Stympade kvinnor är inte omskurna!

seI flera tusen år har man regelmässigt stympat flickor i alla åldrar runt om i världen. vare sig det handlar om religion, tradition eller kultur så pratar vi om könsstympning, inte omskärelse. Och vad det än grundar sig i så handlar det om misshandel och tortyr, att flickor stympas för livet, får återkommande infektioner eller dör till följd av övergreppet.

För en tid sedan  friades en egyptisk läkare efter att ha könsstympat en 13-årig flicka som dog av sina skador. Han skulle ”ta bort vårtor”, var hans egen version. Vad är det för värld vi lever i?

Men det finns som tur är också positiva nyheter, tex att Kenya har infört ett förbud mot könsstympning sedan 2011 och att Sverige, år 2015 (!) infört en diagnoskod för könsstympning (det fanns en för gravida könsstympade sedan tidigare).

Som vårdpersonal stöter vi dagligen på människor med ett ursprung i andra länder, länder som utövar denna fruktansvärda masstortyr av en stor del av sin befolkning; UNICEF uppskattar att ca 133 miljoner kvinnor lever med ett stympat kön, och om inget drastiskt sker så kommer 325 miljoner att vara utsatta för denna vidriga tortyr när vi nått år 2050.

Begreppet kvinnlig omskärelse måste dö, det finns inget som heter kvinnlig omskärelse, det handlar om att stympa, tvångsamputera och tortera. Blir beklämd när jag ser att UMO (Ungdomsmottagning på nätet) faktiskt använder begreppet på sin hemsida, om än i kombination med ordet könsstympning, och förmodligen med motivationen att unga ska kunna söka sig fram till beskrivningen av tortyrmetoden via nätet. Men det bidrar till att ordet lever kvar och begreppet får det att låta som ett simpelt medicinskt ingrepp istället för vad det egentligen är- mordförsök och tortyr.

Man beräknar att ca 42000 kvinnor är könsstympade här i trygga Sverige. Det betyder att du och jag träffar många av dessa kvinnor under vårt arbete, vissa träffar dem dagligen. Vi måste utarbeta tydliga riktlinjer för hur vi tillfrågar kvinnor om de är könsstympade och det måste finnas en väl utarbetad handlingsplan för hur vi kan hjälpa dem att rekonstruera deras underliv och lindra smärtor och besvär. Men om vi inte tillfrågar de kvinnor vi möter så är risken tyvärr stor att dessa människor fortsätter att leva med sina plågor.

Det finns goda möjligheter att bekämpa könsstympning och vårt främsta vapen är utbildning och lika rättigheter för kvinnor världen över. Ja det är ett övermäktigt stort arbete. Så vad väntar vi på?

Och glöm inte att prata om kvinnlig könsstympning i mötet med en patient, vi frågar om tidigare sjukdomar och mediciner, det borde vara självklart att vi också tillfrågar kvinnor som kommer från länder som utövar könsstympning om de har blivit utsatta för det. Ge kvinnor makten över sitt kön och sin sexualitet!

 

Åsa Mörner

Leg. sjuksköterska, Leg. barnmorska

Amma eller inte? Stöd individen utan att skuldbelägga!

2013-06-26_08

Ett av den legitimerade barnmorskans uppdrag är att informera om amning, berätta om fördelarna, om hur det fungerar och självklart, om att det kan vara komplicerat och tidskrävande.

Under föräldrautbildningen ägnas en av träffarna åt att tala om amning och närhet.  Vid ett av besöken hos barnmorskan under graviditeten brukar man tillfråga den gravida och hennes ev partner om de önskar information om amning. De flesta svarar ja och sedan fokuserar man på en personligt riktad kommunikation om amning.

Betoning på att den gravida tillfrågas om hon önskar information om amning. All information under graviditeten är untitled-bloggfrivillig, barnmorskor är inte allsmäktiga och har ingen bestämmanderätt över DIN graviditet eller hur DU vill ta hand om ditt barn.

Ändå hör jag att kvinnor upplever att de skuldbeläggs om de inte vill eller kan amma sitt barn eller om de, av olika anledningar, vill avbryta amningen innan WHO´s riktlinjer för hur länge man bör amma sitt barn har uppfyllts.

Om vi tar det från början; varför informerar barnmorskor och BVC sjuksköterskor om amning?  Precis som med all information vården ska förse landets innevånare med, så ska det finnas en tydlig vetenskaplig förankring. Som legitimerad personal ska vi inte prata utifrån våra egna, personliga erfarenheter om hur det var ”när jag ammade på 80-talet”, eller ”när min mormors hemkokta salva ströks ut över bröstvårtorna så var det minsann inga problem med såriga bröstvårtor..”

Vetenskaplig förankring.  Det kan låta sterilt, kallt och opersonligt. Men vården måste ändå baseras på beprövad vetenskap, och när det gäller amning, så finns det ett överflöd av studier som pekar på enorma fördelar med att amma sitt barn. Således måste vården erbjuda information utifrån rådande kunskapsläge, trots att vi ju vet att flaskuppfödda barn inte trillar av pinnen innan de fyllt ett år bara för att de får sin föda ur en flaska med modersmjölksersättning.

Det är den där förbannade skuldbeläggningen som ställer till det. Hur kan man informera utan att skapa skuldkänslor eller få den nyförlösta, tilltufsade mamman att faktiskt känna att det är HON som sitter inne med det som är rätt för henne och hennes barn. Inte sjukvården.

Ja, vi vet att det är fördelar med att amma. Solklart. Klart som korvspad. Klockrent. I alla fall ur vetenskapligt perspektiv….Men vad handlar egentligen vårt uppdrag om? I mina ögon handlar det om att stärka, att ge kraft till att känna att man som mamma och partner är den allra bästa på att ta hand om sitt barn, INGEN annan kan det bättre. Förresten kanske det ger mest fördelar med flaskmatning för just den här mamman, vad vet vi om det?

Visst vore det toppen om alla kunde amma, om WHOs riktlinjer följdes till punkt och pricka. Men så är det inte. Det kan finnas många anledningar till att man inte ammar sitt barn; fysiska eller psykiska. Oavsett vad det är så är vårt uppdrag som legitimerad personal att erbjuda information och att stötta i det beslut man fattar som blivande förälder.

Vill du flaskmata ditt barn? Då ska du erbjudas det allra bästa stödet vad gäller flaskmatning. Om du önskar så får du information om fördelar och nackdelar, men främst av allt; DU är den som bestämmer, DINA möjligheter styr, inte vården.

Och om du som legitimerad känner att du ”tycker att det är förskräckligt att den där mamman inte ens provar att amma”, ja då får du faktiskt tänka om och börja fundera över om du vill fungera som stöd eller inte. Vårdens uppdrag är inte att skuldbelägga kvinnor som inte ammar, det är att stödja människan utifrån individens egna förutsättningar.

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Ojämlik vård drabbar unga kvinnor

3307560_2048_1152

Rätten till fri abort är en grundläggande mänsklig rättighet. Den svenska aborträtten fyllde 40 år förra året, men den måste fortfarande försvara sig med näbbar och klor mot de makter som vill inskränka den, trots omfattande forskning som visar på de stora fördelarna för kvinnor i delar av världen där det är tillåtet och enorma risker där det är förbjudet.

Diskussionen om samvetsklausuler är brinnande aktuell och de som förespråkar den jobbar hårt för att svensk sjukvårdspersonal ska kunna åberopa rätten att vägra delta vid viss vård, en slags subventionerad arbetsvägran som döljs under en gammalmodig, unken människosyn. Det finns ju andra arbeten att söka om ens ”samvete” inte följer lagar, etiska koder och svenska riktlinjer.

Att fatta ett beslut om att avsluta en graviditet är ett oerhört svårt beslut för den kvinna som är ofrivilligt gravid eller önskar avsluta en graviditet pga en fosteravvikelse eller en risk för den egna hälsan. Kostnaden för vården i form av rådgivning, ultraljud, stödsamtal och kanske till och med kvarstående sorg som behöver vårdinsatser är onödigt stor. I en optimal värd sker inga ofrivilliga graviditeter och inga foster är livsodugliga och inga graviditeter medför en fara för kvinnans liv.

Men låt oss tänka realistiskt. Ett realistiskt mål är att minska aborter, att kunna förse kvinnor och män med preventivmedel innan de blir ofrivilligt gravida. Och det går faktiskt att uppnå, med enkla medel.

I Norrbottens län har man lyckats halvera antalet aborter. Varför? Man har infört gratis preventivmedel till alla under 25 år(om det innefattar kondomer vet jag inte, men det är ju ett preventivmedel OCH ett smittskydd så det borde ju vara så…).

