Oj var det nån som såg?

Som dagboksskrivande tonåring minns jag dagboken som en topphemlig bok  – med lås! Låset var litet och enkelt och symboliserade ett stopp. Ingen nyckel – inget tillträde till mina tankar! Jag är osäker på om tonårstjejer fortfarande samlar sina tankar i hemliga låsta böcker, dagbok med lås finns iallafall inte på mina tjejers julönskelista. Mer än hälften av alla 15 åriga svenska tjejer har däremot en egen blogg. Där delar de privata och allmänna synpunkter, och det sker snabbt och effektivt. En blogg är öppen för alla, och i dagsläget känns det omöjligt att dölja hemligheter i bloggvärlden. Frågan är snarare om någon längre vill hålla något hemligt? Dessutom förevigas allt på bild. Bilderna länkas vidare på instagram, facebook och laddas upp på bloggarna. Sekretesstänk och etik känns väldigt avlägset i dagens sociala mediavärlden.

Varför tar jag upp det här?
Jo sociala medier och deras användare finns även i den sekretessbelagda sjukvårldsvärden. Och vad är egentligen ok att skriva och dela med sig av om jobbet i sociala medier?

När jag säger patient och sekretess känns det självklart och enkelt. Ingen ska kunna identifiera vem du pratar eller skriver om (utom i journalen och den är ju ändå sekretessbelagd). Det gäller oavsett om du skriver, pratar eller länkar bilder. På min arbetsplats är bilder ett ickeproblem eftersom det råder fotoförbud. Men å andra sidan är jag osäker på om alla verkligen vet om förbudet?

Hur som helst så gäller tystnadsplikt mot patienten alltid och överallt – på facebook, twitter, på instagram, i bloggar … ingen ska kunna identifiera, eller ens ana VEM du skriver om. Jag själv har löst det potentiella problemet på ett mycket enkelt sätt, jag skriver inte om jobbdagar. På sociala medier skriver jag gärna om beredskap, profession, om mina kollegors villkor och om hur kunskapen vi har är för lågt värderad. Jag skriver däremot aldrig om vad som händer en dag på mitt anestesisjuksköterskjobb.

Arbetskamrater och arbetsplats befinner sig mer i en gråzon i den sociala mediavärlden, och där funkar varken sekretess och tystnadsplikt som argument. Om du frågar mig handlar det istället om etik, moral och vad som är juste. Är det ok att nämna arbetskamrater vid namn i bloggar och på facebook? Vad är, i yttrandefrihetens land sverige, rimligt att skriva om, när det handlar om arbetsgivaren och arbetsplatsen? Rätten och möjligheten att yttra sig offentligt skiljer sig dessutom hos olika arbetsgivare …… bra att kolla upp vad som gäller vid din anställning.

Så finns scenariot när en patient eller anhörig lämnar ut personal, andra patienter eller en arbetsplats genom sociala medier. Det går inte att förbjuda, men det måste hanteras. Om du upptäcker det – tänk efter hur du kan bemöta det. Det är ett sånt tillfälle när det är bra att informera och involvera chefen 🙂

Sociala medier är här för att stanna, och även vi i den sekretessbelagda vården måste vänja oss och acceptera det.  Både yrkesmässigt och privat. Använd sociala medier på ett klokt sätt och se till att DU inte råkar illa ut. För det du skriver – det är alltid någon som ser det!!

Läkarförbundets råd angående sociala medier – läs här!

Ann-Sofie Gustavsson
Styrelsledamot Vårdförbundet avdelning Örebro, som verkligen gillar sociala medier ….och som hoppas att vi även i fortsättningen ses i cyberrymden 🙂