I en värld med nya små människor går Anna Ågerfalk(fp) en dag i våra skor

Fick möjlighet att gå en dag i sjuksköterskan Anita Grönroos skor på neonatalavdelningen på USÖ i förra veckan. En toppendag med många intryck! Jag har varit där på avdelning 35 tidigare men då som nybliven mamma. Och bara på lättvården. När man kommer tillbaka blir det tydligt vilket töcken man tydligen befinner sig i när man är patient. Minnen och bilder är otydliga. Och det var inte så länge sen.

 

Nu drar jag på mig skjorta och byxor, plockar av ringar och stänger av mobilen. Sen kliver jag in i en värld där nya små människor ligger väl nerbäddade och en del alldeles nyblivna föräldrar finns vid sidan av sina små. Professionella sjuksköterskor vakar över det hela. Det är tyst, patienterna så små och de gör inte mycket väsen av sig. Det finns ett kontrollerat lugn.

 

Efter ett glatt mottagande, och med nytvättade och spritade händer, rycks jag snabbt med i ronden som just är på gång. Barnläkare är på plats och respektive sjuksköterska avrapporterar. Alla mår efter omständigheterna bra. Med van hand lyfts små späda kroppar, byts små, små blöjor, tas ett sockerprov, rättas en CPAP till, läggs en trygg hand intill, förbereds ett litet knyte för transport till Uppsala och operation. Det är lätt att förstå att en nybliven förälder kan känna sig handfallen. Att man gärna litar på att de rutinerade händerna tar hand om det lilla livet. En del i jobbet blir att få föräldrar att känna att de kan, att barnet behöver dem, att knyta an.

 

Svängrummet är inte stort och i spåren efter MRSA-utbrottet i början av året cirkulerar nu ritningar för att skapa ytterligare två vårdplatser i lokalen intill. Det gäller att få till både patientsäkra och funktionella miljöer. Flera är med och funderar med idéer. Men en viktig fråga återstår, kommer det finnas resurser att rekrytera fler sjuksköterskor och kommer det att gå att få tag i rätt kompetens?

 

På personalmötet lyfts smått och stort. En nyligen skriven uppsats om en litteraturstudie kring amning av barn i neonatalvården diskuteras. Sjuksköterskan som skrivit erbjuder sig att hålla ihop en grupp för dem som vill läsa mer i ämnet. Så bra att kunna fördjupa sig i forskning och rön och dessutom sprida kunskap till fler! Något av ett exempel på uppgifter som skulle kunna ingå i de karriärtjänster jag föreslagit. För att kunna utvecklas och utveckla på plats i vården. Då skulle det vara ett formaliserat uppdrag som självklart märktes i lönekuvertet.

 

Nöjd över dagen och det faktum att jag klarat avancera från ”politikern på besök” till ”Anitas sidekick” avslutar vi med att pröva dockorna som troligen oftast är utsatta för betydligt tuffare övningar.

Stort tack till er alla!

IMG_1755

 

Anna Ågerfalk (fp)

Oppositionsråd

Region Örebro län

 

Bara en komplicerad yrkestitel eller en legitimerad människokroppsdetektiv?

Biomedicinsk analytiker. Mycket komplicerad yrkestitel. Lägg till ”legitimerad” dessutom och försök säga det snabbt 10 gånger i rad utan att vricka tungan. Och hur många vet egentligen vad en legitimerad biomedicinsk analytiker arbetar med?

Analyserar biomedicin? Vad är det då?

En yrkesgrupp som arbetar undangömda på mikrobiologiska laboratorier och andra, för oss, okända instanser, som har en lång yrkestitel och som ersätts med andra, icke-legitimerade yrkeskategorier när arbetsgivaren känner för det. Känns det lockande? Dessutom underbetalda.

En av de allra viktigaste delarna i sjukvården är provtagning, analys och provsvar. Hela behandlingen baseras på vad provsvarets resultat visar, hela prognosen kanske till och med går att utläsa.Det är så mycket mer än att ta ett blodprov; du kan arbeta med kemi, mikrobiologi, patologi, transfusionsmedicin….osv…

Om du blir sjuk och behöver ta en massa prover för att få veta vad det är för fel och hur du ska få rätt behandling; vill du inte hellre att en profession som utbildat sig i 3 år på universitetet ska utföra provtagning och analys, än att en yrkesgrupp som inte alls fått utbildning för det gör det?

Solklart  ja på den frågan.

