En summering av första året på Biomedicinska analytikerprogrammet

study-736248_1280Omställningen från att läsa ett brett, högskoleförberedande, fullteoretiskt gymnasieprogram till att börja ett yrkesförberedande program på universitetsnivå var inte en helt komplikationsfri process. Att komma till en helt annorlunda studiemiljö på ny ort, nya människor och nya upplägg var mer än en tillräcklig förändring.

Utan att hinna tänka vidare värst mycket på det så var de första två kurserna igång. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det är för kursutformare att lägga upp en kurs för en grupp med olika gymnasiala och akademiska meriter. Inte mindre svårt var det för oss som gick kurserna. En del fattar allt, en del fattar ingenting. Men trots allt gick allt ganska bra ändå. Föreläsarna förstod att omställningen var svår och hjälpte till antagligen lite mer än vad de borde, men det behövdes.

En viss nervositet infinner sig i mig inför våra kliniska studier nästa termin. Från att ha haft EN laboration med venprovtagning där man fick sticka en person EN gång från att i termin 3 få sticka patienter på Vårdcentral känns som ett kolossalt och nästan vansinnigt stort steg. Samtidigt förstår jag på ett sätt att det inte finns tid i våra redan tighta scheman, men för att undvika både nervositet och stress hos både student och patient väl ute på kliniska studier så hoppas jag med hela mitt hjärta att det kommer finnas ytterligare tillfällen att öva innan det är skarpt läge.

Att bli och att vara en biomedicinsk analytiker är så mycket mer än att pipettera reagenser till olika provrör iförd vita labbrockar och handskar. Känslan som uppstår när man verkligen gör laborationer som faktiskt görs ute på kliniker och som används för diagnostik är totalt hänförande! Känslan när man fullföljt en hel EKG-undersökning på sin klasskamrat och kunnat konstatera att förmakskontraktionen är normal och att impulsfördröjningen i AV-noden är normal och faktiskt skulle kunna göra exakt det man precis gjort då för att göra en lidande patients tillstånd bättre.

Första året har gått från att studera varför man ska använda handskar i labbet till att kunna utföra och analysera ett EKG och skriva fullständiga labbrapporter på ungefär 12 sidor på en veckas tid. Utbildningen går från 0 till 100 väldigt snabbt och när man ser tillbaka på de här två terminerna som gått inser man hur mycket man lärt sig och utvecklats på så kort tid.

Man utvecklas inte bara kunskapsmässigt utan även som person och ens kritiska och analyserande tänkande utvecklas också både snabbt och fort. Yrket är så mycket mer än bara fakta och metoder, man måste ha ”det” – känslan. Att snabbt få en övergripande bild över vad som bör göras både i en vetenskaplig synvinkel och samtidigt se till att patienten får en snabb, lugn och säker undersökning och behandling. Yrket är så mycket mer än vad man vid första anblicken tror.

Hela första året har ändå varit himla bra. Jag har lärt mig så otroligt mycket samtidigt som det känns som att det finns så mycket mer att utforska och lära!

De råd jag har för er som börjar termin 1 i höst är att…

har man lättare för att lära genom att lyssna är ett bra tips att spela in föreläsningarna. Man kan sedan i lugn och ro lyssna om och om igen på föreläsningen och sammanfatta den hemma utan stress.
…man behöver inte köpa all kurslitteratur. Bra alternativ är att låna av biblioteket eller av studenter från terminerna över.
…dessa pengar man sparar från att låna böcker istället för att köpa kan istället användas till mat! Föreläsningarna är oftast ganska långa och väldigt informativa och därför är det viktigt att man är fokuserad hela tiden. Smörgåsar, bars och fika är nödvändigt för att stå ut (pratar utifrån erfarenhet!).

 

Lycka till och kör hårt!

Sofia Skröder

Studentrepresentant Vårdförbundet avdelning Örebro

Student, Biomedicinska analytikerprogrammet inriktning klinisk fysiologi, Örebro Universitet

Ledamot i Vårdförbundets studentstyrelse

Ett fång med blommor!

Nyhetsflödet är oändligt med rubriker om sjuksköterskekris, barnmorskeuppror och massuppsägningar.  I debatter, i tidningsartiklar, Rapport & Nyhetsmorgon och i en strid ström i sociala medier syns och hörs sjuksköterskor och barnmorskor; våra medborgare borde vid det här laget vara väl medvetna om att det är en kris i sjukvården, att det är akut brist på kompetens och att man riskerar patientsäkerheten dagligen.

