”Mamma, ger du medicin till alla? Till och med en elak bov som kanske dödat nån?”
Så började samtalet med min fyraårige son, för några veckor sedan. Jag svarade att ”Ja, självklart ger jag medicin till alla. Till och med en elak tjuv som kanske dödat nån”. Följdfrågorna var, ursäkta generaliseringen, lite typiska för frågeställarens ålder. Mitt svar fortsatte att vara detsamma, självklart ger jag medicin till alla. Kugghjulen snurrade febrilt på fyraåringen och landade snart i den värderingstunga frågan ”Men känns inte det konstigt?”
Om det känns konstigt att behandla någon som kanske dödat en annan medmänniska. Jag tog ett djupt andetag och spånade snabbt fram olika sätt att svara och vilka kringelkrokar som, baserat på just frågeställarens ålder, borde undvikas å det starkaste.
Ibland kan det kännas konstigt. Men de gånger det har känts konstigt har det varit på grund av mina egna tankar och känslor (om du är äldre än 4 år kan du byta ut mot värderingar) som gjort att jag kanske har känt mig rädd (avvaktande) och ibland kanske nyfiken (intresserad). Eftersom jag är sjuksköterska så är det mitt jobb att ge medicin till alla. Det är inte mitt jobb att tycka och känna saker om de personer som jag hjälper. Eftersom jag är människa, med väldigt många känslor (fyraåringen har redan börjat inse att mängden känslor i mamman är nästintill oändliga vilket i sin tur har lett till otaliga försök att förklara ordets betydelse, men det spar vi till ett annat inlägg) så kan jag inte alltid bestämma vilka känslor jag känner, MEN jag kan bestämma att mina känslor inte gör så att patienten som behöver medicinen får sämre hjälp.
Och där var diskussionen över. ”Då förstår jag, det är ditt jobb mamma!”.
Eh, ja. Ibland är det så enkelt. Fast än det är så svårt. För en fyraåring räcker det med att det är mitt jobb att bemöta och behandla alla lika. Oavsett.
I fyraåringens värld handlar det olika om bovar. I min värld handlar det olika om alla som inte är som jag. I vårt samhälle, där klimatet blir allt kallare, handlar det om att alla har lika rätt till vård, oavsett vem jag är kär i, var jag bor, var jag är född, hur mycket pengar min familj har, om jag har snopp, om jag snart fyller 100, om jag tror på vetenskapen, en gud eller flera gudar. Alla dessa saker formar oss som personer, både de personer som söker vård och de personer som ger vård.
Det är det som är det häftiga, att vi alla är olika. Och vi ska alla fortsätta vara olika. Och vi ska alla ha samma rättigheter.
Jeanette Kittang
Leg. sjuksköterska
Styrelseledamot avd. Örebro