Tyvärr ser det olika ut i vårt avlånga land och vissa län dras med höga abortsiffror, något som, logiskt sett kan relateras till tillgången på gratis preventivmedel eller inte.

Inte nog med att vården är ojämlik rent geografiskt, den som drabbas i det stora hela är kvinnan. Kvinnor står för kostnaden av preventivmedlet, ev biverkningar, tidsåtgång för barnmorskebesök/apoteksbesök och ansvaret för att faktiskt införskaffa preparatet. Hur mycket kunskap har egentligen män om vad det innebär att få sänkt sexlust och humörpåverkan av sitt nya p-piller? Vet du vad det kostar att hämta ut en p-stav på apoteket och att det kräver bedövning och ett ”ingrepp” för att sätta in den i armen?

Missförstå mig inte; jag förespråkar inte att kvinnor inte ska använda preventivmedel. Men jag vill uppmana män till att ta sitt ansvar och inse att de är lika delaktiga i att förebygga oönskade graviditeter och STI (sexuellt överförbara infektioner) som kvinnor.

Vården är ojämlik. Den är ojämlik eftersom den skiljer sig beroende på var i landet du bor, du får mer fördelar i vissa län. Den är också ojämlik när det kommer till kön- kvinnor står för kostnaden, både i kronor och i fysisk och psykisk hälsa.

 

Vill vi kunna erbjuda jämlik vård oavsett kön och geografi? Då är det dags att ta krafttag och börja förändra.

 

#Uppmuntra era söner/partners/makar/pojkvänner/älskare att ta del av innebörden av att använda ett preventivmedel och att hjälpas åt med ev kostnad och tidsåtgång (tex hämta ut recept på apotek).

#Förse forskare med medel för att kunna utveckla preventivmedel för män. Det är inte enbart kvinnans ansvar att skydda sig.

 

# Inför lika vård för alla! Tillgången på gratis preventivmedel ska inte hänga på vart du är bosatt i Sverige.

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

 

 

Och nu blir det reklam!

cherry”Om någon ska välja att arbeta inom vården så måste ni hjälpa till att berätta vad som är bra” (citat från irriterad person som anser att Vårdförbundet bara gnäller).

Så jag utgår från min egen profession – legitimerad sjuksköterska (för tillfället en bristvara inom svensk sjukvård), och delar nu med mig av det som är bra. Det är alltså reklamdags!

Som legitimerad sjuksköterska kommer du:

  • Ha arbete
  • Kunna välja världen som arbetsplats (det ges möjlighet att arbeta på olika platser)
  • Möta många människor (och får hjälpa människor)
  • Ha ett både fysiskt och psykiskt arbete (du använder dagligen både kropp och hjärna)
  • Få arbeta tillsammans med fantastiska kollegor – som man kan dela allt med! (Det går helt enkelt inte att ha bättre arbetskamrater än sjuksköterskor. För mig som ensambarn är kollegorna de systrar och bröder jag aldrig fått!).

Slut på reklamen och åter till verkligheten.

Eftersom det inte går att leva på luft, och livet pågår vid sidan av jobbet så är lön, arbetstider, möjligheter och arbetsmiljö jätteviktigt! Och handen på hjärtat, det fungerar INTE tillräckligt bra för de flesta av oss legitimerade sjuksköterskor. Just nu är det inte ens ”good enough”.

Exempelvis är det många gånger svårt  att ta rast. Det är vanligt med hullerombullerscheman (dag, kväll och natt blandat i en enda röra) där ingen hänsyn tas till OM du kan sova dagtid eller inte. Semester och ledighetsmöjlighet sker om verksamheten tillåter (vilket är typ aldrig). Kompetensutveckling och karriärmöjligheter begränsas ofta till att söka en chefstjänst. Och som chef har du på många ställen mycket dåliga förutsättningar att utföra ditt chefsuppdrag.

Det är nästintill omöjligt att utföra ett bra jobb eftersom det ges dåliga förutsättning för det i dagens vårdsverige. Som legitimerad sjuksköterska är patienten i fokus – och när jag som legitimerad sjuksköterska inte kan legitimera vården är det min skyldighet att säga ifrån! Då tar jag mitt legitimationsansvar! (Det handlar alls inte om att klaga) Och du som inte är legitimerad yrkesutövare bör lyssna. För det handlar om vård i vårt land, den vård du möter om du eller din anhörig är sjuk. Det handlar om framtid och om hur VI vill ha det i Sverige.