Mitt i allt negativt så finns också hyllningar till alla oumbärliga sjuksköterskor som springer benen av sig för att hinna ta hand om dig och mig, våra nära och kära. En legitimerad barnmorska är med när ett nytt liv föds, när det är en av livets bästa stunder men också som ett oumbärligt stöd när livet är som allra svårast och mest plågsamt. Dagens ros till någon av dessa yrkeskategorier är oftast ett helt fång av maffiga, färgstarka rosor. Och det med all rätt.

 

Men vad hände med våra andra, helt oumbärliga legitimerade kollegor? Om det är överfullt på avdelningen så är det troligtvis också rätt svettigt på lab och på röntgen, eller? Som patient är det kanske inte lika självklart att tänka på den som utför undersökningen eller den som analyserar dina prover som det är att ge cred till den som finns vid sida, precis vid din patientsäng. Men det är fler som finns vid din och min sida, men ibland inte precis bredvid.

 

Det här inlägget riktar sig till alla fantastiska, professionella, oersättliga legitimerade biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor.  Utan er stannar vården! Idag går ett stort lass med blommor i alla kulörer, former och storlekar till er!

Blogg

 

 

 

 

 

 

 

Åsa Mörner

Det kollegiala självmordet

sunset-691848_1280

Det kom ett brev till oss….vi har valt att publicera det med författarens godkännande.

 

Innan jag gick ut på min praktik hade jag faktiskt några idéer om att skriva något för att inspirera och sprida positiva, glada känslor om mitt yrkesval. Jag ville skriva om omvårdnad, vad omvårdnad var för mig och varför jag älskat mina tre år som sjuksköterskestudent, varför jag brinner för omvårdnad. Jag ville skriva om hopp och ge en positiv bild av vad yrket kan vara och varför just sjuksköterskeyrket är så fantastiskt.

Jag ville skriva om nya tider och hur vi kan förändra vården.

Sen drog min sista fem veckors praktik igång, den sista verksamhetsförlagda utbildningen innan det var dags att ta klivet ut i verkligheten. Jag var nervös och förväntansfull. Jag var glad och entusiastisk.

Tyvärr försvann allt det där då de fem veckorna blev veckor av en form av psykisk studenttortyr . Jag och min handledare hade helt olika syn på vårt yrke, vad som är viktigt och vad som är ett bra sätt att arbeta på. Det var mycket negativ stress och press och min utveckling som snart färdig sjuksköterska skulle komma att handla om att ”en bra sjuksköterska är en snabb sjuksköterska”. Jag fick höra att ”allt du har läst på universitetet kan du glömma för sån skit har du inte tid med”.

Det värsta var att eftersom det är handledaren som faktiskt bedömer mig som student, som sätter mina prestationer på print, på ett ark som lämnas till universitetet, så jobbade jag på ett sätt som helt strider mot mina tankar på hur en skicklig, empatisk och inspirerande sjuksköterska ska vara. Jag hade det jättesvårt att samarbeta med övriga i teamet. De lyssnade inte på mig överhuvudtaget, utan talade till mig med dålig attityd och behandlade mig illa. När jag tog upp det med min handledare från helvetet blev dennes svar ”Du kommer att stöta på det överallt, de är bittra och har jobbigt hemma” Precis som om det är ok att ta ut all sin privata skit på jobbet, jag har också påfrestande i mitt privatliv ibland, har inte alla det? Gick vidare till avdelningschefen men fick inget större support där heller.

Dessa fem veckor  laddade helt ur mina batterier. Jag tappade min inre ficklampa och det blev svårt att se allt det där jag alltid sett, det ljusa och positiva, det som fått mig att vilja utbilda mig i tre år på högskola/universitet.

Sen kom allt man måste ordna med inför sin Examen och allt man behöver styra upp inför sitt första arbete. Under de senaste dagarna  har jag funderat på vad jag ville skriva om egentligen? Vad var det för härliga vibbar och vilka drivkrafter är det som har fört mig framåt under de senaste åren? ...och har insett att jag orkar inte. För jag vill inte skriva om de negativa känslorna jag fick uppleva, som jag vet är mångas vardag. Jag vill skriva om allt det där jag nämnde först, men jag orkar inte. Jag har inga krafter just nu. Jag måste ladda om batterierna plocka upp den där ficklampan och försöka hitta tillbaka till den upplysta, grönskade väg jag såg innan. Jag vill ge en positiv bild av mitt yrkesval, min Examen och mina första stapplande steg ut som legitimerad, men just i denna stund är det för mycket negativt som flödar.

