Det där med underbemanning.. Ett lite argt inlägg.

Jag sitter här och läser igenom nyheter på Vårdförbundets och Vårdfokus webb. Och jag sitter här och blir förbannad.

Överallt, hela tiden, under flera ÅR har vi/jag/du/Vårdförbundet/allihopa rapporterat om underbamanning och stressad personal i vården. Problemet accelererar, människor dör. Barn dör.

BARN DÖR! Och arbetsgivare överallt hävdar att problemet inte är så stort. ”Vi är inte underbemannade.” Eller klassikern ”Det finns inga resurser.”

Vi skriker att vi behöver mer resurser till vården! – ingen lyssnar.
Den gången resurser faktiskt skjuts till på riktigt så handlar det ofta om att bygga nya hus, köpa in ny teknik eller omorganisera, så kan politikerna i efterhand skryta med att de satsat si och så många miljoners triljoner på vården. Det där med att satsa mycket cash på Vårdförbundets medlemmar i form av utbildning, karriärvägar, bättre arbetsmiljö eller mer personal existerar inte. Än.
Trots att forskning tydligt visar att det finns starka samband mellan personalens välbefinnande och dödlighet bland patienter, så får man inte riktigt tummen ur för att göra en riktig satsning på rätt sak.

I Vårdfokus den 19/6 berättas om en 4-åring som dog i Kalmar för att hon fick vänta för länge på ambulanshelikopter. Föräldrarnas bild var att personalen var stressade och att avdelningen var underbemannad. Chefen svarar att just den dagen var det inte underbemannat. Enligt vem då undrar jag? Enligt den så kallade grundbemanningen? Enligt chefens egna tyckande? Förmodligen inte enligt personal, patienter och anhöriga. När personalen skriker efter mer resurser och arbetsgivare svarar med att det vi säger inte är sant, så har vi uppenbarligen kommunikationsproblem.

Grundbemanning är enligt mig en helt förlegad term, eftersom det bryts mot den dagligen runt om i vården. Dessutom kan behovet av bemanning skifta från dag till dag.
Grundbemanning är en siffra på antalet personer som minst behövs för att ett arbetsställe ska klara av ett arbetspass. Idag tycker jag det känns som en siffra på maxantal, alternativt en siffra som skulle behöva höjas och även ta hänsyn till personalens kompetens (det spelar nämligen roll vem som gör vad i vården). Grundbemanning bör också skapas i dialog med personalen – endast de vet hur många som behövs!

Som exempel på hur det ser ut idag:

• Någon blir sjuk – ingen rings in – vi går underbemannat – det springs snabbare – stressen ökar – ett misstg sker – någon dör.
• Vårdtyngden är på tok för hög – vi går ändå på grundbemanning – vi är således underbemannade med samma resultat som ovan.

När människor dör av vårdskador (3000/år har vi ihjäl), personal blir sjukskriven eller avslutar dagen i gråt över den otillräcklighet man känner, får man väl för f-n tillsätta resurser. Hur svårt kan det vara? HUR. SVÅRT. KAN. DET. VARA???

HIT MED LITE RESURSER SA JAG!

Nästa vecka drar jag till Almedalen och vårdfrågorna står för majoriteten av de ca 3’400 programpunkterna. Dessvärre tycker jag mig känna igen rubrikerna, och förmodligen får jag också höra många av samma gamla svar. Men! Det ska bli spännande att lyssna och jag HOPPAS att någon endaste politiker vågar sticka ut hakan och lova att anta Vårdförbundets 2 måsten i vårdpolitiken– där finns nämligen en del av lösningen.

Det är valår i år. Tänk efter hur du röstar.

(Glad sommar!)

/upprörd Pernilla på krigsstigen