Svar till Cecilia Dalman-Eek och Johan Fält

Detta är en revidering av vårt tidigare blogginlägg, i syfte att tydligare beskriva vad vi svarar på, vilka  specifika uttalanden i Göteborgs‑Postens artikel den 14 februari vi reagerar på, och varför vi reagerar på dem. 

Efter att ha tagit del av de uttalanden som framförts av Cecilia Dalman Eek (S) och Johan Fält (M) i nämnda artikel, där de intervjuas om JO‑rapportens innehåll och psykiatrins tvångsåtgärder, behöver vi som huvudskyddsombud i Vårdförbundet bemöta kritiken och tydliggöra var ansvaret faktiskt ligger. 

Att rikta skarpa anmärkningar mot personalen samtidigt som man uttrycker förvåning över situationens allvar är inte bara missvisande – det skymmer de faktiska beslutsvägarna och de strukturella orsakerna till problemen. 

Styrelsens ansvar kan inte förminskas – och chefsleden bär det operativa ansvaret 

Styrelsen ansvarar för ramar, resurser, vårdplatser och prioriteringar, medan chefsleden ansvarar för att omsätta dessa beslut i praktiska förutsättningar för säker vård. Om styrelsen säger sig sakna kännedom om konsekvenserna av sina egna beslut är det ett allvarligt systemfel. 

Avvikelsesystemet bygger på att chefsleden tar emot signaler om risker, agerar och för information vidare. Om detta inte når styrelsen visar det brister i ledningen; om det når fram utan åtgärd är det ännu allvarligare. I båda fallen ligger ansvaret hos styrelsen och cheferna – inte hos personalen. 

Ansvaret ligger på styrelsen och chefsleden att skapa förutsättningarna för patientsäker, värdig och hållbar psykiatrisk vård. 

Under lång tid har besparingar, återkommande nedskärningsbudgetar och en kontinuerlig minskning av vårdplatser skapat en psykiatri där personalen arbetar under hårt pressade villkor. 

Det är väl känt och väl dokumenterat att denna utveckling rapporterats via avvikelser, tillbud, arbetsmiljöärenden och dialoger upp genom chefsleden. 

Personalen har löpande rapporterat hur strukturella brister påverkar vårdens förutsättningar. 

JO:s OPCAT‑rapport gör dessutom tydligt att personalen vid tillbud uttryckligen angivit resursbrister som en central riskfaktor. 

Bemötande av kritiken mot hur tvångsåtgärder används 

Cecilia Dalman Eek menar att tvångsmedel används på ett sätt som inte är acceptabelt. Johan Fält antyder att problemet skulle handla om personalens kunskap. 

Detta kräver ett tydligt bemötande. 

JO:s rapport riktar ingen kritik mot personalens kompetens. 

Kritiken avser framför allt: 

• underbemanning, 

• vård i olämpliga lokaler, 

• överbeläggningar, 

• bristande vårdplatskapacitet, 

• splittrade avdelningar som kräver transporter mellan sjukhusområden 

• strukturella riskfaktorer som följer av otillräckliga resurser. 

Detta är faktorer som skapas genom styrning, resursfördelning och arbetsmiljöbeslut – inte genom bristande professionalism hos vårdpersonalen.  

Felriktad kritik riskerar att förvärra situationen 

När den politiska ledningen antyder att tvångsåtgärder används fel på grund av bristande kompetens hos personalen – trots att JO tydligt beskriver att problemen är strukturella – riskerar det att skada både verksamheten och arbetsmiljön. 

Det kan: 

• underminera professionens legitimitet, 

• försämra arbetsmiljön, 

• försvåra rekrytering 

• leda bort uppmärksamheten från de nivåer där problemen faktiskt kan lösas. 

Här behövs ett förtydligande: 

När Johan Fält ifrågasätter personalens kompetens innebär det i praktiken att han lägger ansvaret på utförarna längst ned i systemet – något som inte bara är fel, utan som riskerar att förvärra problemen. 

Det är inte personalen som beslutar om bemanning, lokaler, organisation eller ekonomi – men det är personalen som nu lastas för konsekvenserna. 

Åtgärder måste sättas in där ansvar faktiskt finns 

Om psykiatrin ska kunna minska tvångsåtgärder, förbättra arbetsmiljön och stärka patientsäkerheten krävs att åtgärder sätts in på rätt nivå: 

• Styrelsen måste säkerställa tillräckliga resurser, hållbara vårdplatsnivåer och långsiktiga prioriteringar. 

• Chefsleden måste säkerställa bemanning utifrån faktisk vårdtyngd, hantera avvikelser skyndsamt och arbeta aktivt med strukturella förbättringar. 

• Lokaler och vårdmiljöer måste moderniseras så att de stödjer trygg och säker vård. 

• Överbeläggningar måste hanteras genom kapacitetshöjande beslut – inte genom att belasta personalen ytterligare. 

Det är här förändringen kan göras – men inte genom kritik riktad nedåt i organisationen. 

Avslutning 

Vi delar ambitionen att minska tvångsåtgärder och förbättra psykiatrins kvalitet. 

Men detta kommer inte att uppnås genom att lägga ansvar på dem som arbetar i en pressad verklighet de inte själva skapat. 

Det är därför positivt att resultatet av vårt ursprungliga blogginlägg nu blivit att Vårdförbundet SU tillsammans med Cecilia Dalman Eek, i hennes roll som styrelseordförande, planerar för täta dialogmöten framöver. Detta välkomnar vi och ser som ett glädjande steg i rätt riktning – för det är endast genom gemensamt arbete, öppen dialog och delat ansvar som vi kan skapa hållbara förbättringar för verksamheten och för Vårdförbundets medlemmar.