Men oroa dig inte, jag reser mig alltid upp när jag ramlat, måste bara ta lite sats och vila upp mig först, vila upp mig och känna att det faktiskt är just legitimerad sjuksköterska som är mitt drömyrke.

 

// Före detta sjuksköterskestudent, numera legitimerad sjuksköterska

 

En reflektion från en bloggadministratör: Vad är vi för sorts kollegor som förmedlar den här sorgliga bilden av ett yrkesliv? Hur kan vi förvänta oss att få nya kollegor att arbeta sida vid sida med oss, att utvecklas och få arbetsglädje när vi sprider dåliga vibbar och agerar usla handledare. Om man ens förtjänar att kallas handledare… Är inte det ett kollegialt självmord?

Förlösa barn på tom mage

Foppa”Gå en dag i mina skor” stod det på kortet jag fick på en gruppdag med Socialdemokraterna i Region Örebro län. Det första jag tänkte på var att JA det vill jag! Och jag visste också var jag ville vara och det var förlossningen! Har själv fött 6 barn, men det blir från en ett helt annat perspektiv förstås… Att vara barnmorska har i hela mitt liv varit mitt drömyrke, men så blev det inte, så nu ville jag ändå ta möjligheten att gå bredvid en dag och se hur det går till, och det fick jag verkligen!

Fick kontakt med barnmorskan Ulrica Söder Bergstedt och vi bestämde att jag skulle komma den 26/5 och hennes arbetspass var den dagen 7-16. Det var med spänd förväntan jag åkte dit!

När jag kommer till avdelningen möts jag av Ulrika som finns i personalrummet med alla de andra på avdelningen (det är skiftbyte) jag får en tygkasse och ett par foppatofflor som Vårdförbundet har skickat dit, sen blir jag visad till omklädningsrummet och går och klär om. När jag kommer tillbaka har alla skingrats, det är många barn på gång den här dagen. Dom har en barnmorska särskilt avdelad till en kvinna som har en komplicerad förlossning. Alla andra har 2 förlossningar var att ansvara för. Det är fullt upp hela tiden!

Någon säger att Ulrika har gått in i ett rum där det har larmats ifrån, jag går dit.

Känns lite konstigt att stå bredvid en kvinna och hennes partner som är mitt uppe i sina födslovåndor, vet inte riktigt vad jag kan/får göra. Kvinnan är öppen för 10 cm och hennes krystvärkar har börjat, Ulrika guidar henne lugnt och professionellt, hon uppmuntrar och pushar och har en bra kontakt med både den födande kvinnan och hennes partner. Hon har koll på både barn och mamma och är beredd att tillkalla läkare om så behövs.
Jag rycks med och situationen och pratar med mamman och pappan, hjälper henne med att hitta rätt sätt att krysta, hämtar vatten och baddar pannan… det känns priviligierat. Måste ändå vara världens bästa jobb det här!
Jag kan skymta huvudet på barnet som är på väg ut, Ulrica säger att jag hjälpa till om jag vill. Jag får hjälpa till att ta emot barnet, torka av det och lägga upp på mammans mage! Naturligtvis hjälper även Ulrika till och fixar med navelsträngen som är virat runt halsen. Hur häftigt som helst! Det blev en liten pojke!

Nu följer en del andra uppgifter för Ulrika, efterbörden ska ut, en del prover ska tas, kontroll av ev. bristningar som ska sys, dokumentation i journalen, anmäla till Skatteverket, iordningställning och rengöring av material som har använts, fixa kaffe och macka till de blivande föräldrarna osv. Samtidigt larmar det från något annat rum, Ulrica måste kolla om hennes hjälp behövs…

 

Precis när vi är klara och klockan hunnit blivit lunch kommer en ny kvinna in med kraftiga värkar, hon tas omhand med samma professionella sätt som tidigare. Den här förlossningen gick väldigt snabbt. Och jag står mest bredvid och tittar.
Ulrica hinner inte med vare sig kaffe, toabesök och lunch. (Jag gick ner i matsalen och åt en snabb lunch)

När arbetsdagen närmar sig slutet är det möte med hela arbetslaget och koordinatorn frågar hur dagen har gått och hur många som hunnit med att äta lunch och det är bara ett fåtal som hunnit med lunchen men för övrigt har dagen varit bra…

Jag tittar på hela arbetslaget av barnmorskor som samtliga är kvinnor (ett mycket kvinnodominerat yrke där det endast finns en handfull män som är legitimerade barnmorskor) och tänker att om detta hade varit en typisk manlig arbetsplats så hade man aldrig accepterat att ha det så här, att flera gånger i veckan inte hinna ha lunch, fika, gå på toa eller ens dricka vatten. Jag tänker på patientsäkerheten, och jag tänker på hur stor möjligheten är för kvinnor som ska föda att få välja hur man vill att förlossningen ska gå till

Man måste verkligen titta på barnmorskornas arbetsmiljö. Jag vet inte på vilket sätt, men att öka statusen med högre lön, en god löneutveckling är naturligtvis en viktig del. Och som avdelningschefen sa, fler undersköterskor i verksamheten skulle naturligtvis underlätta en hel del för arbetsmiljön.

Jag vill tacka förlossningsavdelningen på USÖ så väldigt mycket för att jag fick komma och vara med en dag och tack Ulrica för att jag fick gå i dina skor!

Förlossningen

Med vänlig hälsning

Inger Trodell

Ledamot i Region Örebro Län (s)

 

En Midsommarnattsdröm med blåljus

När stången är lövad och buketten är plockad      Midsommarstång

Sillen i magen och ringdans avbockad

Under kudden sju  blomster placerat

Den ljusa natten passerat

 

På andra sidan stan

Ambulansen med blåljus far

Fylla och slagsmål med kniv

Vilket himla liv!

 

Medan dansen går mot sitt slut

Får ambulansen på nytt åka ut

Rädda liv på en väg

Nån som kört mot ett träd

Tänk att Midsommar så olika kan vara!

 

ambulance-24405_1280

Jämlik vård utan åldersdiskriminering

När jag inte sitter i avdelning Örebros styrelse jobbar jag kliniskt på ungdomsmottagningen (UM) i Region Örebro. Ungdomsmottagningen består av fyra olika mottagningar i Örebro, Hallsberg, Lindesberg och Karlskoga och vårt uppdrag är att täcka hela länet.

Jag började jobba på UM 2010 och på dessa fem år har verksamheten utvecklats enormt. Idag är vi 22 medarbetare och flera är på ingång. Vår verksamhets övergripande mål är att främja fysisk och psykisk hälsa bland unga och vi riktar oss till ungdomar och unga vuxna mellan 12-25 år.

Idag har vi olika åldersgränser för olika personer. Är du tjej får du komma till dess att du är 20 år. Är du kille tills du är 25 och om du vill komma för samtal tills du är 23.

Bakgrunden och orsaken till denna ojämställda åldersfördelning finns att hitta någonstans på 90-talet då det startades ett killprojekt som syftade till att locka fler unga män till UM. Endast cirka 10% av besökarna var personer som definierade sig som killar vid den här tiden. I det projektet sattes en högre åldersgräns på 25 år för att verkligen försöka få fler killar att komma till oss och en tänkbar målgrupp var de unga männen på den dåvarande högskolan (numera Örebro Universitet). Projektet gick bra och med tiden införlivades projektet i den övriga verksamheten. Men av någon oklar anledning följde den högre åldersgränsen med. Sedan dess har vi fått dras med denna ojämställda åldersgräns.

Idag har vi cirka 22% killar på UM och i takt med att vår kompetens kring killar ökar (vi har bland annat gått vidareutbildningar och fördjupat oss i ämnet andrologi som är den manliga motsvarigheten till gynekologi) ser vi fler och fler killar som söker till oss.

Ändå har den här åldersgränsensskillnaden funnits kvar.

 

Tills nu.

 

Efter sommaren ändrar vi till 23 år rakt över. Oavsett vad en söker för och oavsett vad en råkar ha mellan benen eller oavsett hur en definierar sig själv. Så 23 år rakt över.

 

Jämlik sjukvård på lika villkor.

 

Det känns helt fantastiskt.

Och det finns många att tacka för det. Dels har vi i personalen drivit frågan. Dels har våra chefer drivit frågan och dels så har våra regionpolitiker drivit frågan.  Men framförallt är det våra ungdomar som vi har att tacka! De har ställt frågor om varför vi har olika åldersgränser till oss i mötena på UM. De har bildat facebookgrupper som ifrågasätter de olika åldersgränserna och de har skrivit insändare till lokalpressen. Ungdomarna, våra besökare, är dem som vi har mest att tacka. Utan deras engagemang hade vi i personalen aldrig lyft frågan. Utan ungdomarna hade våra chefer aldrig fått ärendet på sina bord och utan ungdomarna hade inte våra politiker fått möjligheten att ändra i vår budget så att UM kunde genomföra åldersgränsändringen.

Den 1/9 ändrar vi till en jämställd åldersgräns.  youngsters-249963_1280

 Men säg inget till någon.

Det är fortfarande en hemlighet.

 

Kram.

 

Marcus Folkö Müntzing

Styrelseledamot för Vårdförbundet avdelning Örebro och mycket stolt Leg. sjuksköterska på ungdomsmottagningen i Region Örebro.

Kärlek är det bästa ting som tänkas kan all jorden kring

hands-699486_1280”Sverige är ett kärleksfullt land…”

Ja, så sa Prins Carl Philip när han äktat sin Prinsessa av folket. Jag kan bara hålla med.

Under våren har jag/vi fått otaliga exempel på detta. Vi har sett det genom det engagemang som visats när det händer katastrofer utomlands som jordbävningen i Nepal, båtflyktingstragedierna i Medlehavet och för att inte tala om den empati och kärlek vi visar när vi öppnar vårt land för dem som behöver komma bort från krigets fasor.

Vi har sett den här hemma genom det engagemang, den kärlek och sorg som visats när Lisa i veckan försvann och nu hittats död.

Personligen har jag mött den inte bara inom familjen och mina arbetskamrater utan också genom före detta sjukvårdspersonal som vittnat om att de under flera år funderat kring en nära anhörig som de vårdat och den glädje de visar när personen idag är frisk. Ett helt underbart möte som visar att vi som sjukvårdspersonal inte bara vårdar och gör det som måste göras utan också funderar kring och känner empati och kärlek för den som vårdas.

Att vi gömmer dem i våra hjärtan för lång tid framåt.

 Det är kärlek, kärlek till våra medmänniskor och den hurrar vi för!

Ett fyrfaldigt leve för kärleken!

Den leve, hurra, hurra, hurra, hurra!

hearts-37208_1280

Birgitta Westberg

Kärleksfull chefscoach och styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Stolt med möjligheter

Som legitimerad sjuksköterska har du mängder av möjligheter. signpost-378569_640

  • Du kan arbeta med sjuka eller friska människor
  • Du kan arbeta med nyfödda eller med människor som befinner sig livets slutskede
  • Du kan arbeta rak vecka eller arbeta natt
  • Du kan arbeta i Sverige eller arbeta någon annanstans i världen
  • Du kan arbeta nära patienter eller arbeta med administrativa uppgifter
  • Du kan arbeta som chef eller ledare
  • Du kan läsa en specialistutbildning eller läsa till barnmorska
  • Du kan undervisa och utbilda
  • Du kan arbeta inom sjukvård eller inom hemvård
  • Du kan arbeta på en skola eller på en operationsavdelning
  • Du kan arbeta på ett fartyg eller som egenföretagare
  • Du kan forska och utveckla framåt
  • Du kan engagera dig fackligt genom att bli förtroendevald eller som medlem
  • Du kan välja att ta för dig :-) :-)

Var stolt över DIN kompetens, var stolt över DINA kollegor och var stolt över DITT yrke!

What a wonderful thought it is that some of the best days
of our lives haven´t  happened  yet”

Trevlig framtid!

Ann-Sofie

 

 

Sommar sommar sommar!

Äntligen har solen lyst på mitt bleka ansikte ett par dagar. JISSES vad jag har längtat efter det! Årets maj månad kunde ju ta knäcken på vem som helst, men jag försöker tänka att ”efter regn kommer solsken”. (På värmländska helst) Och nu lyser solen! Alltid nåt, liksom.
Dessutom fylls nu stadens gator och torg med färgglada, knäppa, fina, fula, konstiga och vackra konstverk. Alltid muntrar det upp någon.

