Gästblogg: Etik till sista blodsdroppen

När vi tar emot ett prov, då tar vi emot en människa. Även om det ”bara” rör sig om några milliliter blod ska vi, om vi följer vår yrkesetiska kod, ”respektera och skydda individernas integritet och värdighet”. Det där med integritet känns självklart – vi som jobbar inom vården har ju tystnadsplikt. Men värdigheten då? Vad innebär den? Går det att behandla ett blodprov respektlöst? Är det respektlöst att exempelvis inte vara rädd om provmaterialet, att inte följa rutiner eller att skämta om provet? Eller är allt värdigt, så länge provsvaret går att lita på?

I hälso- och sjukvårdslagens tredje kapitel, första paragraf går det att läsa att:
”Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”. Det ställer krav på oss. Även när det ”bara” rör sig om några milliliter blod. Det förbinder oss att behandla varje prov lika, oavsett vem provet är taget på. Nu tänker säkert många av er: Självklart – att analysera enligt metod det är ju det som är kvalitet, vår yrkeskompetens. Och att prioritera ett prov efter diagnos, dvs. störst behov först, görs dagligen. Men tänk om vi skulle påverkas av namnet på remissen och kanske analysera det provet lite senare, av helt osakliga skäl. Eller att vi kategoriskt sätter människor med en viss typ av diagnos längst ner på prioriteringslistan utan att ta hänsyn till varje enskild situation. Är det verkligen okej? Är det att ha respekt för alla människors lika värde?

En humanistisk människosyn, som vår yrkesetiska kod och hälso- och sjukvårdslagen bygger på, innebär att varje människa är mer än värdet av en siffra – av ett provresultat. Det innebär att människovärdet är knutet till människans existens och inte till vem hon är, vad hon gör, vilka egenskaper hon har eller vilken position i samhället. Det är också denna människosyn som är grunden för FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, enligt vilken alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Vår yrkesetiska kod och den lag som styr hur vi ska agera inom sjukvården, vilar alltså på det som skrevs i en deklaration 1948 med motiveringar som ”Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen, Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete”. Det är inget vi självklart tänker på när vi tar emot provet, när vi analyserar det eller svarar ut resultat. Men det är något vi emellanåt borde ta och reflektera över.

Vad innebär de mänskliga rättigheterna för oss som biomedicinska analytiker? Hur påverkar det om vi ser på ett prov som ”bara” några milliliter blod, eller om vi också ser att det är en människa? Hur förhåller vi oss till provmaterialet och den det tillhör? Vad innebär det att i vårt dagliga arbete, in till sista blodsdroppen, att utgå från ett etiskt förhållningssätt där varje människa har ett värde i sig?

/Åsa Gyberg-Karlsson
Biomedicinsk analytiker
Region Blekinge