Känslan av att bli köpt......
När pandemin bröt ut och skakade om världen förväntades alla inom viktiga samhällsfunktioner, kanske framför allt personalen inom vård och omsorg, att rusta upp i frontlinjen mot viruset.
Ingen visste hur allvarligt det skulle komma att bli eller hur svårt sjukdomsförloppet kunde te sig. Detta faktum till trots stod vi där enade och mötte viruset medan det bredde ut sig och gjorde många medmänniskor svårt sjuka.
Många inom vården blev hastigt flyttade till andra arbetsplatser där man förväntades lära nya uppgifter eller ”damma av” gamla kunskaper för att vårda de som drabbades hårdast och blev svårt sjuka. Veckorna gick alltmedan personalen kämpade hårt, belastningen var hög, tyvärr fanns ingen tid för återhämtning i sikte.
Sommaren närmade sig och personalen såg fram emot semester och vila, då kom beslutet från sjukhusledningen, personalen får inte mer än 3 veckors semester under sommarperioden. Det utlovades en veckas semester under hösten och ekonomisk ersättning för den förskjutna veckan. Känslan som infann sig hos personalen var uppgivenhet, vi var i behov av återhämtningen och den ekonomiska ersättningen var en klen tröst i rådande läge.
Den enorma psykiska påfrestning som varit våran vardag under flera månader innan sommaren äntligen kom går inte att återhämta sig från på endast 3 veckor. Att försöka förmedla känslan av att arbeta under de förhållanden som rådde när det var som mest ansträngt är näst intill omöjligt.
Ofta lämnade man arbetet efter passets slut med en känsla av utmattning som var näst intill förlamande.
Tröttheten visste inga gränser efter att hjärnan gått på högvarv hela tiden för att försöka lära sig om, och förstå sig på, detta nya virus. Nu är hösten här och vi väntar spänt på vad som blir nästa steg i utvecklingen, kommer det en andra våg och hur mycket mer orkar medarbetarna?
Ett som är säkert är att just nu behöver personalen andrum och möjlighet att få ledigt under hösten. Tyvärr ser återhämtningen ut att dröja då situationen med att bemanna arbetspassen är minst sagt ansträngd. Mycket sjukskrivningar leder till att det en hel del dagar är svårt att bemanna arbetspassen från ena skiftet till nästa.
Dessvärre känns det som att våra chefer på avdelningsnivå hela tiden arbetar mot en ”högre makt” som bromsar och har svårt att förstå verkligheten så som vi i verksamheten känner den.
Rädslan nu är att många av våra erfarna medarbetare väljer att se sig om efter annat, sista året har en hel del medarbetare valt att söka sig till andra arbetsplatser eller läsa vidare.
Det är dags för krafttag nu för att inte ytterligare kompetens försvinner ur verksamheten. Akutsjukvården blöder och den stabila grund som våra erfarna medarbetare bidrar med riskerar att rämna om inget görs åt villkor så som arbetstider, löner och möjlighet till betald vidareutbildning.
I dagens samhälle är inte många av oss intresserade att arbeta likt Florence Nightingale, vi kräver bättre villkor där vi känner oss lyssnade på. Vi vill gärna finnas där för våra medmänniskor och brinner för att hjälpa dem i deras svåraste stunder. Vi vill vara där vid allt från förlossningar till en annan människas sista andetag i livet, men vi vill också ha villkor som ger oss möjlighet till en värdefull fritid där vi orkar leva tillsammans med våra familjer och vänner.
Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Huvudskyddsombud
Universitetssjukhuset i Örebro