Det osynliga del 1

Det som inte syns, men känns

När man jobbar inom vården gör man mycket som inte syns, men som känns. Under de åren jag jobbat kliniskt har jag plågats av det ibland dagligen. Har funnit tröst hos kollegor som också upplever det. Har som tur är mött patienter som förstår det; vissa av dem har på ett smärtsamt sätt verkligen fått uppleva det på riktigt. 

Allt det vi gör för patienterna, allt det vi gör som INTE SYNS. Allt det vi gör utanför vad som kan mätas, allt vi gör som KÄNNS. För den enskilda patienten som väntar på operationen för att operera bort sin tredje hjärntumör är det mer tydligt vad vi gör som inte syns – för hon upplever hur vården känns, mer än vad hon mäter den.

Det mötet som jag hade med den unga kvinna som hade sin tredje hjärntumör. När jag skulle undersöka hennes skelett, för att se om tumören spridit sig. Då upplevde jag något jag aldrig någonsin kommer glömma. Något som förändrade mig in i skelettet. Av någon anledning blev undersökningen försenad, minns inte ens varför – att bli sen är sådan vardagsmat så tyvärr mer en regel än ett undantag. Tittade på klockan när jag skulle ge injektionen som är den första delen av en skelettskintigrafi. Redan tjugo minuter sen. Personalens måndagsmöte hade börjat, det enda tillfället vi biomedicinska analytiker har för att kunna möta varandra och förbereda oss inför veckan. Veckan som redan brutalt börjat för mig. Lite sen, lite stressad, lite tagen av att drygt en timme in efter en härlig ledig helg stå inför ett så fruktansvärt livsöde som detta. Och dessutom en timme in på veckan var jag redan sen!! Men inte det minsta snabbare jobbade jag; utan jag tog min tid kanske mer än vanligt. Så professionellt och samtidigt så personligt jag bara kunde förmå mig.

När vi var klara med injektionen väntade den tre timmar långa pausen. Hon skulle åka tillbaka till onkologavdelningen för att vänta på sin gammakameraundersökning. Vi log mot varandra. Vi var jämngamla; hon hade bara levt ett par år mer än mig. Men vi båda visste att hon kanske inte skulle få leva så många fler år alls. Jag körde ut henne till väntrummet. I hennes rullstol. Några år äldre än mig. Och i rullstol. Låste stolen samtidigt som jag sa ”jag ska verkligen försöka få hit en transportör så fort jag bara kan!” Hon vänder sig om och ler ”kära du, jag har inte bråttom någonstans”. Jag hann vända mig om och ta fem steg mot vår expedition för att boka transport. Stannade. Och kände. Insåg. Och vände. Gick raskt tillbaka och låste upp stolen. ”Aldrig att jag låter dig sitta ensam i ett väntrum och vänta. Nu går vi. Då får visa vilket rum du bor i.”

Jag minns inte ens om jag gick på det måndagsmötet. Jag minns bara att jag grät på toaletten. Jag minns känslan som att det var igår. Jag minns KÄNSLAN. Det jobb man gör när det verkligen KÄNNS – det går inte att mäta. Känslan av att möta någon och göra allt man förmår för att möta denna människa i hennes känsla. Det kommer aldrig kunna mätas.

Oförståelsen över allt vi verkligen gör, som aldrig syns. Ni som vet hur det är ni vet, ni vet utan att mäta. Ni KÄNNER

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!