Du får arbeta med både teknik och etik- du möter patienter som är rädda för provtagningen och behöver bemöta dem på ett professionellt sätt som lugnar och du behöver samtidigt vara tekniskt skicklig, både på att utföra provtagningen och analysera svaret.

Örebro Universitet presenterar yrkesuppgifterna så här:

- Analys av olika kroppsvätskor för diagnostik av olika sjukdomar och uppföljning av  behandling.
- Framställning och kontroll av blodkomponenter till blodtransfusioner.
- Odling och identifiering av bakterier.
- Undersökningar av kroppens immunförsvar.
- Identifiering av celler/cellförändringar i olika vävnader.
- Molekylärbiologiska undersökningar t.ex. DNA-analyser.
- Miljöundersökningar.
- EKG – kontroll av hjärtat.
- Spirometri – lungfunktionsundersökningar.
- Perifera cirkulationsmätningar.
- Njurundersökningar.
- Konditionstester.
- EEG – kontroll av hjärnaktivitet.
- Ultraljudsundersökningar på främst hjärta och kärl.
- Scintigrafier – bestämning av fysiologiska funktioner med hjälp av radioaktivt inmärkta molekyler.
- Nervledningshastighet och muskelfunktion.

(www.oru.se)

Vilket fantastiskt yrke!  Visst är det väl lockande i alla fall? Det är ju lite som att vara legitimerad detektiv i människokroppen! Tänk om alla visste vad en legitimerad biomedicinsk analytiker är!

Spread the word!

_6mwsy7U4GPH-yLb38Zn

 

 

 

 

 

 

Åsa Mörner

 

 

Vuxenmobbing inom sjukvården

se

Det är svårt att tro men vi inom Vårdförbundet får ofta signaler om att mobbing förekommer på våra arbetsplatser. Det är en arbetsmiljöfråga och det måste upphöra, genast.

Vi är välutbildad hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar inom hälso- och sjukvårdssektorn som är väl medvetna om vad mobbing medför för de som är utsatta. Därav är det svårt att tro att det som förekommer verkligen förekommer.

Vi läser ofta om barn som utsatts för mobbing och vilka rutiner och riktlinjer som framtagits inom skolvärlden för att förhindra att; 1.  mobbing uppstår och 2. hur man ska hantera situationer när mobbing uppstått. Det finns och en förening för barn Friendssom jobbar med dessa frågor och de har kommit ganska långt.

Inom vuxenvärlden finns inte samma stöd. Det är lyckosamt om den mobbade vågar söka hjälp då det är förenligt med mycket skam och att då möta någon empatisk själ som förstår vad det handlar om och möter personen med förståelse och respekt är väl inte helt självklart.

Ni som ser och hör att mobbing förekommer mellan arbetskamrater, på vilken nivå i hierarkin de än arbetar,  se till att den personen som utsätter andra för kränkande behandling genast upphör med detta.

Belys problematiken;   Jag ser….  Jag hör…. Inte Okej

LYCKA TILL!

 

Birgitta Westberg

Förtroendevald styrelseledamot, chefscoach; avd Örebro

Himmel eller helvete

För att citera USA´s första kvinnliga försvarsminister Madeleine Albright: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Skulle vilja ändra ordet ”kvinnor” till ”människor”.

Lokaltidningen har två dagar i rad haft ett reportage om sjuksköterskebristen på länets största sjukhus. Inget nytt med det, det råder brist på sjuksköterskor och andra legitimerade yrkeskategorier i hela landet. Men är det någon som egentligen förstår innebörden av det? Eller ska vi få det till någon slags pajkastning istället för att vara lösningsfokuserade?

Blir mycket berörd när jag läser kommentarsfältet, som flödar av känsloladdade uttalanden från höger och vänster, uppifrån och ned, inifrån och ut. Många hyllningar till en förbisedd, undervärderad yrkeskår med ”hjältestatus”-det värmer!

Skärp er!” ”Oj, vad synd det är om er, gnällspikar”, ”Ni skulle bara veta hur det är inom mitt yrke och där jag jobbar, DÅ skulle du inte klaga så mycket på era glassiga arbetsuppgifter” ”Jag tjänar inte heller bra, inom vårt yrke tjänar man inte mer än…..”