Så jag ber om ursäkt till alla som upplever det gnälligt och uppmanar er att lyssna lite till.  Med legitimationsansvaret räcker det inte att leverera vård som är ”good enough”.
Att bara berätta solskenshistorier – är att blunda för sanningar.
Att berätta sanningar – är att ta ansvar.
Att åtgärda sanningar –  är ett måste för god och säker vård

Sjuksköterskeyrket är fantastiskt – det är ramen runtomkring som brister.

Ann-Sofie Gustavsson
legitimerad stolt sjuksköterska
med styrelseuppdrag i Vårdförbundet avdelning Örebro

Samhällsfarlig vård?

2013-04-24-10

Det mullrar bland de mörka molnen som tornat upp sig bland vårdpersonal runt om i vårt avlånga land. Ordet ”strejk” skjuter ner som blixtar genom vårdkrisens kraftiga oväder. Det är inga spridda skurar längre, det ösregnar, haglar och är blixthalka på i princip samtliga vårdinrättningar i Sverige. Och ibland slår som sagt blixten ner: uppsägningar, stängda vårdplatser, felbehandlingar…och så det provocerande ordet. Strejk.

Att strejka är inget som ska användas som ett maktmedel och det är absolut inte aktuellt-vi har fredsplikt under rådande avtal! Men det är ett ord som regelbundet yppas runt om i leden av uppgivna medlemmar.

Tyvärr så är uppgivenhet sällan förenligt med något konstruktivt.

Man säger att det är samhällsfarligt när vården strejkar, vi kan inte riskera människors liv genom att hävda våra krav om bättre villkor.

Självklart inte. Vi är utbildade för att rädda liv, lindra smärta och lidande, bidra till välbefinnande och stöd för befolkningen.

Att strejka är inte aktuellt och det är samhällsfarligt.

”För att en konflikt ska betraktas som samhällsfarlig ska den störa viktiga samhällsfunktioner eller medföra fara för människors liv och hälsa. En särskild nämnd ska avgöra om konflikten är samhällsfarlig. Hittills har aldrig en konflikt avbrutits på grund av samhällsfara.”

 

En stilla tanke: Hur samhällsfarligt är det i dag ute på underbemannade vårdavdelningar med sönderstressade professioner som inte har tid för vare sig rast, toapaus eller dubbelkontroller? Har inte vårt lands samhällsfunktioner störts länge nu, och hur säker är egentligen den vård vi förser människor med utifrån nuvarande klimat?

När kommer vårdkrisen att klassas som samhällsfarlig?

 

Åsa Mörner

Huvudskyddsombud och förtroendevald styrelseledamot  Vårdförbundet avd.  Örebro

Det där med jämställdhet

”Har inte det där med jämställdheten gått lite väl långt?” och ”Vi i Sverige är ju ett av världens mest jämställda länder…”

Ovanstående är något som jag ganska ofta får höra i samtal, eller läser på olika internetforum i debatter kring ämnet.

Och jag blir lika trött varje gång jag läser det. Det stämmer ju nämligen inte!

Har verkligen jämställdheten gått för långt när det fortfarande finns stora skillnader i lön mellan kvinnor och män för samma jobb och med samma erfarenheter? När det rent faktiska är att kvinnor tjänar i snitt 2,1 miljoner mindre än män under ett helt arbetsliv. SCB beskriver att kvinnor tjänar i snitt 17 % mindre än männen och att det sett likadant ut de senaste 20 åren.

Har verkligen jämställdheten gått för långt när kvinnor tar ut mer av föräldraledigheten än män? När kvinnor tar ut ungefär 75 % och männen cirka 25 % av dagarna.

Har verkligen jämställdheten gått för långt när kvinnor gör mer av det oavlönade hemarbetet än män? När ungefär två tredjedelar av det arbetet utförs av kvinnor.

I min bok blir då svaret på de inledande citaten ganska enkelt: nej, jämställdheten har inte gått för långt.

Och om det nu skulle vara så att Sverige är ett av världens mest jämställda land och det ändå ser ut såhär… Ska vi sitta nöjda då? Jag tycker inte det.

Istället tycker jag att vi måste jobba hårdare för att få till en verklig förändring. Och vi måste göra det tillsammans. Oavsett vad som råkar finnas mellan benen.

 

Här kan du läsa mer om det där med jämställdhet:

På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet. Från SCB.

