Krig, pandemier och julhelger

”Sverige måste förbereda sig på ett tre år långt krig” säger myndigheten för civilt försvar. Det är ett budskap som känns smått absurt i en verklighet där sjukvården knappt är rustad för att klara en vanlig julhelg. Inom NU-sjukvårdens ambulansverksamhet är det numera vardag att diskutera huruvida vi överhuvudtaget behöver allt från specialistsjuksköterskor och årliga HLR-utbildning, till fullbemannade ambulanser och lagstadgad semester. Att förbereda verksamheten för krig känns nästan lika avlägset som utsikten att få ihop ett fungerande sommarschema.

Det är nu vi har möjlighet att bygga upp de beredskapslager vi behöver när logistikkedjorna inte längre fungerar. Det är nu vi har möjlighet att skaffa den kompetens som kommer att krävas när kriget eller krisen är ett faktum. Under pandemin kunde ambulanssjukvården låna ut sjuksköterskor till hårt belastade verksamheter på sjukhusen, men nu siktar vi istället på att minska andelen legitimerad personal till ett absolut minimum. Minnet är både dåligt och kort.

Om staten verkligen vill att Sverige ska förberedas sig för krig och katastrof kommer stora satsningar på sjukvården att vara en absolut nödvändighet. Att förvänta sig att regionerna själva ska klara den uppgiften är helt verklighetsfrånvänt, särskilt när regeringen samtidigt föreslår en straffavgift för regioner och kommuner som höjer skatten. I år är det val och sjukvården brukar rankas som väljarnas viktigaste fråga. Låt också årets valrörelse spegla den realiteten.