WTF?!!!? Är det någon slags tävling eller? Har reportaget handlat om att ”Sjuksköterskor är den enda viktiga yrkesfunktionen inom vården och ni andra kan hoppa och skita”? Har det handlat om att man inte tycker att lärare ska ha mer betalt för det fantastiska jobb som läggs ner på VÅRA barns framtid? Handlar det överhuvudtaget om att man anser att sjuksköterskor är de enda som betyder något i vår värld och om de får bättre villkor och högre lön så ska ingen annan få det?

????

Reportaget handlar om att det råder brist på sjuksköterskor, att de upplever sig underbetalda och utslitna och att de inte hinner arbeta patientsäkert. Det betyder inte att undersköterskor inte ska ha cred för sitt arbete, eller att läkare har för mycket eller för lite betalt. Inte heller handlar det om att jämföra lärare och sjuksköterskor, eller någon annan fantastisk yrkeskår, och vem av dessa som egentligen är viktigast.

Varför ska det fokusera på att konkurrera ut den andra, snacka skit och rangordna? Är vi tillbaka i sandlådan? Eller är det rasten i 7:an när de coola eleverna står i ett hörn och snackar skit om de som inte är precis som de?

Sjuksköterskor är underbetalda. Sjuksköterskor är överarbetade. Sjuksköterskor är nödvändiga i samhället. Snart finns det inga kvar.

Det handlar inte om att gnälla. Men om ingen tycker att yrket är attraktivt längre så kommer det inte finnas några sjuksköterskor kvar. En simpel ekvation.

Varför snacka skit om en kvinnodominerad yrkeskår som kämpar för bättre villkor? Som setts som ”ett kall”, som utnyttjas till alla arbetsuppgifter som man inte alls behöver ha en universitetsutbildning för.

Använd sjuksköterskor till det de är utbildade för och inse att det tar tid att komma in i yrket, att det krävs en lång inskolning med en bra mentor. Med tanke på hur komplicerade arbetsuppgifter legitimationen medför så är det väl inte konstigt att det tar tid att lära sig.  När verksamheten dessutom är slimmad p.g.a. för få i personalstyrkan, men samma antal arbetsuppgifter som vid full bemanning…ett omöjligt uppdrag? Ska man vara erfaren, kompetent och allsmäktig redan från dag 1?

Och snälla, sluta kasta skit på män och kvinnor som kämpar för bättre villkor. Det handlar inte om att konkurrera ut varandra, utan om att lyfta varandra.

Om det finns en himmel, så finns det en särskild plats till de som pushar och stöttar varandra i färden mot en bättre tillvaro med ett jämlikare samhälle.

2013-04-03_08.16.31

 

 

// Åsa Mörner

Underbetald leg. sjuksköterska och leg. barnmorska

Catrin går en dag i dialysens skor

G-_i_mina_skor_puff

Efter att ha legat i sängen 3,5 timme och sett sitt blod passera i slangarna minst 26 gånger, är det dags att kopplas ur dialysapparaten.  Patienten börja pilla lite busigt på maskinen och Lars skojar lite med hen och säger:

- nja.. du vet väl vad som händer om du pillar på maskinen?

- Ja, då får jag tusen nålar, svara patienten och ler.

När jag, under en kort stund, träffar Lars har han precis gått på sitt kvällspass. En trevlig karl, vad annat kan han vara när har bor i Lekeberg!

Men nu är det ju inte Lars jag har hängt med i första hand och heller inte läkaren Martin Ferletta som står bredvid mig på bilden. Utan jag har följt Hanna Mellberg och Karl-Gustav Mårdberg, på ett pass under dagen. Det var otroligt roligt att få se hur proffsiga och välmenande de är mot patienterna. Båda kan namn på patienternas barn och de småpratar hela tiden samtidigt som de, för mig, fyller i en helt omöjlig lista med mätetal av olika slag.

Att gå på dialys är nödvändigt för de här patienterna men för mig som utomstående, där största problemet sjukvårdsmässigt är att tappa några gravidkilon, är det väldig lätt att bli ödmjuk inför den livsomställning som drabbar en vid ett behov av dialys tre-fem gånger i veckan. Från ett fritt liv där en kan resa när en vill om en vill till att ständigt infinna sig på ett sjukhus för att rena blodet.  Jag kan tänka mig att besöken känns som en länsfotboja. En måste infinna sig på en viss plats vid en viss tid och en kan inte resa utan att ha planerat allt i in minsta detalj.

I dag har jag fått se hur personalen jobbar med patienterna för att göra deras besök till en trevlig och meningsfull vistelse. Personalen följer kontinuerligt skärmarna på maskinen så att alla får en så bra analys som möjligt och ställer om vid behov.