 

Och till sist:

I lördags råkade jag slå på radions P1 runt lunchtid och fick då höra ett program om varför de är så få kvinnor på höga chefspositioner inom näringslivet. Ju högre upp i hierarkin desto färre kvinnor.

För den som är det minsta intresserad kan jag verkligen rekommendera en lyssning: Varför så få kvinnor på höga chefsposter?

 

Marcus Folkö Müntzing

Styrelseledamot i vårdförbundet Örebro och Leg. sjuksköterska på Örebro läns ungdomsmottagning

 

Välkommen till familjen Jämställd!

Idag besöker vi  familjen Jämställd ( en helt vanlig familj i Sverige 2015). 20111103-DSC_0626 familj

Familjen består av:
-Mamma Direktören
-Pappa Sjuksköterskan
-Storasyster
-Lillebror

När vi tittar in hos familjen Jämställd har de precis flyttat. Mamma Direktören är headhuntad till ett nytt förmånligt jobb med bra karriärmöjlighet och hög lön. Pappa Sjuksköterskan, Storasyster och Lillebror ville egentligen inte flytta, men det kändes egoistiskt att neka mamma Direktören denna fantastiska möjlighet. Flytten innebär förändring för hela familjen eftersom det är en ny stad, nya jobb och ny skola (och bättre pensionsförmåner till mamman).

När pappa Sjuksköterskan letade nytt jobb ville han hitta ett arbete  med påverkbara arbetstider (och få helgpass). Han vill kunna hjälpa barnen med läxor, skjutsa till fritidsaktiviteter och se på deras matcher . Att familjens livspussel fungerar är viktigt! Han kan absolut tänka sig nattpass emellanåt för då är han hemma när barnen slutar skolan. Den svenska sjuksköterskebristen innebär att han utan diskussion höjer sin lön med 1000 kronor. Han funderade på att förhandla om högre lön, men hur skulle det vara att börja på nytt jobb och tjäna mer än kollegorna?

Det är pappa Sjuksköterskan som följer med Lillebror första skoldagen. Mamma Direktören har svårare att ta ledig med tanke på det nya jobbet. Hon lovar att hjälpa till i framtiden när hon kan, det är bara att pappa Sjuksköterskan säger till när det behövs.

I lillebrors klass får de snälla pojkarna sitta bredvid de jobbiga flickorna (precis som i den förra klassen). När Lillebror klagar på att tjejerna puttas och drar honom i håret säger pappa Sjuksköterskan att det är ju bara för att de gillar honom. Flickor gör så när de gillar någon.

Storasyster tycker skolarbete är rätt onödigt. Hon tänker jobba med att designa dataspel eller så kanske hon skaffar sig ett proffskontrakt. Hon är bra på både datorer och fotboll och sånt lär man sig inte i skolan. Pappa Sjuksköterskan diskuterar och försöker motivera till att skolan ÄR viktig. Bra betyg och utbildning ger valmöjligheter i framtiden. Storasyster håller INTE med.  Hon vet att pappa har läst många år på universitet och ändå har han konstiga arbetstider och låg lön. Vadå valmöjligheter? Dessutom är lärarna jättedåliga. De kan inte lära ut och de flesta tycker tjejer är rätt jobbiga.

En vanlig vecka hos familjen Jämställd innebär mycket trix och fix eftersom familjen Jämställd är en familj mitt i livspusslet. Pappa Sjuksköterskan och mamma Direktören har gemensamt ansvar för hemmet och gemensam ekonomi. Mamma Direktören tjänare mest pengar och har ett ansvarsfullt arbete (och då är det svårt att ta ledig eller att arbeta deltid).  Det innebär att pappa Sjuksköterskan har ett något större ansvar för hem och barn. De delar på hemmajobb och tycker att de lever i ett relativt jämlikt förhållande. Båda lagar mat (även om pappa Sjuksköterskan gör det betydligt oftare). Å andra sidan byter mamma Direktören alltid däck på bilen så hemmaarbetet jämnar nog ut sig i längden.

När vi lämnar familjen Jämställd är mamma Direktören kvar på arbetet och pappa Sjuksköterskan är på väg för att veckohandla (efter att han skjutsat Storasyster till träningen och Lillebror till en kompis). Efter det hoppas pappa Sjuksköterskan hinna vila lite innan det är dags att gå på nattpasset.

Vi säger tack för besöket och önskar familjen lycka till med allt det nya!

