Fredag kväll i hemsjukvården
Jag kan börja med att berätta att jag är Huvudskyddsombud i Örebro kommun och merparten av min arbetstid går till mitt fackliga uppdrag i Vårdförbundet avdelning Örebro.
Men hela 10 % jobbar jag kliniskt på min arbetsplats Hemsjukvård Väster i Örebro kommun. Jag har förmånen att trivas ypperligt på båda ställena! Eftersom jag för närvarande har 40 timmars schema så jobbar jag bara raka veckor. Inte helt fel att få vara ledig samtidigt som familj och vänner, ska jag inte sticka under stol med.
I min roll som Huvudskyddsombud och lite allmänt sugen på extrapengar tyckte jag det var dags att ta ett kvällspass en fredag för att prova på hur det är. Det börjar bli några år sedan sist jag gjorde en kväll i hemsjukvården. Så fick det bli.
Jag började passet 15:30 påklädd och klar i den underbart felsittande arbetsuniformen i unisexmodell. Intressant att Örebro kommun valt unisex modell till hemvården när 90 % av medarbetarna är kvinnor?! Min kollega för kvällen är en van kvälls sjuksköterska, så där kunde jag pusta ut och känna mig trygg. Vi får rapport av dagen. Det är lite smått och gått. Någon patient som är Palliativt inskriven har snabbt försämrats, någon har urinkateter trassel, någon är tungandad, m.m. En del i rapporten är för kännedom och en del är hembesök som vi ska utföra.
I Hemsjukvården vårdar vi patienter i sitt eget hem. Det är ett väldigt holistiskt arbetssätt som innebär att vi som yrkesprofession måste ta väldigt mycket mer hänsyn till patientens egna önskningar, Personcentrerad vård, helt enkelt.
Efter rapporten börjar min och kollegans telefon att ringa hysteriskt. Det är hemtjänstpersonal och Larmgruppen som ringer om allt från trasslande katetrar till tabletter som saknas. Vi delar på oss i varsin bil, för att i Hemsjukvården åker man själv. Mitt första hembesök är till en kvinna som har sin dotter hos sig och dottern är orolig för sin mamma som är tungandad. Det gäller att snabbt skapa relation till både dottern och patienten så att de får förtroende för mig, de har ju aldrig träffat mig tidigare. Jag tar vitalparametrar; blodtryck, puls, saturation, andningsfrekvens och temp. Allt är inom normalspannet. Jag lyssnar, tittar och känner efter tecken som t.ex. hjärtsvikt. Allt verkar normalt och jag åker vidare. Både patient och orolig dotter är glada och lättade. Och väldigt tacksamma att jag kom.
Nästa hembesök går också bra. Det är en läckande urinkateter som gett hudirritation. Patienten verkar nöjd och tacksam när jag lämnar henne. När jag ska gå ut, ser jag att det har börjat mörkna. Framför porten står ett gäng med ungdomar som ser lite hotfulla ut. Jag befinner mig i ett bostadsområde i en av våra västra stadsdelar. Ångesten börjar att krypa på utan förvarning. Jag tänkte inte ens tanken att jag skulle känna mig rädd under mitt kvällspass, innan. Då kommer jag på att jag har glömt överfallslarmet, vilken bra förebild jag är. Allt går jättebra. Jag går förbi ungdomarna till min bil utan att de knappt lägger märke till mig.
Jag åker in till lokalen, äter lite, dokumenterar och får med mig larmet. Resten av kvällen flyter på bra. Jag kopplar på ett dropp i en pump som är helt ny för mig. Men patienten kunde den själv och kunde på ett väldigt pedagogiskt sätt instruera mig. Strax innan jag ska avsluta mitt pass får jag ett telefonsamtal från Larmgruppen. Pumpen larmar, suck. Jag åker dit och får igång den igen, som tur var bodde han inte så lång bort.
När jag äntligen får köra hemåt är det fullmåne och jag blir lite filosofisk. Tänker att jag har nog världens bästa yrke. Vad många spännande möten jag hann med på bara en kväll. Det som också är kul i hemsjukvården är att man måste använda alla sina sidor och erfarenheter för att få till ett bra möte och ge bra vård.
Vid tangenterna Nadya Lehto
Stolt sjuksköterska i hemsjukvården
Förtroendevald/Huvudskyddsombud Vårdförbundet avdelning Örebro