vara på sina rum, surret från ventilationen och dämpat samtal från några nattskötare är det enda som hörs.

En doft av nybryggt kaffe ( tack och lov för andra gamla inventarier på avdelningen som vet hur man  brygger ordentligt kaffe!) blandas med en lätt pust av urin . Ser att en av sittkuddarna i soffan är utan fodral och dörren till målarrummet är stängd .  Vår lilla farbror Kent Dement verkar ha varit igång i natt. Sticker försiktigt in huvudet på hans rum och där ligger han och  sover djupt och fridfullt, ser ut som den snälla man han förmodligen var innan hans trasiga hjärna fick honom att börja se gubbar.

Hejar på nattpersonalen som berättar att sedan ”Kenta” somnade vid fyratiden har allt varit lugnt, vi byter som vanligt några ord om vädret utanför och om plågan att inte få sova .

Ser att en av de yngre skötarna har en mobil i handen, höjer skämtsamt fingret – ajabaja! Gör ingen stor sak av det, visserligen är det inte tillåtet att ha mobil framme ute på avdelningen , men det verkar onekligen väldigt lugnt och de sista timmarna av ett nattpass kan vara otroligt sega.

En patient, en kvinna från Mellanöstern sticker ut huvudet från sitt rum . Hon pekar på sin mun och ser frågande ut . Då vi inte alls talar varandras språk brukar Google Translate få försöka underlätta vår kommunikation ( vilket brukar sluta med en viss förvirring) men just nu skakar jag bara på huvudet och visar åtta fingrar . Budskapet verkar uppfattas och hon går in för att vila lite i väntan på frukost.

Dörren till rapportrummet står på glänt och jag går in och stänger den bakom mig då jag inte sett någon annan på väg in. Rapporten börjar. Nattsjuksköterskan är noggrann och rapporterar all historik och alla diagnoser .

Pennorna raspar mot papper Namn, diagnoser förkortningar. HSL, LPT, CT, ECT, PTSD, DDT – aj då nu tappade jag nog lite fokus, kan du ta om det där sista?  Ok du sa DVT… Mitt papper fylls av mina symboler, den erfarna sjuksköterskan stenografi. Pil upp och ner för bipolär sjukdom , en blixt för självskada, ett hjul för rullstol.

Mitt i rapporten ringer telefonen . Inläggning så här dags?!  Jag tar den så att nattsjuksköterskan kan rapportera klart . Ångest, självmordstankar, inga planer. Fortfarande berusad. Trött. Flödesschemat i mitt huvud pekar på Prio – sömn!  Informerar inläggande läkare om min slutsats och att eventuella prover och skattningar kanske kan göras senare. Hon håller med.

Går tillbaka och rapporterar till de andra . Skötarna är erfarna , utser vilka som ska hämta och frågar direkt när det är lämpligt att väcka för kontroller. Vi kommer fram till att före lunch blir bra .

Vi delar upp resten av patienterna och dagens uppgifter , önskar nattkollegan en god sömn och går för att möta en ny  dag på den Allmänpsykiatriska avdelningen.

Lena (Helena) Hammar

Legitimerad Sjuksköterska

med inriktning inom Psykiatri