Att jobba i uppförsbacke eller åka kana nerför…

Var med min mamma 80+, på akuten pga handledsfraktur härom veckan och där satt vi i mååånga timmar så vi reflekterade en hel del om ganska mycket. Vi kom dit en fredag vid lunch och jag i min enfald trodde att de vill ha oss härifrån pga fredag kväll och sommarbemanning mm. Dessutom var det ganska lugnt när vi kom enl personalen.

Nu förstår jag att en fraktur på en arm inte är lika allvarligt som mycket annat akuten har, men att bli nedprioriterad hela tiden; det blir som en tävling man startar längst bak i. Det känns som man aldrig kommer fram!

Men vi kom nästan fram iaf. Vid 12 på natten fick lilla mamma och jag åka hem halvfärdiga( men helt slut)  pga stora trauman som kom in. Så hon fick åka tillbaka på lördags fm och göra slutröntgen….

Vad reflekterade min mamma över då som inte jobbat inom vården över huvud taget? Jo att,

-Personalen verkade inte vilja titta in i väntrummen(hennes ord)… Är det för de tror vi ska fråga något sa hon. Ett leende och bekräftelse att vi ser dig kostar inget, men när man inte har några svar så känns det nog frustrerande och uppgivet.

-Att all personal vi till slut träffade är duktiga, snälla och rara. Min bror som inte (heller) jobbar inom vården kan inte förstå att vi ens tänkte så. ”Det ska väl alla vara, det är väl deras jobb” tyckte han… Jag tycker nog också iof att visst, det ska man vara, men fram för allt professionell och mötet blir ju så mycket bättre om personalen man möter är duktiga, snälla och rara.

Min reflektion efter 11,5 timme på akutmott var bla:

-Hur är Vårdförbundets medlemmars arbetsmiljö pga att organisationen inte gör det möjligt att göra sitt bästa? Att ha en patient på ”sin” mottagning 11,5 timmar är nog ingen som önskar.

Och i vidare perspektiv, hur en 1a linje chefs mandat bakbinds pga högre ledning bestämmer över ex operationsresurser eller vårdplatser som överskrider vad hen kan bemanna? När jag var 1a linje chef så upplevde jag ändå att verksamhets- och områdeschefer lyssnade på och till och med efterfrågade vad jag tyckte och hade resurser för att bemanna.

Nu verkar det som att produktionen går först och sen får det lösas genom extrapass och övertidsarbete.

Eller har jag fel? Egentligen hoppas jag att jag har fel….

/ Helena Nyrén, styrelseledamot/ fd första linje chef/ närstående