Kärleken som dog

Beredskap är en del av mitt anestesisjuksköterskeliv. I början gav den en kick och ett adrenalinpåslag. Det var spännande och ganska coolt att vara i beredskap, det gav mersmak! Tv serier som Greys Anatomy och Cityakuten visas år efter år, för det är status att vara med och rädda liv. Att vara den professionella person som klarar allt, dygnet runt, i alla lägen. I den hierarkiska sjukvårdsvärlden rankas akuta insatser högt.

Sommaren jag kvalificerade mig som inskolad och kompetent nog att delta i jourverksamheten, hade jag flera beredskaper i veckan. Och var nöjd med det. Men den själsliga kicken svalnade snabbt, och under vinterhalvåret blev beredskap en belastning. Jag gillar inte att åka bil med främlingar – hur ska jag veta vem som kör säkert? Vintertid är det för mig nästintill ångestframkallande att åka bil med okända personer. Ambulanstransporter med behov av intubationsberedskap, betyder att jag som anestesisjuksköterska åker med, oavsett årstid och väderlek. Transporterna går oftast under beredskapstid, en främling kör, det går fort och på vintern är det halt …..kicken räckte inte till för att övervinna den olustkänslan.

För mig svalnade beredskapscharmen snabbt. Beredskap innebar vid en närmare granskning sociala begränsningar och sömnstörning. Att vara i beredskap är dessutom uselt betalt, något jag inte ens reflekterat över i början.

En anledning att beredskap hänger sig kvar inom akutsjukvården tror jag beror på att det   finns personer som liksom jag, är lite blåljusromantiker, och dras till kicken. Många upptäcker precis som jag att kärleken är obesvarad. Vi ger och ställer upp, men inser så småningom att det är svårt att få något bra tillbaka.

Min beredskapshistoria går från känslan av eufori till att bli ett socialt handikapp. Det kostar att vara i beredskap. Du betalar med störd fritid och spelar med hälsan som insats. Jag vet att det finns en mängd åsikter om beredskapens vara eller inte vara – och det här är min åsikt. Jag säger igen – ta upp beredskapsfrågan på bordet!

Vårdförbundet vill att beredskap ska räknas som en del av arbetstiden. Det tilltalar mig! Jag är med på det beredskapståget och uppmanar alla er som har beredskap tänka en extra gång. Hur ska vi ha det? Ska vi inte ta och hjälpas åt att komma dit? Dit där beredskap räknas som en del av arbetstiden? Först då kanske det går att hålla kärleken vid liv …

Ann-Sofie Gustavsson Styrelseledamot avdelning Örebro