Det är brist på många professioner i vården. Den allra mest uppmärksammade är sjuksköterskebristen. Operationer ställs in, patienter bollas runt som plockepinn i brist på resurser och vårdplatser är en utrotningshotad företeelse.

Fast egentligen inte. För det är ingen brist på vårdplatser. Kanske är det inte brist på sjuksköterskor eller någon annan profession i vården heller? För skulle det verkligen vara brist om det bara fanns attraktiva villkor, villkor som tillåter rast på riktigt, möjlighet att söka semester under året och få fyra sammanhängande semesterveckor under sommaren? Om löneutvecklingen stod i paritet med både den brist som finns på yrket och det ansvar som yrkesutövningen motsvarar? Om det vore självklart att slippa gå hem med ångest över att ha tvingats genomföra sina arbetsuppgifter halvdant eftersom det inte finns tid för att göra det på ett tillfredställande sätt? Ett sätt som medför att patienten får den vård hen behöver?

Kan vi inte bara utbilda fler?

Varje cell i min kropp skriker i frustration över sådana imbecilla påståenden.

Visst behöver vi bli fler inom många områden. Det saknas specialistutbildade sjuksköterskor inom många områden och för barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor finns det inte ens en specialistutbildning. Trots att behovet är stort av just specialistkunskap, något som ökar i takt med att vården blir alltmer avancerad.

Men att tro att lösningen till krisen i vården handlar om att utbilda fler är att bita sig själv i svansen. För det första sänker vi kompetensnivån när antagningsnivån sänks i och med fler utbildningsplatser. För det andra så har inte våra lärosäten tillräckliga resurser för att hantera ett större studentflöde. De som undervisar är ju själva den profession som det behövs fler av och dessutom med som lägst magisterutbildning. Inget som växer på träd alltså.

Och så till en av de svåraste nötterna att knäcka: Vem ska handleda studenterna? I nuläget skyfflas studenter ut till avdelningar och enheter där den mest erfarna tog examen i förrgår. Hur blir kvalitén på handledningen då? Och hur blir arbetsmiljön för den nyexaminerade som knappt hunnit bli torr bakom öronen själv?

På sjuksköterskeprogrammet har man dessutom kastat in ytterligare 30% verksamhetsförlagd utbildning. Inom befintliga treåriga utbildning. Om någon hade missat det så var det BRIST på våra professioner i vården redan innan detta beslut fattades.

Det finns ingen mirakelkur som snabbt kan injiceras och bota alla problem. Men det finns lösningar!

Se till att villkoren är goda i vården så att vi vill jobba kvar! Då kommer det finnas erfarna handledare som kan ta emot vetgiriga studenter. Och tänk efter om det inte vore vettigt att förlänga flera av de treåriga utbildningar som varit just treåriga sedan Juraperioden. Det rimmar inte med den kompetensnivå som ska uppnås under utbildningen eller de krav som finns efter examen. Det skulle också kunna bidra till en bättre vård och en tryggare profession.


Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

När du skriver en kommentar så godkänner du att dina personuppgifter hanteras enligt vår personuppgiftspolicy.

Följ avdelning Örebro i sociala medier!