Följande gick att läsa på Intagramkontot @kvinnohat* i mitten av oktober:
(*Kontot, som i skrivande stund har 42 900 följare, är ett stafettkonto som använder bilder och goda argument för att synliggöra feminism och jämställdhet. Just det här inlägget skrevs av användaren @klasskamp – Jenny som är aktiv inom Hotell- och restaurangfacket).
”Tänk er en arbetsplats. Utanför står 200 pers som inte har arbete men som verkligen behöver det för att kunna försörja sig. Arbetsgivaren kommer ut och säger ”vem vill jobba?”. Alla räcker upp handen. Sedan börjar typ en auktion. Vad som bjuds på är möjligheten att få ett arbete som ger en inkomst. De 200 personeran utanför arbetsplatsen kommer att bjuda under varandra i och med att allt över vad de tjänar i dagsläget är bättre än ingenting. De som bjuder lägst, både löne- och villkorsmässigt, kommer att få arbete. Arbetsgivaren är vinnaren och alla andra är förlorare.
Den situationen är ohållbar. Därför finns fackföreningar.
En fackförening är egentligen en väldigt enkel grej. Det är vi som arbetar på en arbetsplats, eller flera, eller i en bransch, som organiserar oss och bestämmer gemensamt vad vi tycker är den lägsta möjliga gränsen för vad vi kan gå med på för villkor. Sen meddelar vi arbetsgivarna detta. I och med att det inte går att lita på kapitalets ord skriver vi avtal på allt vi är överrens om (detta är vad kollektivavtalen är) och så slipper vi alltså stå och bjuda under varandra sen. Det finns givetvis ingenting som hindrar högre löner och bättre villkor än vad som står i avtalen förutom giriga och snåla arbetsgivare.
Varje fackförening är solidaritet i praktiken. Vi går ihop för att förändra, förbättra, kämpa, kräva vår rätt och öka vårt inflytande och vi vet att vi aldrig kan lyckas om vi inte är många. Var och en för sig är vi liksom små skitar i rymden mot kapitalets (arbetsgivarnas) makt. Och är vi dessutom kvinnor är det extra jävligt att få rätt. Därför är det, liksom i all annan kamp, extra viktigt att vi går ihop och organiserar oss för att ingen av oss ska behandlas sämre.
Uttrycket arbetsgivare använder jag för att det är vedertaget. Egentligen handlar det givetvis om arbetsKÖPARE. De köper vår arbetskraft. De GER oss ingenting. De borde prisa oss och hylla oss för att de ens har en verksamhet som går runt.”
Jag tänker att ovanstående text sammanfattar i stort frågan om varför jag tycker att facket är bra och att ju fler vi är som jobbar för någonting tillsammans ju starkare blir vi.
25 k-rörelsen är ytterligare ett bevis på detta. Från början var det en rörelse som innebar att ingen skulle acceptera en ingångslön på under 24 000. Efterhand som tiden gått har de där 24 000 ändrats till 25 000 kronor och det har gett resultat. Idag är det ganska få arbetsgivare i Sverige som har en lägre ingångslön än så. 25 k-rörelsen var inte Vårdförbundet projekt med vi stödde den helhjärtat. Det var enskilda studenter som drog igång en rörelse som allt fler anslöt sig till. När många sluter sig samman ger det resultat.
Facket är liknande rörelser och jag är övertygad om att facket kommer att fortsätta behövas även i framtiden. Och jag är stolt över att vara en del av den. Och min förhoppning och dröm vore att alla yrkesverksamma vore medlemmar. Ju fler desto bättre. Ju fler desto starkare.
Marcus Folkö Müntzing
Leg sjuksköterska
Förtroendevald styrelseledamot och facklig på tid, avdelning Örebro