Catrin går en dag i dialysens skor
Efter att ha legat i sängen 3,5 timme och sett sitt blod passera i slangarna minst 26 gånger, är det dags att kopplas ur dialysapparaten. Patienten börja pilla lite busigt på maskinen och Lars skojar lite med hen och säger:
– nja.. du vet väl vad som händer om du pillar på maskinen?
– Ja, då får jag tusen nålar, svara patienten och ler.
När jag, under en kort stund, träffar Lars har han precis gått på sitt kvällspass. En trevlig karl, vad annat kan han vara när har bor i Lekeberg!
Men nu är det ju inte Lars jag har hängt med i första hand och heller inte läkaren Martin Ferletta som står bredvid mig på bilden. Utan jag har följt Hanna Mellberg och Karl-Gustav Mårdberg, på ett pass under dagen. Det var otroligt roligt att få se hur proffsiga och välmenande de är mot patienterna. Båda kan namn på patienternas barn och de småpratar hela tiden samtidigt som de, för mig, fyller i en helt omöjlig lista med mätetal av olika slag.
Att gå på dialys är nödvändigt för de här patienterna men för mig som utomstående, där största problemet sjukvårdsmässigt är att tappa några gravidkilon, är det väldig lätt att bli ödmjuk inför den livsomställning som drabbar en vid ett behov av dialys tre-fem gånger i veckan. Från ett fritt liv där en kan resa när en vill om en vill till att ständigt infinna sig på ett sjukhus för att rena blodet. Jag kan tänka mig att besöken känns som en länsfotboja. En måste infinna sig på en viss plats vid en viss tid och en kan inte resa utan att ha planerat allt i in minsta detalj.
I dag har jag fått se hur personalen jobbar med patienterna för att göra deras besök till en trevlig och meningsfull vistelse. Personalen följer kontinuerligt skärmarna på maskinen så att alla får en så bra analys som möjligt och ställer om vid behov.
Det finns en trevlig atmosfär i arbetslagen och det märks att personalen har jobbat tillsammans under en tid. En av de största farhågorna som lyftes upp vid lunchrummet är huruvida personalen ska kunna få semester i sommar eller inte. Precis som i resten av landet är det brist på sjuksköterskor och eftersom dialysen har en upplärningsperiod på ca två månader så börjar det bli svårt att hitta folk som kan komma in i tid.
En annan av de saker som lyftes fram är den vackra bonaden som sitter i köket. Där har personalen broderat in (för hand) namnen på alla patienter som har fått transplantation. Jag räknar namnen och ser sorgligt nog att det är inte så många som jag trodde. Personalen förklarar att det är vanligt att det inte fler än två personer om året som ens hamnar på listan för en transplantation, än mindre så många som får en transplantation.
Arbetet på dialysen är livsviktigt och investeringen i Lindesberg var helt rätt utifrån patienternas synvinkel, men vi måste snabbt hitta former för att attrahera flera sjuksköterskor inom området.
Catrin Steen, Regionråd, Miljöpartiet
Kommentarer
Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.
Hej! Glöm inte bort att vi anhöriga finns när det gäller dialysen. Det borde ingå i eran utbildning om hur man blir bemött som anhörig.Så klart patienten är viktigast men man vill inte som anhörig mötas av nonchalans. Tillsammans är vi lika viktiga inför varandra på olika sett.Vårdpersonalen borde få en Florence Nightingale pin som hederspin när de genomgott sin utbildning.
Mvh Cecilia Andersson
Ymergatan 26
19557 Märsta
08/59121286 eller
073/9951267
danshakan@ yahoo.com
(Hör gärna av er jag skulle gärna vilja diskutera denna fråga i något forum. Mvh Cecilia Andersson
Tillsammans kan vi göra vården ännu bättre! Tack
Hej Cecilia!
Det är helt riktigt som du säger, man behöver bemöta anhöriga på ett professionellt sätt också, mycket viktigt! Jag kan inte svara på hur det ser ut i utbildningen idag, men när jag själv studerade så var det viktigt att se de anhöriga, att göra dem delaktiga i vården. Skulle tro att det ser likadant ut på dagens utbildningar.
Instämmer med att vi , tillsammans, kan ska göra vården bättre!