Ingen självklarhet att jag skulle bli sjuksköterska

När jag pratar med många av mina kollegor har de redan sedan barnsben vetat att de ville bli sjuksköterska. För mig har det aldrig varit en längtan som barn, utan min dröm var att starta eget företag. Eftersom att jag gärna ville jobba med människor och tyckte om barn föll det sig naturligt att jag skulle starta en egen förskola. I gymnasiet var jag besatt av tanken och smidde stora planer på kommande företag. Som 16-åring ådrog jag mig min första idrottsskada och under en fotbollsmatch slet jag av främre korsbandet i mitt vänstra knä. På den tiden var det en lång vårdtid för dessa skador och jag blev inlagd på Barn 2 på NUS. Det var en intressant upplevelse och där och då väcktes mitt intresse för sjukvården. Personalen var glada, skrattade ofta, hade färgglada bussaronger och prickiga strumpor, men framförallt gav de oss barn och ungdomar en suverän vård.

Sagt och gjort, jag satte mig i skolbänken och läste till Barnsköterska, för att jobba med barn var en självklarhet. Jag minns fortfarande telefonsamtalet från Ann-Christin Sundberg som ringde och erbjöd mig jobb på barnkliniken på NUS. Jag fick dessutom välja vilken av avdelningarna jag ville jobba på och valet föll självklart på Barn 2. Året var 1993 och jag stormtrivdes med mitt jobb och kollegorna. Jag var nyfiken och vetgirig och var inte sen att tacka nej till förflytt till Barn 3 när behov uppstod där. Inför sommaren behövdes jag på Barn 4 och självklart ville jag lära mig allt om den vården. Än idag pratas det om denna sommar. Förutom fotbolls-VM I USA där det gick så bra för Sverige, så var kris på Barn 4 och vi jobbade som galningar. Det blev mycket övertid och jag vårdade barn som var födda redan i vecka 24, satte sond och kontrollerade att den låg rätt och därefter administrerade jag mediciner i den som sjuksköterskan hade blandat och berett. Du läser rätt, med min gymnasieutbildning gjorde jag det, på delegering såklart. Jag vårdade även barn som föddes med andra svåra sjukdomar, övervakade barn som med sin cancerdiagnos fick tuffa behandlingar, vårdade barn med skallskador och andra svåra sjukdomar. Jag trivdes lika bra på neo-iva, barnonkologen och att vårda barn med kirurgiska och ortopediska åkommor och jag tyckte mig vara oövervinnelig, precis som svenska landslaget i fotboll.

Efter ett tag kände jag att min kunskap var väldigt begränsad och jag bestämde mig för att utbilda mig till sjuksköterska. Det är först efter min utbildning och när jag fick legitimationen i min hand som jag blev mörkrädd och insåg vad jag fått möjligheten att göra utan rätt utbildning och kompetens. Utan kunskap om vad som skulle ske om sonden låg fel, om barnet med hjärnskadan började krampa, om barnet jag lyfte ut ur kuvösen slutade andas. Där och då var jag skicklig och tycktes mig veta exakt vad jag skulle göra, men med facit i hand så inser jag att så var inte fallet.

Därför tycker jag att det är fruktansvärt att Socialstyrelsen beslutat om delegering i slutenvården. Jag tycker att det är oroväckande att Kommunal driver frågan så hårt. Att ambulanserna i Västerbotten inte bemannas med två ambulanssjuksköterskor övergår mitt förstånd? Vem vill du bli vårdad av?
Om drömmen kvarstår att starta eget? Absolut, ett äldreboende är min nya dröm. Jag vill starta och driva Sveriges bästa äldreboende där de boende får hemlagad näringsriktig kost, det ska finnas katter som bor där, små trädgårdsland att odla och pyssla i, ett glas vin kommer serveras då och då. Och självklart kommer jag att anställa välutbildad personal, som regelbundet får kompetensutveckling och de allra bästa villkoren.

Sluta aldrig att drömma. Sluta aldrig att kämpa. För det du tror på.

/Jenny Olsson, stolt legitimerad sjuksköterska och ordförande i Vårdförbundet avdelning Västerbotten.

P.S. Om du hr några frågor kring Vårdförbundets syn på vinster i välfärden är du varmt välkommen att höra av dig till mig D.S

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!