Det finns en trevlig atmosfär i arbetslagen och det märks att personalen har jobbat tillsammans under en tid. En av de största farhågorna som lyftes upp vid lunchrummet är huruvida personalen ska kunna få semester i sommar eller inte. Precis som i resten av landet är det brist på sjuksköterskor och eftersom dialysen har en upplärningsperiod på ca två månader så börjar det bli svårt att hitta folk som kan komma in i tid.

En annan av de saker som lyftes fram är den vackra bonaden som sitter i köket.  Där har personalen broderat in (för hand) namnen på alla patienter som har fått transplantation. Jag räknar namnen och ser sorgligt nog att det är inte så många som jag trodde. Personalen förklarar att det är vanligt att det inte fler än två personer om året som ens hamnar på listan för en transplantation, än mindre så många som får en transplantation.

Arbetet på dialysen är livsviktigt och investeringen i Lindesberg var helt rätt utifrån patienternas synvinkel, men vi måste snabbt hitta former för att attrahera flera sjuksköterskor inom området.

 

Catrin Steen, Regionråd, Miljöpartiet

IMG_4750

I medvind och motvind behövs det bra villkor på ditt arbete

20150125_152535

Livet. Ibland är det medvind, ibland är det motvind.  Åt vilket håll det än blåser så händer det saker i livet som vi inte kan påverka, saker som ändå faktiskt påverkar oss på ett eller annat sätt, fysiskt eller psykiskt.

Vad händer om din mamma, partner, bror eller syster blir svårt sjuk eller går bort? Måste jag vara på jobbet då, måste jag söka semester, förlorar jag min lön?

Det finns faktiskt en lag som ger dig rätt till ”ledighet av trängande familjeskäl”. Men hur kan man egentligen veta hur många dagar som behövs, hur lång tid behöver jag vaka över min närstående som är döende? Och i händelse av dödsfall, kanske krävs det då ledighet för bouppteckning, testamente, begravning osv ….?

Vad har jag för rättigheter? Lagen säger att du har rätt att vara ledig, men lagen förtydligar att det är ditt kollektivavtal som reglerar hur många dagar du egentligen har rätt till. Och det skiljer sig en hel del mellan privata, statliga och SKL´s avtal.

Vikten av att teckna kollektivavtal kan kännas extra viktig i samband med olika händelser i livet; för semester, övertidsersättningar, föräldraledighet, pension och dödsfall. Inom den privata sektorn har man oftast rätt till en dag ledighet i samband med en anhörigs bortgång medan anställda inom kommun och landsting har 10 dagar per år. Med bibehållen lön.

Ibland är det lätt att glömma bort värdet av ett kollektivavtal som ditt fackförbund förhandlar fram. Påminn dig själv om det så vi inte riskerar att tappa de rättigheter och skyldigheter som förhandlats fram under decennier. Utan kollektivavtal=utan fallskärm. Vem vill hoppa då?

Vad är skillnaden för dig om du har kollektivavtal eller inte? Såhär presenterar knegdeg.se det i en av sina filmer!

// Åsa Mörner, tacksam för alla de som förhandlat fram de villkor som reglerar min anställning. Vi fortsätter förbättra tillsammans!

Ps. Har du hunnit se TCO´s senaste film om den svenska modellen? Du hittar den här.

 

Och vem är du?

När jag var ny anestesisjuksköterska tog det emot när jag skulle presentera mig med titeln anestesisjuksköterska. Jag kände mig inte helt trygg i den rollen, och när jag skulle hämta in en patient till operation kunde det låta såhär:cherry

Jag: Hej jag heter Ann-Sofie och ska vara med när du opereras

Min kollega viskande: Du MÅSTE säga att det är du som ska söva

Jag: Men jag känner inte att jag kan det tillräcklig bra

Min kollega: Jo det kan du och det är DU som söver

Det tog mig över ett halvår  som anestesisjuksköterska innan jag bekvämt och med säkerhet kunde säga: Jag heter Ann-Sofie och är narkossköterska, det är jag som kommer söva dig när du opereras.

Det senaste halvåret har jag varit i olika vårdsammanhang.  Jag har varit patient, följt med som anhörig till min mamma och som anhörig till min dotter. Vet ni vad den gemensamma nämnaren vid alla besök var? Ingen jag träffade presenterade sig fullt ut. Någon sa sitt namn.  En person sa vad han arbetade som men glömde säga inte sitt namn. En person hade ingen namnskylt och presenterade sig inte alls. Och det enda jag kunde tänka på var: vem är du och vad har du tänkt göra nu?

