Alla fina kollegor som slutat på min arbetsplats: jag vill att ni kommer tillbaka till de födande, nyfödda, sjuka och friska - men framför allt till MIG!

Jag saknar er något vansinnigt allihop. All glädje och sorg vi delat, alla tokerier och alla gånger vi skrattat utan att kunna stoppa. Ni har delat med er av erfarenheter och guidat mig in i barnmorskeriet. Ni har genom era olika personligheter berikat mitt liv och fått mig att se saker och ting ur andra synvinklar.

Ni har gett tuff kritik men också hållit om mig när det varit jobbigt. Ni har varit min andra familj och jag tänker på er med stor kärlek.

I tider som dessa. När vi blir färre och färre försvinner guldstunderna lätt. Den korta kaffepausen då man får höra kryddade historier från förr. Vargtimmen på natten då vi pratar om allt och ingenting. Ljudet av en dörr som öppnas och en kollega som plötsligt finns vid ens sida för att stötta i en situation som kräver mer energi och finurlighet än man själv orkar uppbåda. En hand på ens axel när man sitter på expeditionen och någon som sträcker fram ett glas saft och säger: jag gör det där sista, dokumentera klart i lugn och ro du.

I takt med att fler slutar försvinner möjligheten till kollegiala stunder. Arbetsbelastningen ökar och tiden för omtanke om varandra påverkas. Mycket kan sägas om varför kollegor lämnar men min uppfattning är att i arbetsglädjen ligger en stor nyckel till lösningen. Får vi arbeta på det sätt vi vet är bäst för alla inblandade kommer arbetsglädjen automatiskt. Hinner vi prata, reflektera och ta hand om varandra på ett respektfullt sätt känns det gott att komma till sin arbetsplats och man vill vara där.

Att hinna skratta och för den delen gråta ihop på jobbet blir till något som binder oss samman och ökar den genuina känslan för just min arbetsplats, just mina kollegor.

Och ja, jag vet. Vi får ibland höra att vi inte är på arbetsplatsen för kollegornas skull. Vi är inte där för att dricka kaffe och berätta historier. Vi ska inte lägga tid på att massera någons onda axel eller lyssna till privata problem. Men. Om allt sådant försvinner helt eller förringas. Om vi inte längre kan stötta och ta hand om varandra. Då orkar vi inte heller ta hand om dem som behöver oss. För att orka ge av oss själva måste vi fylla på. Arbetskamraterna har en stor del i den påfyllnaden och när någon slutar lämnar den ett hål – inte bara i schemaraden utan också i kollegornas trivsel. Vi behöver fylla igen de hålen.

Så, snälla, kom tillbaka.

Malin Bergander
Legitimerad barnmorska och förtroendevald
Sahlgrenska Universitetssjukhuset


Kommentarer

  1. Så klokt skrivet, nästan så man vill komma tillbaka, har många fina minnen från förlossningen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

När du skriver en kommentar så godkänner du att dina personuppgifter hanteras enligt vår personuppgiftspolicy.

Följ barnmorskor och Vårdförbundet i sociala medier!