Alltså, det här med att tänka positivt känns rätt svårt ibland, men vi måste ju försöka. ”Det blir som man tänker”, var det någon klok människa som sa. Ta mig till exempel:

Igår tränade jag manöverbanor med min mc-lärare och det gick sådär för stackars, stackars, prestigefulla mig. Konorna flög och jag blev surare och surare.
”Det går aldrig!!!” kände jag (som en äkta närking fast jag är från någon annanstans). Förbannade jävla skiiiit! Och instruktören bara gnäller på mig. Jag  D U G E R  I N T E.

”Det är klart att det inte går, när du ger upp innan du ens försökt!” sa han med vass ton. ”Du måste liksom dansa med konorna”, sa han, machokillen, med mjukare röst och vickade lite på höfterna. ”Det är ju inga cementklossar som står här”, fortsatte han, pekade och trampade ner en kona till mos.

Och plötsligt fattade jag. Jag började dansa med konorna, såg framför mig hur vi tog en svängom tillsammans där på den solvarma asfalten. Och jag klarade det. Lätt som en plätt.

Snart har jag uppkörning.. Jag är jättenervös, kan knappt tänka på annat, och förstår nu att mitt största hinder som jag måste över är just att våga. Att lita på mig själv. Att tänka positivt. Att börja dansa.

problems

Inställning är allt. Tro att det går – så går det! Och går det inte, så är väl inte det hela världen?

Såvida det inte handlar om vård.
Men jag orkar inte tänka på vårdkris just nu. Jag struntar i det för en sekund och fyller min hjärna med soliga motorcykeldrömmar istället. Då mår åtminstone jag lite bättre.

 

Slut på visheten för idag.

 

En strimma av hopp

Kris och katastrof. Brist på personal, utslitna kollegor, semesterkaos, inga vårdplatser och undermålig vård till våra medborgare. Dessutom en rekordkall maj och en lika kall, regnig och blåsig juni, och inte kommer någon vårdkris att vara löst när den mörka hösten nalkas, utan snarare ett förstärkt mörker på alla plan.  Vad kan möjligtvis vara det minsta positivt?

Ur krisen föds faktiskt ett hopp, ett hopp om att varje individ, vare sig du är patient, närstående eller helt utan erfarenhet av vården eller om du är beslutsfattande politiker ska inse vikten av en Sky_over_Washington_Monumentfungerande sjukvård och vad som faktiskt krävs för att få det. Aldrig förr har så många inslag på TV, reportage i tidningar och blogginlägg på sociala medier handlat om hur sjukvårdskrisen smittar av sig på allt och alla i vårt land. Alla har en relation till den icke-funktionella vården; du får ingen tid, kommer inte fram på telefon, har en anhörig som inte får sin operation i tid eller så har du fått resa tvärs över landet för att du eller någon i din familj ska kunna få rätt vård och behandling. Och de allra flesta känner nog en sjuksköterska, barnmorska, läkare, undersköterska eller annan kategori av frustrerad, sönderstressad sjukvårdspersonal som berättar både det ena och det andra om hur krisen sätter sina spår där just de arbetar.

I princip alla vet att det är något som inte står rätt till, att det saknas en enorm mängd sjuksköterskor i Sverige. Det finns ett frö som gror i mängder av själar, ett frö som kan växa till en kraft att förändra och att inse att det måste till ett skifte, ett paradigmskifte, en total omvärdering av universitetsutbildade kvinnodominerade branscher och att vården måste få kosta pengar om vi ska kunna ge högspecialiserad vård.

En rörelse är påbörjad. Värderingen av underbetalda traditionella ”kvinnoyrken” förändras och det finns gott om utrymmen för förhandling, för att inte tala om möjligheten att utvecklas genom att till exempel söka ett nytt jobb, och därigenom förhandla fram en ny lön med uppdaterade villkor. Mitt i hopplösheten så börjar statusen av yrket att höjas, arbetstider och andra förmåner ses över och förändras och folk förstår att det är något som måste ske och som egentligen skulle skett redan för längesedan.

 

Alla vill ha god vård. Det är nu den stora massan börjar inse vad en god vård faktiskt innebär.

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska & leg barnmorska