Hur långt ska det behöva gå?

Nu går vi in i den Europeiska och nationella arbetsmiljöveckan v.43. En vecka som syftar till att lyfta vikten av en trygg, säker och hållbar arbetsmiljö. Men för oss inom vården är det inte bara en kampanjvecka. Det är vår vardag, varje dag.

Den här texten är en vädjan till mina kollegor runtom i landet – vi måste fortsätta stå sida vid sida och vakta på våra rättigheter. Tillsammans kan vi bidra till att få den vård och arbetsmiljö vi vill ha. Om vi är tillräckligt många som hörs kan politikerna inte ignorera oss. Vårdförbundet har i skrivande stund 117000 medlemmar – barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Vi behöver bli fler.  Vi får inte bli bekväma. Vi ser världen över hur mänskliga rättigheter kränks och försvinner. Vi ser det i Sverige. Låt inte detta fortgå.

För varje gång vi står upp för våra lagstadgade rättigheter, varje gång vi säger ifrån till orimligheter, varje gång vi ställer krav närmar vi oss den arbetsplats, den vård och det samhälle vi vill ha.

Men den här texten är också en uppmaning till våra politiker, våra folkvalda. Ni har fått förtroendet att med ert mandat skapa ett tryggt och stabilt samhälle och en trygg, stabil vård. För alla. Kan ni ge oss svar på vår fråga? Hur långt ska det behöva gå?

Jag har lyxen att dela yrkestitel med min man. Det betyder att många av våra samtal vid middagsbordet och under höstpromenaderna handlar om vård, arbetsmiljö och sjukvårdspolitik. Ofta ställer vi oss samma fråga: Hur långt ska det behöva gå innan vi blir tagna på allvar? Vem ska behöva drabbas riktigt hårt innan något händer?

Som om det inte redan gått för långt. Som om människor – kollegor – inte redan betalat priset genom sjukskrivningar, utmattning och uppgivenhet. Trots protester, namninsamlingar och massuppsägningar fortsätter nedskärningarna. Jag ser nyutexaminerade kollegor gråta av stress efter sitt första pass. Jag ser erfarna, garvade sjuksköterskor gå i förtidspension på grund av en arbetsmiljö och verklighet som inte är hållbar. Hur långt ska det behöva gå?

Det är nu en månad sedan en kollega miste livet i tjänsten. En kollega jag aldrig mött, men som jag delar ett band med. Som jag står sida vid sida med. Det värsta som kunde hända – hände. Som en direkt följd av en sjukvårdspolitik som förminskar oss och det arbete vi utför. Som gör utsatta människor än mer utsatta. Och vi har fortfarande inte fått något svar.

Den vårdpolitik som genomsyrar vårt land skapar inte bara brist på resurser, utan också otrygghet – för både patienter och personal. Socioekonomiskt utsatta människor har inte råd med den medicin de behöver.  Vårdpersonal lämnas med orimliga krav, undermålig bemanning och en växande känsla av vanmakt.

Vi lever i ett samhälle där allt fler behöver vård, men där allt färre orkar ge den.

Man brukar säga att man inte ska ställa olika patientgrupper mot varandra. Idag behöver vi säga detsamma om patienter och vårdpersonal. För när vårdpersonal inte får rimliga förutsättningar att utföra sitt arbete, drabbas alla. Människor i kris, rädsla och smärta möter vårdpersonal som inte räcker till — inte för att vilja eller kompetens saknas, utan för att tiden, resurserna och förutsättningarna inte finns där.

När jag tvingas ta ansvar för fler patienter än vad som är säkert, när jag inte får tillräckligt med tid att läsa på inför ordinationer, eller när jag hanterar läkemedel och smittor utan korrekt skyddsutrustning – då skapas inte bara risker för patienterna. Då skapas också en arbetsmiljö som långsamt bryter ner oss. Där föds den etiska stressen – känslan av att veta vad som är rätt, men inte kunna göra det. Där ställs patienter och anhöriga mot vårdpersonal och jag undrar vem som tjänar på det? Vad händer utanför vårt synfält när vår uppmärksamhet och kritik riktas mot varandra?

För att citera musikern Alf Robertson “Människorna som bor i det här landet, dem tror jag på, i en värld som inte alltid riktigt vet vad den vill” och så är det verkligen. Jag tror på oss allihop och jag tror verkligen att vi kan skapa en trygg, bra vård, ett tryggt och bra samhälle. Tillsammans. Men vi måste samarbeta och stå starka ihop. Just nu är världen på många sätt otrygg och det är inte läge att stå med en avgrund mellan oss.

Kristin Karlsson
sjuksköterska och förtroendevald/skyddsombud i Vårdförbundet
avdelning 353 Hematologi och trombos
Östra sjukhuset, Sahlgrenska universitetssjukhuset