Välkommen till verkligheten

SKR, Sobona och politiker i Sverige här ska ni få en inblick i vardagen för oss som arbetar patientnära. Texten är utformad så att sekretessen aldrig bryts!

Jag har studerat på Universitet i 4 år, först 3 år till Legitimerad sjuksköterska och sedan ytterligare 1 år inom specialitet Prehospital sjukvård.
En dag på mitt arbete som Ambulanssjuksköterska kan se ut enligt följande:

Börjar mitt arbete 07.00 men eftersom vi inte har någon överlappning så är jag på arbetet kl 0645 för att se till att kollegan som arbetat natt inte ska behöva arbeta övertid. Om jag får betalt för kvarten? Nej, nej den bjuder jag på…

Passet börjar med att kontrollera bilen så all utrustning är som den ska och att allt är komplett.
07.10 får vi första larmet, prio 1 kramper barn. Det är en liten kille på 3 år som krampar för 5e gången sista dygnet, man har gett de läkemedel man har hemma och redan hunnit vara på akuten en gång de sista 12 timmarna. Vi ger läkemedel och lugnar stressade anhöriga på plats. Ett mindre syskon hänger i mammas byxben och tittar på med stora ögon medan vi lugnt och metodiskt tar hand om storebror. Krampen släpper och vi kan börja förbereda för avfärd mot sjukhuset.

30 minuter senare är vi precis klarar och har återställt bilen. Nytt larm, det ligger på idag och alla kollegor är upptagna. Den här gången är larmet prio 2 dåligt allmäntillstånd.
Vi kommer fram och möts av en orolig hustru som berättar att hennes man som är svårt sjuk i cancer nu inte klarar att vara hemma längre. Vi kontrollerar puls, blodtryck, syresättning, temp mm. Kontaktar sjukhuset och får en plats till mannen direkt på avdelningen för palliativa patienter som är i livets slutskede. När vi lastat honom på båren kommer barnen som är 6 och 8 år och kramar om sin pappa. Påväg till sjukhuset samtalar vi och mannen säger att det här är min sista resa  jag kommer aldrig hem igen.

Nästa larm kommer när vi satt oss i bilen för att åka tillbaka till stationen. Klockan har nu hunnit bli 10, vi har inte hunnit med någon frukost idag och kissa får man göra sen. Nästa patient är en ung tjej som mår dåligt psykiskt och tagit tabletter för hon inte vill leva längre, vi försöker trösta henne och hon följer utan större protester med till sjukhuset. Hon får dricka kol i ambulansen och övervakas för att tabletterna kan göra så hennes hjärta påverkas. 11.30 är vi tillbaka på stationen och hinner springa på toaletten och snabbt äta matlådan innan nästa larm.

Den här gånger prio 1 medvetslös vuxen. Vi sätter oss i bilen och får knapphändig information från sos då samtalet fortfarande pågår med inringaren. Det är en man som ringer in och hans fru är okontaktbar. SOS guidar mannen i HLR via telefon tills vi kommer på plats. Vi är 2 ambulanser på plats och jobbar i 20 minuter men tyvärr går inte kvinnans liv att rädda. Kollegorna lämnar och vi stannar kvar med mannen och stöttar, tröstar och förklarar hur processen ser ut nu. Vi måste ringa dit en distriktsläkare för hjälp med att konstatera dödsfallet och fylla i alla papper. Sedan ska begravningsbyrå ringas ut för transport till bårhuset. Paret är i 70-års åldern och deras barn och barnbarn hinner komma på plats innan läkaren. Vi stannar kvar och försöker finnas till efter det behov de anhöriga har.

Vid 14 tiden är vi åter tillbaka på stationen och tar en kopp kaffe med några kollegor som också är inne på stationen. Vid 14.45 får vi återigen ett larm. Den här gången är det en pågående förlossning. Vi åker mot adressen och sos meddelar att man även larmat ut en ambulans från sjukhuset och dom får med sig barnmorska. Vi är på plats på adressen efter ca 10 min och mamman har regelbundna värkar och ligger på golvet i badrummet. Det är parets andra barn och allt har gått snabbt. Kollegorna och barnmorskan anländer ca 10 min efter oss och barnmorskan konstaterar att det inte kommer dröja länge innan barnet kommer ut så det beslutas att barnet får förlösas på plats. Förlossningen är okomplicerad vilket bi alla är tacksamma för eftersom vi inte ät på sjukhuset. Vid 16 lämnar vi av mamma, barn samt barnmorska på förlossningen. Vi slutar egentligen 16 så vi styr tillbaka mot stationen och lämnar över till kollegorna. Vi har inte hunnit tanka bilen och ej heller tvätta av den så vi rapporterar över det till nästa besättning.

Nu kommer vi till andemeningen med den här långa texten.
Förklara för mig varför det är orimligt att man i yrken där vi förväntas vara på tårna och vårda våra medmänniskor i alla olika skeden av livet kan få en ynka kvart om dagen i arbetstidsförkortning? Många kommer aldrig någonsin behöva möta de saker vi ställs inför dagligen. Den etiska och psykiska påfrestning vårdyrket kan innebära kräver i mina ögon en annan återhämtning än många andra yrken.

Att på EN arbetsdag få välkomna en ny människa och i nästa stund möta en förälder eller för den delen ett barn som får sin sista resa i livet med just oss är en tung uppgift. Missförstå mig inte vi finns här för er genom livets alla skeden men vi borde verkligen kunna få en liten kvart om dagen kortare arbetstid för att få lite mer luft under vingarna så vi hinner bearbeta olika saker. Tro mig när jag säger att tragiska händelser i era liv påverkar även oss när vi får bli en del av det som sker.
En dag för oss kan innebära allt ifrån enklare uppdrag till underbara nya liv och i nästa sekund ond bråd död.

En sista fråga till politik och arbetsgivare. Hur kan det vara samhällsfarligt att vi arbetar våran heltid och sen går hem?

Det är ju pinsamt hur man under så många år duckar för problemet med bemanningen och helt uppenbart nu faktiskt använt övertid som en bemanningsstrategi. Hur sover man gott om nätterna när man vet att vårdpersonalen måste jobba 3 000 000 övetidstimmar på ett år? Antar att ni räknar timmar istället för får på kvällen!?

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Skyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro