En svensk, en norsk och en Bellman...

Eller nääää…. Det var en svensk och en norsk och båda var de biomedicinska analytiker. Eller, den norska var bioingeniør för att vara exakt. På IBL:s programpunkt på Vårmötena i patologi/klinisk kemi pratade vi om likheter och skillnader på vem som gör vad på laboratorierna i respektive länder. Det mesta är mycket likt, men inte förrän i eftersnacket efter presentationen insåg vi en tydlig skillnad.

Vårmötena i patologi och klinisk kemi kombinerades till ett möte i Örebro onsdag-fredag förra veckan. På fredag morgon höll Marie Nora Roald och jag ett samtal kring vem som gör vad på laboratorierna i våra respektive länder, nu och i framtiden. Under våra förberedelser kunde vi konstatera att det inte är särskilt mycket som skiljer oss åt, precis som väntat. Det är nog snarare andra faktorer som påverkar de skillnader som finns, till exempel att NITO/BFI är den enda organisationen (både facklig och yrkesorganisation) för bioingeniører och att man organiserar näst intill alla som är verksamma inom vården och därmed får man stor kraft i de frågor man driver.

 Den arbetsuppgift som tydligast skiljer Sverige och Norge är provtagningen. Bioingeniørerna sköter största delen av provtagningen, medan i Sverige man på många håll lämnat det till andra yrkeskategorier. Jag har rent av hört att blotta tanken på att gå ut på avdelningarna för att ta prover vore som att gå 20 år tillbaka i tiden. En annan skillnad är att de arbetsuppgifter som i Sverige görs av biomedicinska analytiker inom klinisk fysiologi görs av andra än bioingeniørerna. De arbetsuppgifterna anses gammeldags i Norge.

När det gäller frågan om andra yrkeskategorier på laboratorierna i Norge så är det i princip endast inom molekylärgenetik som molekylärbiologer är verksamma. Annars är det bioingeniørerna som sköter alla arbetsuppgifter.

Men som så ofta, så var det i eftersnacket det mest intressanta diskussionerna uppstod. Marie fick många frågor av en representant för kliniska kemister om deras närvaro på norska laboratorier.

-Det finns inga kliniska kemister, bara bioingeniører, svarade Marie.

Den kliniska kemisten frågade då om hur programmet ser ut, kunskap och kompetens inom kemi, metoder, teorierna, tekniken.

-Den som har fallenhet och intresse för detta är den som jobbar med dessa metoder, underhåll och utveckling, svarade hon. Nästan med en axelryckning.

Efteråt konstaterade vi att sannolikt handlar det, återigen, om tradition och gammal hävd. Den som är först eller mest på en arbetsuppgift kan förklara den som sin. Ju mer högljudd man är, desto mer skapas ägande sannolikt.

Så, biomedicinska analytiker- dags att höja rösterna? Eller vara först på bollen när nya arbetsområden utvecklas?