Lucka 6 - Camilla Stenlund

Camilla Stenlund är sjuksköterska och arbetar inom den psykiatriska slutenvården i Skellefteå, men på fritiden driver hon ett ideellt matutdelningsprojekt i Arusha, Tanzania.

Camilla har gjort flertalet resor till Afrika och varit på flera platser, men hennes första resa till just Tanzania var 2005, då hon åkte tillsammans med sin folkhögskoleklass. Camilla förälskade sig i landet och några resor senare även i en Tanzanisk man, vilket ledde till att hon bosatte sig i Arusha. När dottern Aiyla skulle födas 2009 flyttade Camilla hem med sikte på att så småningom bli sjuksköterska, vilket hon blev våren 2013.

Sedan 2011 driver Camilla ett ideellt matutdelningsprojekt, som främst har kommit att hjälpa Hiv-smittade, ensamstående, mammor och hon har försökt åka ungefär en gång/år till Arusha. Camilla berättar att tiden i Tanzania fick henne att omvärdera många saker i hennes liv. Det har framförallt ändrat hennes sätt att se på världen och de människor hon möter:

”När vi möter en ny kultur innebär ofta att vi först bara ser olikheterna/skillnaderna. Men ju mer tid man spenderar där, ju mer framträdande blir likheterna. Det blev extra starkt när jag själv blev mamma. Jag kunde då identifiera mig med de fattiga mammorna jag mötte på gatorna i Arusha på ett helt nytt sätt. Det blev så tydligt, dessa mammor bar på samma oro, drömmar och kärlek till sina barn som jag gör till mitt. Alla mammor gör allt vad de kan för att deras barn skall vara få friska, få mat, någonstans att bo och möjlighet till en utbildning som i sin tur kan ge en bra framtid. Vi delar dessa drömmar, men förutsättningarna skiljer sig enormt beroende på var i världen vi föds. I Sverige är vi priviligierade, vi har ett samhällssystem som gör att vi oftast inte behöver oroa oss för dessa saker. Jag är medveten om att jag är lyckligt lottad och ser det som min skyldighet att hjälpa andra när jag nu har den möjligheten.”

Camilla driver projektet genom att samla in pengar, som hon sedan köper mat för väl på plats i Arusha. Camilla menar att fördelen med detta är att pengarna då går oavkortat till ändamålet, då fraktkostnaden annars skulle vara väldigt hög, men även att hon då får möjligheten att stödja lokala handlare. Av den inhandlade maten gör hon matpåsar, som alla innehåller samma sak. Påsarna brukar innehålla basvaror såsom majsmjöl, torkad fisk, ris, bönor, matolja, tvål och tandkräm.

Det var under det första projektet som Camilla kom i kontakt med flera Hiv-positiva mödrar och berördes av deras otroligt hårda kamp för att överleva och kunna skapa en bättre framtid för sina barn. Så allt sedan dess har Camilla fokuserat på att (i huvudsak) hjälpa dem. Projektet följer även två familjer, varav den ena även har två barn som är födda med HIV. Bromsmedicinen medför ofta kraftiga biverkningar vilket gör att mat är extra viktigt för att kunna mildra dessa. Pengarna går även till läkarbesök och andra mediciner, då dessa inte är gratis. Men dem går även till skolavgifter och hyra.

De ensamstående Hiv-smittade kvinnorna är otroligt utsatta men så länge de håller sig friska, har de möjlighet att arbeta och på så vis dra in lite pengar till familjen. Och så länge mödrarna får leva, så riskerar inte barnen att behöva bo på barnhem eller hamna på gatan.

Camilla beskriver att det från början kan vara svårt att veta vilka som har störst hjälpbehov och har därför tagit stöd av sin dotters faster, som känner lokalbefolkningen. De flesta som varit med tidigare känner till hennes projekt och brukar söka upp henne när hon kommer.

”Självklart är det bitvis även väldigt tungt känslomässigt, berättar Camilla. Men man kan inte hjälpa alla. Jag brukar tänka att nu har jag möjlighet att hjälpa den här personen som står framför mig och då är det också det jag skall göra”.

Sjukvården är såklart väldigt olik den vi har i Sverige. Bromsmedicinen är gratis, och även provtagning. Men behandling av följdsjukdomar måste patienterna själva betala. Det finns statlig sjukvård, men allt kostar. Sjuksköterskorna har väldigt låg lön, och gör ibland ingenting för en patient, om de inte får ”pengar under bordet”. Camilla berättar att Sjuksköterskorna har ett helt annat bemötande än vad vi är vana vid här i Sverige, och de uppfattas ofta som väldigt hårda.

I januari 2018 har Camilla inplanerat en ny resa tillsammans med dottern. Denna gång kommer även hennes bror att följa med, vilket blir hans första resa.

För den som vill följa Camillas resa, eller läsa mer om projektet, finns det att läsa här .