Själv är jag nyfiken på om bron kommer att hålla för tung trafik, alltså den bro som ska konstrueras utan byggnadsingenjör, men som har fyra rekorderliga svetsare på arbetsplatsen. Men det kanske inte är så viktigt?
I alla fall inte när en liknande situation utspelar sig i vården. Det går ju att chansa också och se hur länge det håller.
För när det kommer till säkerheten i vården så tycks det vara underordnat. Det verkar inte vara viktigt att den vård du får på vårdcentralen eller på BB utförs av någon som faktiskt har utbildning och därmed kompetens för att göra rätt bedömningar och behandlingar. Arbetsgivare runt om i landet verkar tro att utbildningen till distriktssköterska inte har någon större betydelse för vårdcentralens säkerhet. Eller att en barnmorskelegitimation inte spelar någon roll, det går lika bra med en sjuksköterska eller undersköterska, trots att dessa professioner inte har någon som helst utbildning inom vare sig sexuell och reproduktiv hälsa eller perinatal vård och amning.
I vissa delar av landet så är den gynekologiska cellprovtagningen helt utlagd på undersköterskor. Har de ens gynekologiska undersökningar med i sin utbildning? Men det räcker tydligen med en snabbkurs någon eftermiddag för att få den kompetensen som annars innefattas i den dubbellegitimerade barnmorskeprofessionens område. Och den stund för det korta samtalet innan, under och efter provtagningen då många frågar om blödningsrubbningar, torra slemhinnor eller framfall, faller helt bort. För det krävs en barnmorska för att kunna besvara sådana frågor. Ingen annan.
Missförstå mig inte. Undersköterskor är ju helt fantastiska och vården skulle inte fungera utan dem. Men det är ju ingen som kommer på tanken att sätta in en barnmorska som kirurg. Inte ens med en snabbutbildning…
Precis samma skrämmande taktik sker på labb och på röntgenkliniker. Legitimerade biomedicinska analytiker byts ut mot exempelvis undersköterskor och samma sak sker med röntgensjuksköterskor.
Är budskapet från våra arbetsgivare att vi inte behövs? Kan vi lägga ner utbildningarna på landets universitet och högskolor egentligen? Oavsett hur de (inte) tänker så är det ju verkligen inte positivt ur rekryteringssyfte. “Utbilda dig en himla massa år, men det går egentligen lika bra med någon utan din utbildning“.
Jag ser också ett problem med att det faktiskt finns personer som har utbildning inom ett visst område men som, utan betänkligheter, ger sig in hals över huvud i något som de faktiskt inte har kompetens för. Varken teoretisk eller praktisk. Hur tänker du som gör det?
Personligen så är jag rädd om både människan jag ska vårda och den legitimation jag har.
Jag vet i alla fall vem jag vill bli behandlad av, vem som ska få ge mig råd när jag behöver, vem som ska genomföra undersökningen på mammografin och vem som, åtminstone borde få undersöka mina prover på labb. Men vet du det?
Du kanske åtminstone vet vilken bro du helst skulle rulla ut din bil på när du ska korsa ett vattendrag eller en djup ravin; Den som är byggd med hjälp av byggnadsingenjörens arbete med bland annat system- och hållfasthetsberäkningar? Eller den utan?
Anne says
Klockrent och som vanligt huvudet på spiken Åsa!!
Åsa Mörner says
Tack så jättemycket!
Josefin Wiking says
Superbra beskrivning som folk i allmänhet kan ta till sig och förstå jämförelserna. Jag delar! Tack!
Åsa Mörner says
Tack för din feedback och att du delar texten!
Marie Wexell Bajlo says
Jag beundrar din liknelse. Bron
Hur får vi bra/bättre Vård när arbetsgivaren föredrar att räkna huvuden framför kompetens.
Åsa Mörner says
Tack, ja det är så knasigt så det är svårt att förstå hur de tänker…
Marie Wexell Bajlo says
Som Bm utexaminerad 1997.arbetat som Ssk sedan 1988.Jag har svårt se att utvecklingen av yrket har avancerat.
Vi går nu tillbaka till det som redan blivit avvecklat för år sedan.Inget fel i det för att förlösa barn går ut på samma sak att det ska vara optimal upplevelse för modern samt säkert för barnet.Det är vår målsättning.Sedan får vi anpassa efter situationen som kan uppstå.Blivande mödrar är väl pålästa och vet vad de vill ha.Samtidigt är det inte så att vi alltid kan leverera efter deras önskemål.Vårdtiden är för kort vilket resulterar i mycket återbesök och onödig problematik med amning osv.Att man nu som barnmorska ochså måste dokumentera mycket mer än tidigare för att säkra att man inte blir anmäld om något inträffar.Allt som ska ske på kort tid gör yrket så stressigt att det är svårt att genomföra på ett sätt att man efter sitt arbetspass kan känna sig nöjd med sin insatts.De flesta av oss går förr eller senare in i väggen trots att vi har skaffat oss vårt drömyrke.numera en mardröm ibland.Trött Bm.
Åsa Mörner says
Tack för din kommentar och för att du läst bloggen. Ja, det är väldigt många som upplever precis det du skriver. Orken tar slut och det blir den berömda väggen.. Det är ju fantastiska yrken, men vi är inga robotar. Det är verkligen dags att tänka på de anställda nu! Det kommer att gynna alla vårdsökande och leda till en tryggare, säkrare och mer lättillgänglig vård.
Linnea says
Tack för intressant läsning. Där vi jobbar på en akutvårdsavdelning för barn ersätter man städare med oss för att spara pengar . Också ett exempel på dåliga prioriteringar . På helgerna , när vi är fyra personer som jobbar , och det kan vara jättehårt tryck på avdelningen, så ska vi stå och städa rum mellan vårdarbetet .och då finns såklart ingen beslutsordning på plats att se vad beslutet lett till . Vi är redan tight bemannade och det finns inte många att ta av sjukluckor heller . Hur ska vi få folk att stanna ?
Åsa Mörner says
Hej och tack för din kommentar och att du läser bloggen!
Det låter helt galet! Jag tycker att ni ska skriva avvikelser om det, om att det orsakar en risk för patienterna när er profession städar och inte kan ha fullt fokus på vården.
Det vore såklart bra att uppmuntra politiker att gå med en dag i era skor också. Nu när restriktionerna lättas så kanske det är möjligt att bjuda in en regionpolitiker? De behöver veta att det ser ut så här och att det kommer att vara svårt att behålla bemanningen med den personalpolitiken