Som patient och anhörig vill jag att DU presenterar dig med namn, yrkestitel och att du berättar vad som kommer hända under mitt besök hos dig.

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska och vice ordförande avdelning Örebro

 

 

Och tjänsten går till …

Att söka nytt jobb handlar, enligt mig, om att vilja utvecklas, om att våga, att utmana sig själv och att se framåt. I en platsannons efterfrågas ofta både behörighet, erfarenhet och kompetens! Så om du söker en tjänst och inte blir erbjuden jobbet, eller kanske inte ens blir kallad till intervju är du värd en rimlig förklaring. För att veta vad du saknar, vad du kan göra annorlunda nästa gång. Mina kollegor förstår om det finns andra som är mer lämpade för en tjänst, även när det är ett jobb de gärna vill ha. Det är bara att acceptera. Och jag trodde att alla chefer ville anställa den som är mest kompetent för ett jobb. Men min värld stämmer tydligen INTE alls med verkligheten.

Här kommer de 3 sämsta förklaringarna varför du INTE erbjuds en tjänst. (Det handlar om samma ”företag” och det gäller specialistutbildade sjuksköterskor). sjukhus

På tredje plats:
”Vi har redan så många från din gamla klinik som arbetar här”

På andra plats:
”Du är inte aktuellt eftersom det finnas andra som kan börja redan nästa vecka”

På första plats:
”Du är inte aktuell för du har med dig för hög lön”

Inget om kompetens, erfarenhet eller behörighet.

Det är verkligheten!

Ann-Sofie Gustavsson
vice ordförande vårdförbundet avdelning Örebro

 

Dags att tänka om!

Livsetisk kod

Alla människors lika värde.

Det verkar så självklart. Men till och med idag, år 2015, förföljs människor på grund av sitt ursprung och sin religion, torteras för sin politiska åsikt och diskrimineras för sin sexuella läggning. Vi kan åka till månen, skicka rymdsonder til kometer, bota svåra sjukdomar och uppfinna komplicerade tekniska apparater. Men vi kan inte respektera varandras olikheter, vi har ännu inte lyckats förmedla budskapet till vara barn om att värna om våra medmännsikor och att glädjas över att vi inte alla är stöpta i samma form och format, istället för att hata den som inte är som du.

Varför?

Sverige slår sig gärna för bröstet om att vi är så jämlika, att vi  har lagstadgat om att alla människor är lika mycket värda, oavsett hudfärg, religion, kön eller politisk åsikt. Men hur ska vi människor förankra i våra hjärtan att ingen annan är mer värd än den andra?

 

Jag har en yrkesetisk kod. Till och med två. Jag ger omvårdnad på lika villkor, oavsett hur männsikan framför mig ser ut, talar, kysser eller vem eller vilka hen tillber. Det är en självklarhet. Kanske behöver vi alla en etisk kod, en livsetisk kod?

 

Idag är det 70 år sedan Auschwitz befriades. En av de överlevande var min älskade Farmor. Vi får aldrig glömma!

 

Åsa Mörner

Farmor

*långharangmedsvordomar*

Fantastiska bloggar, debattinlägg, radiosändningar och TV-program har i saklig, välformulerad och välartikulerad anda påtalat bristerna i vården, som fullkomligt skenat iväg under hösten. Till och med förslag om åtgärder; tydliga handlingskraftiga idéer om hur man skulle kunna få bukt med eländet och därmed slippa höra och se utmattad personal och felbehandlade patienter, har presenterats för vårt avlånga lands beslutsfattare.

Har det hänt nåt???

Nja, kanske en droppe i nåt hav nånstans, en fjärt i Universum, en liten, sketen smula…

 

*¤%¤#()/)/&&¤R%&#EYGYG)(P(=(=?%¤”!½!!!!*

(valfri översättning).

 

Jag blir så förbannat trött, ilsk och kanske lite aggressiv till och med, är det en alternativ metod; att vara konstruktivt förbannad istället för att föra diplomatiska diskussioner?

Jag har alltid trott tvärtom, det lönar sig att vara lugn, sansad och diplomatisk. Men nu börjar jag tvivla.

Borde vi leverera svordomar och stampa med foten istället? Ligga på golvet, vägra, skrika och gråta? Eller var det på dagis?

 

/ frustrerad Åsa, vanligtvis diplomatisk Åsa

 

angry