Med vårdcentralen i fokus-; om avgifter, erfarenhet och att bli borttappad.

Det blir direkt tydligt när jag kommer fram till receptionen att Ylva har koll på allt, Ylva har jobbat på vårdcentralen i 28 år och hon har sett den förändras och utvecklas från 6 anställda till nuvarande 30.

Hon sitter på en sådan erfarenhet som jag bara kan drömma om inom vården, hon vet säkert vad som funkat i de olika utvecklingsfaserna och inte, och dessutom sägs det att hon kan många patienternas personnummer. Vilket jag personligen tycker är ascoolt och bara det förtjänar all respekt! Själv har jag en gul postitlapp bakom telefonen som jag sliter fram om jag behöver ha ungarnas personnummer.
Som spindel i nätet så guidar hon mig till distriktsköterskan Sanja som är den som jag ska följa under dagen.
På en arbetsplats med 30 anställda blir det mycket samtal om allt ifrån religioner till familjecentral, telefontillgänglighet, pengar, läkartäthet, drop in tider, utveckling av vårdcentralerna i stort och högre avgifter.

Det här med avgifter är återkommande på nästan alla studiebesök jag gör, det presenteras ofta som en lösning på det mesta, vilket jag personligen inte tror men jag tror att det finns avgifter som vi kan höja, tex borde vi fundera på att ta in en avgift från de personer som inte dyker upp på bokade tider, men avgifter i sig är inte svaret på alla utmaningar i vården. Jag ser ändå en stolthet i att personal överlag vill höja avgifterna, de ser att de gör ett jobb och vill att det ska få kosta lite mera, men då försöker jag ofta påminna om att det redan kostar 11,55% av den inkomsten som personen tjänar.

Under lunchen pratar vi lite om hur digitaliseringen skulle kunna utvecklas i vården och om nya arbetssätt.
doktor David berättar då helt seriöst att man fotar av hudförändringar och skriver ut dem och sen skickar det med post till specialisterna.
-Jaha, säger jag förvånat och gråter lite inombords, fasen vad långt efter vi ligger. Samtidig känner jag att, shit här borde jag hålla god min och inte dissa deras arbetsrätt .

På eftermiddagen så ska det fotas av en hudförändring och då dyker mycket riktigt en helt vanlig kamera upp och de fotar delen de ska ha. Då ställer jag kontrollfrågan
– Får jag ser när du skriver ut bilden?
Distrikssköterskan Lejla tittar på mig och flinar (fast på ett gud vad tror du om oss sätt).
Först då förstår jag att han drev med mig vid lunchen, och tur var väl det. För det hade varit helt galet.

Det händer mycket hela tiden och jag följer med den som säger att det är ok, tillslut är jag tillbaka hos Sanja på hennes rum och vi går igenom dagen. Då dyker en svettig Leja upp, tydligen så var jag borttappad, men nu återfunnen hos Sanja, vilket känns skönt – det är ju aldrig roligt att vara borttappad.

 

IMG_9004Catrin Steen

Regionråd Miljöpartiet