Den långa vägen till biomedicinsk analytikerprogrammet

“Vad vill du bli när du blir stor” är en fråga de flesta barn har ett snabbt svar på. Drömmar om att bli pilot, lärare, karateproffs eller sjuksköterska byts oftare än man hinner hänga med, till fantasier om att vara brandman, läkare, kassörska eller kanske jobba som elektriker. Som liten ville jag bli prinsessa, förstås. Jag tänkte mig ungefär som i tecknade filmer med djur som sjunger, ständiga somrar och stora slott att leka i. En perfekt sagoprinsessa, helt enkelt.

Det fanns ingen sån utbildning i katalogen för något universitet, så det fick bli en ingenjörsutbildning. Efter några år som mest bestod av matte började jag fundera över om det egentligen var rätt för mig. Mina klasskamrater var studiemotiverade, men jag kände inte samma entusiasm. Det kändes som att alla andra på hela universitetet hade hamnat precis rätt, men inte jag. En student berättade glatt om hur kul han hade på sin utbildning, och jag frågade vad han pluggade som var så bra. Biomedicinsk analytikerutbildningen fick jag som svar. Jaha, en biomedicinare, tänkte jag. Nej, sa han, biomedicinsk analytiker, BMA, ett treårigt program som efter examen ger en legitimation för att arbeta på många olika sjukhuslaboratorier med patientprover eller patientnära analyser. En utbildning som ger kompetens att jobba med ett bristyrke, ett yrke som är nödvändigt för att vården ska fungera.

Han verkade så glad när han berättade om hur kul han tyckte att det var med utbildningen, så efter att ha tragglat med matten i ett år till och slutligen insett att det inte är någonting för mig satte jag mig i en sal full av okända människor som också hade sökt till biomedicinsk analytikerutbildningen. Efter den där första träffen gick tre år av tentor, labbar, praktik och föreläsningar otroligt fort, och jag fick legitimationspappret i min hand. Min anställning efter examensdagen var garanterad, jag fick fortsätta på mitt drömjobb på klinisk genetik där jag redan jobbat föregående sommar. Efter sommaren fortsatte min tjänst som ett vikariat, och ett halvår efter examen fick jag en tillsvidareanställning och lär mig något nytt i mitt yrke varje dag.

Så det blev ingen Disneyprinsessa av mig. Det enda djur jag har är en nakenkatt som jamar konstant, jag är bosatt i Umeå med härligt omväxlande väder i varje årstid och bor i en helt vanlig trea. Men jag fick det viktigaste ur min prinsessdröm, för den glada studentkillen blev min prins och senare sambo och fästman. Dessutom får jag varje dag jobba med ett yrke som hjälper till i behandlingen av svårt sjuka människor, och kanske räddar deras liv. Så, slutet gott allting gott!

/Mikaela Kinnunen, leg. Biomedicinsk analytiker