När blir effektivisering istället avveckling?

Anders-Löfqvist-1–    Nu kommer tumskruvarna att dras åt!

Jag minns hur avdelningschefen meddelade mig och de övriga medarbetarna på avdelningen. Han rapporterade vad som nyligen framkommit på ett chefsmöte.

–    Vi som tror att vi sparat hårt förr får nog tänka om. Detta kommer att ge betydligt mer avtryck än tidigare.

Att säga att jag oroade mig är fel men jag minns att det kändes ovisst. Vad skulle detta innebära för oss och för mig på avdelningen?

Året var 2003 och jag var nyfärdig sjuksköterska på en vårdavdelning på NUS. Att besparingar hade funnits tidigare var det ingen tvekan om men att min erfarne avdelningschef ansåg att detta var värre än tidigare gjorde att jag reagerade.

Flera år har gått sedan dess och i backspegeln kan jag konstatera att det inte var den sista stora besparingen som min gamla chef tvingades planera för 2003. Landstinget har återkommande aviserat begränsningar i ekonomin som skäl för förändringar, en del mindre och tillfälliga som anställningsstopp och en del större som budget i balans. Varje budgetår kommer med nya besparingsmål. Och det är detta som gör mig oroad. Det är inga isolerade händelser som är orsak till att landstinget måste spara, det är en trend, en utvecklingsriktning vi fått vänja oss vid. Men när tar det slut? När är det slutsparat? När är vi i balans mellan resurser och behov? Detta sparande och effektiviserande har övergått till avveckling och nedrustning. För det är så jag tillslut landar i min egen analys. De besparingsmål som sätts upp flyttas bara framåt, som en stafettpinne som tas längre och längre bort av den som håller den.

Jag är den första som skriver under på att all skattefinansierad verksamhet ska vara så effektiv som det bara går med minsta möjliga administration. Jag och övriga medborgare har rätt att få så mycket tillbaka på varje skattekrona som möjligt. Men när har man gått över gränsen, för gränsen är flytande. När övergår jakten på mest vård för pengarna till sämre vård, för ingen av oss tror jag är intresserade av att vården ska ge avkall på kvalité.

Siffror från försäkringskassan är tydliga. Sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa är höga och ökar och vårdpersonal står för den största gruppen. Medarbetare och chefer vittnar om hög arbetsbelastning och stressig tillvaro. Personal saknas inom de flesta områden och det är tydligen svårt att rekrytera, trots att bemanningsföretag kan leverera personal som efterfrågas men till ett högre pris. Andelen specialistutbildade sjuksköterskor har minskat stadigt senaste åren. Det är varken lönsamt eller attraktivt med specialistutbildning. Operationer får ställas in och vårdplatser skärs ned. Allt mer överförs till primärvården utan att tillräckliga resurser fördelas, vilket gör att tillgängligheten för medborgare att kontakta sin hälsocentral minskar. Befolkningen ökar och störst är grupperna äldre och barn. Allt detta tecken på att det inte går åt rätt håll med sjukvården. Om personal gavs bättre villkor avseende arbetsmiljö och lönsamhet skulle sjukvården fortsätta att utvecklas framåt, till gagn för alla.

Men detta kostar pengar. Frågan är ju om inte alternativet att fortsätta i nuvarande riktning blir dyrare. Jag tycker det är dags att börja släppa på tumskruvarna och diskutera öppet om alternativ till nedrustningen. Vad är världens bästa vård värd?

/Anders Löfqvist, distriktssköterska och ledamot i styrelsen

Vårdförbundet Västerbotten

Boka din lönecoachning!

Nu är vår digitala lönecoachning i gång. Vi har flera tillfällen med fokus på löneförhandling eller lönesamtal. Passa på att öka dina kunskaper om lön, löneförhandling och lönebildning. Det har du nytta och glädje av hela yrkeslivet.

Sedan starten hösten 2021 har vi gruppcoachat över 8000 medlemmar. Ta chansen du också.

Säkra din plats här!