I Sverige 2015 tjänar kvinnor mindre än män.
Det är dags att ändra på det!

Ann-Sofie Gustavsson
Vice ordförande Vårdförbundet avdelning Örebro

 

 

Den Sexuella Revolutionen

Vi vill bryta normer, krossa förutfattade meningar, släppa lös det fria tänkandet- kvinnor har genom tiderna varit förtryckta, hela den kvinnliga uppenbarelsen har förolämpats till att vara ett kuttersmycke, en avelsko och ett manligt tillbehör.

Kvinnors sexualitet är på många sätt begränsad till att fungera som enbart en tillfredställelse för mannen.  Genom århundraden, eller till och med årtusenden så har den store starke mannens behov varit prio 1. Kvinnlig tillfredställelse, lust och begär räknas som något sjukt, fult och äckligt, i stora delar av världen könsstympas kvinnor för att deras lustkänslor ska upphöra att existera, precis som om lusten enbart sitter i könsdelarna.  Och att sedan kalla det för ”kvinnlig omskärelse….”

Kvinnans arma kropp har manglats genom tidens tycke och smak; småfet, mager, blek, brunbränd, blond, mörk, näpen, moderlig… vad den enskilda kvinnan egentligen vill och vad hennes yttre och inre attribut ger sken av i sig självt, har ingen betydelse, de ska alla stöpas i samma form!

Midja tunn som ett spagettistrå, insnörd i ett plagg som det inte går att ta ett djupt andetag i som förstör de inre organen, fyllig barm, plattbröstad, små fötter som snörs så de förblir små även efter barndomen.  Slanka fingrar som är skickliga på handarbete och matlagning.

Tystlåten.

Den barnafödande kvinnan som alstrar barn efter barn medan hon ömsint vårdar sitt äktenskap, helst med en oföränderlig ungdomslyster i sin hy.

Så kom 1900-talet: vi bryter normer, tar på oss byxor, klipper den frisyr vi vill, går och röstar, får p-piller utskrivna och kan utöva sexuella aktiviteter utan att riskera en oönskad graviditet, som såklart hade varit kvinnans eget fel om det hände.

Frihet?

Medicinska framsteg röner en krokig stig kantad av experimentella plastikingrepp, för att, återigen, stöpa kvinnan i idealets mall. 20141029_142030

Den perfekta kvinnan är smal, bystig, har långt hår, persikohy, fylliga läppar och ett oföränderligt kön, som trots förlossningar framstår som en ung flickas kroppsdel. Det har inte ens behåring.

Nutid. Är det bättre idag? Vi gör våra egna val, jag väljer om jag vill formas in i det snedvridna, sjuka idealet som den evigt unga flickan med storlek 32 och en silikosstinn stjärt.

Det fria valet.

Hur ser samhällets roll ut? Vilket ansvar bär de vuxna om vilket budskap vi ger våra döttrar?

Var inte nöjd förrän du stöps in i tidens idealmall

Fast det säger vi inte. Men hur lever vi? Kan vi förvänta oss att de kommande generationerna ska anamma en annan agenda än den de ser hos sina föräldrar, den de växer upp med?

Sjukvården har en ny roll. Den ska inte bara bota och lindra det sjuka.  Den ska forma till det rådande idealet genom injektioner, implantat och lyft.

Nya utmaningar i vården? Felbehandlingar, vanställda utseenden, misslyckade ingrepp. Och vad händer med de som är utanför mallen, som låter tiden rita en karta över huden i form av rynkor, som accepterar sitt eget unika jag? Behöver de extra stöd? Eller är det de andra, de som tillåter sig att formas som behöver stödet? Vården har mallar, utvecklingsplaner och certifieringar för hur den ska fråga och behandla sina patienter gällande våld, sexuell läggning, alkoholvanor, psykosociala leverne och missbruk. Hur hanterar vården människors känsla av otillräcklighet i sexuell attraktion och yttre perfektion? Och vilka spår sätter det egentligen hos individen när man hamnar utanför mallen?

Det finns en trend även hos män, att de ska formas och likställas i jakten på utseendeuniformen. Men den är inte ens i närheten av den fullkomliga hetsjakt på ungdomlig Barbielook som finns hos det motsatta könet.

Kommer det någonsin att förändras?

