Sveriges Sjuka Sjukvård

Nyligen publicerades (ytterligare) en insändare från en sjuksköterska som skildrar sin yrkesverksamma vardag på länets största sjukhus. En beskrivning om hur orken sinat för länge sedan, hur den svårt sjuke inte får den vård hen behöver, och om en etisk stress som jagar efter den stackars arma professionen, vars ansvar regleras av en yrkeslegitimation med krav på ansvar och korrekthet.

Varför får det fortgå? Vem eller vilka bär egentligen ansvaret för att det blivit så här och var kan vi vända oss för att få någon att förstå att måttet inte bara är rågat utan helt har gått sönder av bördan.

Arbetsgivaren styrs av regioner, landsting och kommuner. Politiker fattar beslut om hur dessa ska bedrivas, fördelar penningpungen åt olika håll och kanter, och dessa politiker styrs i sin hand av riksdag och regerings politiker, som uppenbarligen inte prioriterar vård och omsorg. Vem väljer vilka som styr?

Det gör Du. Och jag.

Någonstans måste ansvaret ligga, även om ingen vill erkänna det. Vem har infekterat svensk sjukvård med en nästintill obotlig sjukdom, orsakat sådan skada så hela syftet med vården är på väg att haverera?

”Det var när ni styrde som det hela påbörjades…”

”Våra beslut leder till en ökad tillgänglighet och en bättre vård, till skillnad från era…”

”Vi lovar att….”

Jag skiter högaktningsfullt i vem som gjorde vad och när. Det är inte sandlådan vi pratar om. Det är människor i behov av god vård, det är min syster, din pappa och vår granne som inte får rätt behandling i tid, som inte får tillräckligt med smärtlindring eller tröst och stöd vid svår sjukdom eller i livets slutskede. Att vi dessutom har hela yrkeskårer i vården som kastar in handduken av uppgivenhet må komma i andra hand när man jämför med att våra sjuka inte får den vård de behöver. Men det ena måste förenas med det andra. Utan professioner som vill, orkar och kan så kommer det inte finnas någon ”god vård”.

Så vems fel är det, vem kan jag skylla på? Vem gjorde vad, vilka beslut ledde till ditten eller datten… Vi bor i ett av världens rikaste länder men håller på att montera ned all vår goda välfärd. Jag får inte ihop det. Man startar utredningar, har möte efter möte och debatter på löpande band. Men ingenting händer.

Det är dags att kasta hinken och spaden, borsta bort sanden från knäna och spotta ut klubban ur munnen och axla det ansvar som det faktiskt innebär att vara beslutsfattare. Varför inte samarbeta med varandra för att nå resultat istället för att fortsätta kasta sand i ögonen på varandra.

Åsa Mörner
Arg och uppgiven sjuksköterska och barnmorska