Är vi osynliga?

Det osynliga del 2

Ibland undrar jag. Hur mycket av det vi gör syns? Eller snarare hur mycket syns INTE? Hur mycket sliter vi utan att ens kunna ha något tydligt bevis med vad? Hur kan något så simpelt som att rädda människors liv kräva så mycket?? Hur många gånger till orkar vi bemötas med alla attityder 

”Vi står inför stora utmaningar och vi ska göra allt vi kan”

”Det kommer krävas mycket och vi ALLA måste samlas nu”

”Vi vet att ni kommer ställa upp i dessa svåra tider”

”Vi kan inte göra mer än vårt bästa”

”Men det är ju såhär verkligheten ser ut, vi måste alla hjälpas åt” 

”Jo jo jo men framförallt är vi ju här för patienterna”

”Det där är inte riktigt ditt ansvar”

”Ja men du har lite för mycket engagemang, det är inte riktigt bra för dig”

”Vad är det egentligen som är problemet”

Problemet är att jobba ihjäl sig för att rädda andra – utan att ens bli betrodd eller litad på. När orden man yttrar fördöms, när tankar man förmedlar förkastas, när känslor man känner ignoreras, när allt det vi ser så tydligt är osynligt för andra.

Idag är det Lucia. Jag vill vara Lucia. Den vita skruden, ingivelsen av lugn, inbringa hopp i svåra stunder, det vackra ljuset i mörkret, ett löfte om ljusare tider…. Precis som att jobba i vården! Fast det var inte hela sanningen. Lucia brändes på bål. Lågorna bet inte på henne. Därför torterades hon istället, för att sedan slutligen dödats av ett svärd. Det vill inte jag. Det var inte alls min dröm. Jag vill rädda människor. Hjälpa utan att behöva dö själv. Jag vill inte vara Lucia. Jag kommer inte bli Lucia, nej, jag kommer aldrig bli någon martyr. 

Jag vill att vi blir hörda

Jag vill att vi blir betrodda

Jag vill att vi blir förstådda

Jag vill att vi blir värderade

Jag vill att vi blir prisade 

Och det vi gör som inte syns får inte förbli osynligt

Skriv på uppropet

Dags att vårda vården – vi kräver en bättre arbetsmiljö.

Vårdavården logotyp

Skriv på här