Behöver vi vara tvärtemot, markera det snedvridna och förskräckliga genom att anstränga oss för att prestera en annan bild av mallen? Behöver vi stöpas in en annan mall för att visa att vi inte accepterar samhällets sociala normspel med vad som är manligt och vad som är kvinnligt? Har inte vi vuxit upp och redan stöps i en form, likt en gipsfigur, vars form endast går att omforma efter att den krossats i tusen bitar? Vem orkar krossa den identitet vi ingjutits i sedan vår födelse?

Du är nöjd när din sexuella attraktionskraft är på topp. Vad händer när den inte är det? Hur långt är vi beredda att gå för att uppnå känslan v upplevde perfektion? Och hur långt är du beredd att gå för att göra motstånd mot idealmallen?

 

När startar den sexuella revolutionen?

 

Åsa Mörner

 

 

Se upp för dagens nya ”kvinnofälla”

Visst är vi fantastiska vi kvinnor! Vi är alltid beredda – ligger i högsta beredskap! Genom alla tider har vi funnits på plats och varit tillgängliga.

Vi är tydligen så till vår natur och verkar ha rätt utrustning för det. Som mödrar under småbarnstiden t ex är alla våra sinnen påkopplade, även ”det sjätte” och vi är ständigt i beredskap dygnet runt. Medan pappa sover djupt, hör vi minsta knäpp från barnkammaren och är beredda att göra en viktig insats.

Under en lång tid har vi sakta frigjort oss ur ”kvinnofällan” hemma och försöker numera dela vårt ansvar för barn, hem och försörjning med vår partner. Väl ute i arbetslivet har vi äntligen hittat vår frihet, eller?

Idag kommer många signaler från våra yrkesgrupper, både inom kommun och landsting, om att arbetsgivaren vill ta till vara vår förmåga att vara beredda.

Hör och häpna, den nya lösningen på bristen av sjuksköterskor är numera att inte bara schemalägga beredskap ( den har ju funnits länge inom en del verksamhetsområden ) utan numera kan man bli erbjuden att ”ligga i beredskap” med full lön nattetid och även helger, för att täcka upp när det fattas folk.  Arbetsgivarens förslag att lösa bemanning känns minst sagt desperata.

Glöm det där med 11 timmars dygnsvila, 34 timmars veckovila! Det finns tydligen alltid undantag och kryphål numera.

Man bemannar upp med undersköterskor så tillräckligt många huvuden finns på avdelningen.

Det går så bra!?

Men, det medicinska ansvaret har sjuksköterskan i beredskap hemma om något skulle hända och mycket kan hända under inställelsetiden….

Så se upp med nya ”kvinnofällan”, vi är ju i huvudsak kvinnor som fortfarande har svårt att säga nej!

För mig låter ”kvinnofälla” nästan som ”råttfälla”. Faktum är att vi ofta arbetar med vårt hälsosamma liv som insats så associationen är kanske inte så dum. Dessutom riskerar vi i värsta fall vår legitimation.  Är det värt det?

20150303_144720 (1)

 

Barbro Sigfridsson

Förtroendevald sjuksköterska

Skillnader mellan manliga och kvinnliga chefer

En studie genomförd på Karolinska institutet, 2011, visar att det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga chefer inom landstinget när det gäller psykosocial arbetsmiljö, arbetsstress, sjukfrånvaro, och sjukfrånvarofrekvens samt hälsa.

Kvinnliga chefer rapporterar att de haft sjukfrånvaro i högre utstäckning än manliga chefer det senaste året samt att de känner sig utmattade i högre utsträckning än vad männen gör. Det finns också en tendens att kvinnliga chefer rapporterar något sämre livskvalitet än män. Att röka är vanligar bland kvinnorna medan motionsvanorna är likartade. Kvinnor rapporterar högre frekvens av sömnbesvär på grund av att de funderar på jobbet varför sömnkvaliteten upplevs som dålig. Det är dock vanligare hos män att befinna sig i ett riskabelt alkoholbruk.

En betydlig större andel av kvinnliga chefer rapporterar att det ställs höga krav men att de har lågt inflytande medan en större del av männen rapporterar att det ställs höga krav men att de också har högt inflytande.

Studien visar jämförelsen av manliga och kvinnliga chefer inom landstinget att manliga chefer har högre medelålder, högre utbildningsnivå och arbetar övertid i högre utsträckning än kvinnor. Kvinnliga chefer har en något sämre hälsa och livsstil.

Vi har lite att jobba med.

 

Birgitta Westberg, förtroendevald styrelseledamot och chefscoach avd Örebro