Att våga vara den obekväma rösten - skyddsombudens dag 21 oktober

Hej! Alexandra Lyssarides heter jag! Jag är ambulanssjuksköterska på Falck Ambulans Östergötland sedan 8 år tillbaka. Här har jag även fått förtroendet från mina kollegor att företräda dem som fackligt förtroendevald och skyddsombud.

Just att ha fått förtroendet att representera mina kollegor i denna roll är något som driver mig till att göra det som uppdraget innebär varje dag – finna risker, bedöma, granska arbetsmiljön, förbättra och förhindra. Som skyddsombud behöver man ibland våga vara den obekväma rösten, och min uppfattning är att man oundvikligen kan uppfattas som det när varje sten ska lyftas, vridas och vändas på. Det är dock otroligt viktigt. Det är det arbetet som leder till att vi kan få en arbetsplats som är säker, både att vistas i fysiskt men även psykiskt och psykosocialt.

Att vara skyddsombud handlar för mig om att våga ställa frågorna som kanske inte alltid är de enklaste. Varför gör vi så här? Finns det ett annat sätt? Vad händer om vi inte förändrar detta? Och kanske framför allt – hur mår egentligen våra kollegor?

Vi behöver kunna fatta svåra beslut, samarbeta och vara professionella även när det är som mest påfrestande. Då måste vi också ha en arbetsmiljö som ger oss förutsättningar att göra just det.

I ambulanssjukvården är arbetsmiljön speciell. Vi möter människor i deras kanske värsta stunder i livet. Vi arbetar under tidspress, i olika miljöer och med situationer som snabbt kan förändras. Vi behöver kunna fatta svåra beslut, samarbeta och vara professionella även när det är som mest påfrestande. Då måste vi också ha en arbetsmiljö som ger oss förutsättningar att göra just det.

En god arbetsmiljö skapas inte av sig själv. Den behöver vi arbeta med tillsammans, varje dag. Som skyddsombud har jag en viktig roll i det arbetet, men jag tror också starkt på att arbetsmiljö är allas ansvar.

Det är kollegan som vågar säga ifrån när något inte känns bra. Det är chefen som lyssnar och tar signalerna på allvar. Det är arbetsgruppen som tillsammans funderar över vad som kan göras bättre. Och det är skyddsombudet som behöver vara den där extra rösten som ser, frågar, granskar och driver frågor vidare.

För mig är det också viktigt att komma ihåg att det bakom varje arbetsmiljörisk finns en människa. En kollega som ska orka gå till jobbet, känna sig trygg, kunna utvecklas och komma hem med samma känsla av värde och trygghet som när arbetsdagen startade.

Därför behövs skyddsombud. Vi behövs för att förebygga innan något händer, för att uppmärksamma det som annars riskerar att gå obemärkt förbi och för att våga stå kvar även när det blåser.

Tack till alla skyddsombud som varje dag tar sig an detta viktiga uppdrag. Till er som lyssnar, frågar, granskar, står på er och ibland får ta den svåra diskussionen. Tack för att ni vågar och orkar vara obekväma.

Ibland innebär uppdraget att vara obekväm. Men att vara obekväm i rätt tid kan vara det som gör skillnaden mellan att en risk bara konstateras och att den faktiskt åtgärdas.

På Skyddsombudets dag vill jag därför framför allt säga tack.

Tack till alla skyddsombud som varje dag tar sig an detta viktiga uppdrag. Till er som lyssnar, frågar, granskar, står på er och ibland får ta den svåra diskussionen. Tack för att ni vågar och orkar vara obekväma.

Ert arbete kanske inte alltid syns, men det gör skillnad.

Och till mina kollegor vill jag säga: fortsätt att berätta. Fortsätt att fråga. Fortsätt att säga ifrån när något inte känns rätt. Det är genom att vi tillsammans vågar lyfta blicken, även när vardagen går fort, som vi kan skapa en arbetsmiljö där människor faktiskt kan hålla – både idag och imorgon.

För det är trots allt det som är målet.

Inte bara en arbetsplats där vi kan utföra vårt arbete, utan en arbetsplats där vi kan göra det på ett tryggt, hållbart och mänskligt sätt. En arbetsplats där vi också får komma hem säkert när arbetsdagen är slut.