Gästblogg: Orden skräckblandad förtjusning har aldrig passat bättre!

Om mindre än en månad får jag efter 3 års studier benämna mig som legitimerad sjuksköterska. Just nu är jag ute på VFU och befinner mig på en stor Vårdcentral i Örebro. Jag är väl omhändertagen och har åkt därifrån med ett leende på läpparna varje dag men bara efter några dagar inser jag att arbetsbelastningen är hård, för hård. Fikaraster på bara 5 min där både kaffe, macka och toabesök ska hinnas med. Lunchraster på 15 min där är även maten ska hinnas inhandlas. Många sneglar flera gånger på sina klockor medans maten slängs i, samtidigt som man försöker reflektera tillsammans med oss studenter. Alla verkar ändå glada, solen skiner ute och det är snart dags för semester.
Jag vet att jag valt ett av världens bästa yrken men tyvärr gör institutionella förhållanden det svårt att vara positiv ända ut i fingertopparna. Det finns en rädsla i mig och det finns det i många av oss som ska ut i arbetslivet. Kommer vi att orka? Larmen går om omöjliga arbetsförhållanden, jag läser rapporter om att 1 av 10 nya sjuksköterskor funderar på att byta yrke redan efter ett år och jag känner flera som gjort det. Slutat alltså, efter bara något år.
Kommer jag vara en av dem som slutar? Jag har lovat mig själv att inte låta min kropp och själ dräneras av politiska beslut som jag står maktlös över trots att vi protesterar. Jag hoppas att fler lovar sig samma sak, se det löftet som en present till dig själv.
 
Under min studietid har vi kämpat för rimliga ingångslöner och jag får ofta frågan om vi lyckats. Jag svarar ja, för vi har lyckats att skapa diskussion, vi har synts i media, vi har fått våra vänner och anhöriga att höja sina röster med oss, vi har tackat nej till jobb och ställt krav och vi har sett till att individuell lönesättning faktiskt är individuell på riktigt även om det ”bara” handlat om några hundra lappar. Efter att ha varit i uppror några månader tycker jag att Örebros studenter har lyckats. Vi har sett att det går att förändra! Man måste bara gapa jäkligt högt och stå enade tillsammans.
Nu är det dags för en annan kamp, kampen att orka!

/ Linda Orrvik