Vilse i de politiska ödemarkerna

Glada i hågen gör sig ett gäng studenter redo för höstens studier. Många kände säkert ett pirr i magen när antagningsbeskedet damp ner i mailen och flera har nog redan en framtidsdröm om jobb på ambulansen, förlossningen eller fyslabb.

Entusiasmen brukar dock långsamt sloka och mungiporna sjunka nedåt till en mer sammanbiten look. När verkligheten kommer ikapp och man inser att det inte blev som man tänkt sig.

För vem hade drömt om att gå runt med en konstant oro över om man gjort rätt, eftersom det inte fanns tid att vara noggrann eller någon kollega med erfarenhet att fråga. Om man ens hade hunnit fråga?

Och vem fantiserar egentligen om att kastas in i en mardrömsliknande schemarad där konstant trötthet är en pandemi bland personalen på avdelningen?

Vem vill gå hem från sitt arbete och alltid känna sig otillräcklig, med en gnagande känsla av att man borde kunna gjort så mycket mer? En etisk stress som fräter hål inombords och etsar sig fast i själen.

Konstant nedräkning till ledighet och semester. Drömmar som övergått till att fantisera om vilket annat jobb och yrke jag kan tänkas ha.

Lättnaden inombords när jag lämnar in min uppsägning…

Vi fyller på i ena änden och tappar ut i andra. Det är inget annat en ett haveri, som vi egentligen har makten att förändra. Men var finns den politiska viljan?

Jag söker med ljus och lykta efter en ljusglimt i det politiska ödemarkerna. Känner mig helt vilse bland otillräcklig ekonomi, missriktade satsningar och storslaget valfläsk . Finns det något som kan spira och gro efter den långa sommarledigheten? Låt oss verkligen hoppas det.

Annars riskerar  framtidsdrömmen att förvandlas till en verklig mardröm.